Spurs vek ner sig - igen
"Är du nervös?", skrev Johannes precis innan avspark. Han är Arsenalsupporter och jag började direkt fundera över hur jag skulle tackla det psykkrig som vi oftast har inför derbyna och som jag för det mesta förstås förlorar i slutändan. Den här gången kändes det extra otäckt. Han var liksom i en win-winsituation. Skulle vi vinna kunde han gömma sig bakom b-lagsfaktorn och om de skulle vinna skulle han få en dubbel seger. Jag valde den tokigt defensiva linjen. "Ja, vad tror du? Ikväll får vi stryk av ert b-lag!".
Efter 20 minuter och 2-0 ångrade jag det beslutet och förbannade mig själv för att jag inte valt den kaxiga attityden. Berbatov hade nickat in 1-0 efter en fin cross av pigge Lennon och Arsenals Baptista svor förbannelser efter sitt självmål. Så långt var det ett välspelande och piggt Tottenham som gjorde lite som de ville med ungtupparna i ligacupens upplaga av Arsenal och det låg lite utklassning i luften. Visserligen skulle det inte vara full upprättelse att vinna mot det b-lagsbetonade laget, men vad skönt det skulle bli att avfärda dom i alla fall. Övertaget mattades något efter de båda målen och visst skapade Arsenal ett par hyfsade chanser, men det kändes ändå ganska tryggt när vi gick till halvtidsvila.
Bra första halvlek
Backlinjen hade funkat helt ok även om Gardner inte direkt kan lyftas fram som en fullgod ersättare till King. Mittfältet såg piggt och bra ut med hungriga yttrar i Lennon och Malbranque och i mitten hade Zokora och Huddlestone ett klart grepp om händelserna. Anfallet hade funkat klart tillfredsställande med det lilla orosmomentet att Berbatov tvingades utgå efter att ha börjat matchen i sann Berbaklass. Keane kom inte upp i samma nivå men godkänd och dessutom var vi ju inte i desperat behov av att göra fler mål. Robinson hade varit ute och fladdrat ett par gånger men den övergripande känslan var ändå att frågan var hur stor ledning vi skulle ha inför returen på fiendemark.
...en sämre andra
Men det skulle komma en andra halvlek också. Inledning av den började visserligen i samma anda som den första med en sprudlande Lennon i fronten för ett anfallsspel som med effektivare avslut hade ökat på ledningen. I de sena minutrarna av de 50 gjorde Wenger ett par byten som skulle visa sig ändra matchbilden helt. De och ett Spurs som liksom några gånger för mycket den här säsongen vek ner sig alldeles för lätt. Det var Hleb och Eboe som byttes in och nu började Arsenal dominera i passningsspelet och blev alltmer hotfulla i anfallandet. Bland annat fick Dawson spela hjälte på egen målinje och hindra bollen från att passera den efter ett något tveksamt ingripande av vår målvakt. Följdaktligen kändes det helt naturligt att se Baptista näta i samma bur som i halvleken innan efter en cross av Eboue. Den här gången var han betydligt gladare.
The beast strikes twice
Ett tiotal minuter senare blev han ännu gladare och höll på att spricka av glädje efter en kombination av ett sprudlande anfall av Fabregas och Hoyte och en Robinson som hamnade mitt emellan två beslutsalternativ. En kombination som innebar att enda hindret mellan honom och målet efter han serverats bollen var kritan på mållinjen. Det hindret bjöd dock på ett klent motstånd och det var kvitterat. Vid det här laget var jag övertygad om att mitt överdrivet pessimistiska sms till Johannes skulle visa sig vara mer överensstämmande med sanningen än jag önskat och trott. Några chanser hit och dit innan matchen blåstes av och jag andades trots allt ut och konstaterade att vi trots allt har oavgjort och klarade av att inte förlora matchen i alla fall.
Kollapsen
Man behöver inte vara överdrivet intelligent för att konstatera att även ett Arsenal med b-lagsambitioner idag innebär ett högst kompetent motstånd. Kanske är det så att oavgjort även hemma inte resultatmässigt innebär katastrof, även om det inte heller imponerar, men sättet som vi tappar en tvåmålsledning på är, för att uttrycka sig milt, inte bra. Inte bra alls. Jag är för besviken och trött för att göra djupare analyser av varför, men det är frapperande hur vi så ofta viker ner oss och slutar spela fotboll i matcher som vi har ett grepp om och följdaktligen förlorar det greppet. Andra halvlek är, även om Arsenal gör det bra, en kollaps och det är hela laget som står för den. Jag skulle kunna gå in och kritisera enskilda spelare, men egentligen tycker jag det är ointressant. Det är hela laget som förlorar den här matchen. Det är inte ett problem för enskilda spelare, det är att lagproblem.
Fortfarande med i matchen
Jag har en krönika att skriva om en vecka och just nu känns det som att jag har ett ämne till den: Varför är vi ett förlorarlag?
Dock ska vi komma ihåg att semifinalen inte är förlorad ännu. Vi har 90 minuter kvar och det står 2-2. 90 minuter kvar att reparera skadan efter gårdagens kollaps och jag räknar med att våra spelare gör allt i sin makt för att fixa det. Motivationsbrist finns inte på kartan.
Audere-Est-Facere!
