Spursnytt: Torsdag
Mina kollegor på White at Hart har ofta inlett sina Spursnytt med en humöruppdatering. Den normen tänker inte jag frångå, så: I Spursnytt: Torsdag vecka 36 berättas det att Michael Dawson är glad. Likaså Gareth Bale, och faktiskt även Kevin Prince Boateng. Men inte Martin Jol.
Bale drar ner applåder
Ett av få positiva tecken i Tottenhams spel är att den nye ynglingen Gareth Bale gjort några ögonbrynshöjande insatser i de senaste matcherna. Flera har imponerats av hur fort tonåringen acklimatiserat sig till det snabba och hårda spelet i Premier League och han ser mer och mer given ut på Tottenhams vänsterkant. En som inte är förvånad över Bales framfart, men likväl imponerad, är Bales coach i det Walesiska landslaget, Roy Evans, som menar att Bale varit ”magnificent” redan tidigare, men att han blir ännu bättre hela tiden och att han snart kommer att vara en riktig ”world superstar”. Hur det blir med den saken är givetvis svårt att säga men personligen tror jag det finns goda möjligheter för Bale att uppnå stora saker. Med en känslig vänsterfot, stor löpvilja, bra fysik och inte minst med Ryan Giggs som mentor, tycker jag att Bale ser ut som vår bästa värvning sedan Berbatov och han kan mycket väl vara svaret på våra vänsterytterproblem för många år framöver.
Dawson är glad över att vara matchklar…
I förra Spursnytt: torsdag klagade jag över att vi på grund av skador tvingas spela Gardner i mittförsvaret. Det är verkligen en enorm nödlösning då han är lägre prioriterad av Jol än King, Rocha, Gardner, Kaboul och till och med Stalteri. Mot Fulham slapp vi dock äntligen Gardner då Kaboul gjorde comeback, och nu är även kämpen Dawson på väg tillbaka. Den förre Nottinghambacken blev inbytt några minuter mot Fulham spelade över en timma i måndagens träningsmatch mot Birmingham och säger sig vara ”so happy” över att vara tillbaka. Well, so am I, Michael. So am I.
…liksom Prinsen…
När Jermaine Jenas kom till Tottenham var jag enormt förväntansfull. Det lilla jag då sett av honom i Newcastle bådade gott och att vi satsade stora pengar på att få honom till klubben såg jag som ett tecken på att Tottenhams styrelse hade börjat jobba i rätt riktning. Men förra säsongen, som i Carricks frånvaro skulle bli Jenas stora genombrott, tog Jenas inte det stora kliv framåt som jag innerligt hoppats och många har klagat över att han varvar 10 minuters otrolig kämpaglöd och passningsskicklighet med 80 minuters slöhet och drällande av passningar, frisparkar och hörnor. Men varje gång det ryktas om bänkning i kommande match så gör han en dunderinsats som gör att han är given i matchen efter det, i vilken han återigen spelar så att man kliar sig i huvudet och så ryktas det att han ska bänkas och… ja, Jermaine Jenas blandar och ger helt enkelt för mycket för att vara ordinarie spelmotor i ett topp-fem-lag i Premier League.
Därför är jag mycket förväntansfull nu när Prinsen, Kevin Prince Boateng, äntligen börjar närma sig debut i A-laget. Han spelade återigen riktigt bra för reservlaget och var än en gång inblandad i segermålet. Jag är inte säker på att Prinsen kan göra lika stor nytta i A-laget, det tar ofta någon säsong för unga utlänningar att lyckas i Premier League. Men det ska bli ruskigt spännande att se honom ”in action” och jag tror att hans blotta närvaro på bänken kan få Jenas att skärpa till sig och nöja sig med bara 10 minuters bolldrällning. För om Jenas kan spela så bra som han kan i hela 80 minuter, då kan han bli den Scholes/Gerrard/Lampard-typ som jag hoppats sedan han kom till klubben.
…men Jol är frustrerad
Tottenham har, precis som ifjol, endast skrapat ihop fyra poäng på de inledande fem matcherna. Ett uselt facit för en klubb med topp-fyra-ambitioner. Laget har dock spelat bättre och bättre och nu när både Prinsen, Dawson och Bent är tillbaka så längtade jag direkt efter slutsignalen i matchen mot Fulham till nästa matchstart, mot Arsenal. Tråkigt nog ligger det ett EM-kval emellan, vilket givetvis är spännande på sitt sätt, men jag längtar faktiskt mer efter Spurs – Gunners än efter Sverige – Danmark.
En annan som längtar mer efter Spurs – Gunners än efter Sverige – Danmark är, kanske mer förståeligt, Martin Jol, som inte alls är nöjd med landslagsuppehållet. Han menar att det inför en så stor match är viktigt att ha koll på sina spelare, följa dem på nära håll för att se vilka som ska spela och hur de ska spela, men att detta blir omöjligt när de är på landslagsuppdrag. De kan dessutom råka ut för skador, något som inte bara oroar Jol utan även mig. Vår klubb heter trots allt Tottenham. Vi kan det här med skador.
Cypriotiskt lag i UEFA-cupen
Jol fick i alla fall någonting att vara glad för i veckan. Tottenham fick en på förhand mycket enkel lottning till UEFA-cupens första omgång. Den 20:e september möter man Anorthosis Famagusta på White Hart Lane och returen spelas på Cypern den 4:e oktober. Om vi inte går vidare från första omgången så kan till och med jag gå med på att sparka Martin Jol.
Men, till dess:
Kämpa på, Martin! Och COYS!