Krönika: Därför fick Keane gå
I sitt senaste uttalande menar Daniel Levy att Spurs inte hade något val utan var tvingade att sälja Robbie Keane till Liverpool. Jag menar att det är tvärtom och att det finns två tänkbara motiv till varför spelaren fick lämna klubben.
Till att börja med vill jag uttrycka min respekt för Robbie Keane.
I sex år har han gett allt och lite till för klubben. Vi var många som hoppades att han skulle vara Spurs trogen karriären ut, men ibland utvecklas saker inte som man har tänkt sig. Det är småsint att inte unna honom chansen att spela i Champions League, dessutom för en klubb han verkligen tycks hålla kär. Dessutom har han skött affären på ett professionellt sätt genom att först tydligt upplysa klubben om sina önskemål och sedan inte yppa ett ord till pressen. Tack för allt, Robbie.
Men den här krönikan handlar faktiskt mer om andra personer.
I samband med att Keane såldes har klubbens ordförande Daniel Levy har varit väldigt tydlig med att Spurs inte ville göra någon affär. Att Keane trots det lämnar klubben beror på yttre faktorer som Spurs inte har kunnat påverka. Liverpool har tvingat fram en försäljning, heter det. En spelare som har hjärtat inställt på en annan klubb kommer inte att prestera längre, utan istället rasera moralen i laget. Alltså har klubben inget annat val än att sälja.
Man kan tro på Levy om man vill. Problemet är bara att han pratar kvalificerat nonsens.
Klubben har alltid ett val, särskilt då spelaren i fråga sitter på ett långtidskontrakt. Spurs kan göra som de gjorde nu, förhandla fram ett rejält pris och släppa spelaren vidare. Men man skulle också ha kunnat göra precis tvärtom. Meddelat Liverpool att ingen affär är aktuell och sedan förklarat för Keane att man förväntar sig att han hedrar det kontrakt han står under. Visserligen finns det en risk att spelaren hade kunnat börja tjura och förstöra stämningen, kanske till och med blivit dramatisk och spelstrejkat. Men, vi pratar om elitidrottare här, inte dagisbarn. Om Keane tvingats kvar är jag övertygad om att han när fönstret väl stängt hade accepterat förutsättningarna, plockat fram leendet ur bakfickan och fortsatt att leverera. Om inte för klubben eller fansen så åtminstone för sin egen del - ingen tjänar på att en spelare är sur och med avsikt underpresterar.
Spurs hade alltså inte behövt sälja Keane. Varför hävdar då Levy motsatsen? Förmodligen för att blidka fansen. Den lille irländaren är (eller snarare var) en av de mest omtyckta spelarna på White Hart Lane. Många är de yiddos som höll honom som sin absoluta favorit. Genom att skylla ifrån sig kanske klubbledningen kan undkomma en stor dos av ilska och ifrågasättande. Men det finns en viktig fråga som måste ställas. Om Spurs inte behövde sälja Keane, varför gjorde man då det? Motiven skulle kunna vara rent ekonomiska. £20m är stora pengar för en 28-åring som trots allt har begränsat med erfarenhet från de riktigt stora scenerna. Pengar som antingen kan slussas vidare till aktieägarna, eller läggas på några unga, begåvade talanger som i sin tur kan säljas vidare med vinst om några år.
Men det finns också ett annat alternativ, och jag är fortfarande så naiv att jag vill tro på det. Nämligen att beslutet fattades på sportsliga grunder. Jag erkänner att det inte finns mycket logik i att frivilligt sälja en av lagets stora begåvningar. En spelare som under sex säsonger varit en av de viktigaste kuggarna och hela tiden levererat. Men. Det är inte heller särskilt logiskt att göra sig de besvär Spurs gjorde för att få tag på Juande Ramos, bara för att sedan sälja de spelare han vill behålla och på så sätt rycka undan mattan under hans fötter. Ramos har ett pokeransikte av Phil Ivey-klass och är närmast omöjlig att läsa. Varken jag, du eller någon annan vanlig tjomme har rimligen en aning om vilken verksamhet som pågår strax under hans gråsprängda kalufs. Keane betraktas av många fans som ovärderlig och oersättbar, men Ramos kan mycket väl ha planer där irländaren helt enkelt inte passar in.
Om Spurs ska nå långsiktiga framgångar under Ramos så måste han få chansen att forma laget efter eget huvud, utan att behöva ta hänsyn till vad fansen eller pressen eller fan och hans moster tycker. Så länge det inte står bortom allt tvivel kommer jag fortsätta tro på att Ramos faktiskt vet bättre än oss vanliga dödliga vad som ligger i klubbens bästa. Ännu har han inte gett mig någon anledning att på allvar betvivla detta.