En leksak, är det verkligen det vi vill vara?
Chelsea har gjort det, Manchester City likaså. Förvandlas till en leksak, en statuspryl, något som satt de ekonomiska reglerna ur spel. Alltfler vill se Tottenham gå samma väg, men är det verkligen det vi vill se klubben i våra hjärtan transformeras till?
Att en fotbollsklubb drivs som vilket företag som helst där ägarna har gett sig in i leken för att tjäna pengar uppfattas lätt som något fult. Vi vill se hjärta i klubbledningen, vi vill se att sportsliga framgångar går före allt annat och vi vill inte att man låter några miljoner pund och en taskig avbetalningsplan stå i vägen för ett köp av en spelare som Andrei Arshavin. Snart presenterar Tottenham de ekonomiska siffrorna för det senaste året, och räkna med att det ser fortsatt bra ut. Men frågan är hur detta kommer att tas emot av supportrarna. Många kan mycket väl se det som något oerhört provokativt med tanke på tabelläget och ledningens oförmåga att förse klubben med ett spelarmaterial som kunde inleda säsongen så bra som det fanns förhoppningar om innan säsongen drog igång och innan transferfönstret stängde.
Economic club
Att Tottenhams största ägare ENIC, med över 82 procent av aktieinnehavet, verkligen fullt ut har lyckats att införa det ekonomiska tänkandet i Tottenham står utom tvivel. Det genomsyrar hela föreningen, men inte på det sätt som många ofta förenklar det till. Det handlar inte om att Tottenhams ordförande Daniel Levy prioriterar ekonomisk vinst före sportsliga framgångar. Det är Levys övertygelse att sportsliga framgångar är vägen till de riktigt stora pengar, men för att kunna nå dessa framgångar måsta man ständigt sköta ekonomin i alla avseenden. ENIC försöker bygga en spännande utmanarimage där Spurs ska kunna nå Champions League vilken säsong som helst. Denna utmanarposition är attraktiv, och det finns stora pengar att hämta om korten spelas rätt. Att ENIC hela tiden haft planen att sälja när rätt anbud kommer går inte att ifrågasätta. Men så länge inte någon är villig att möta ENICs värdering av klubben fortsätter man att stärka den. Bygga en namnstark trupp med låg snittålder och långa kontrakt. Anställa en oerhört attraktiv tränare. Göra klart med en ny träningsanläggning. Ha alla papper i ordning för byggandet av en ny arena. Vinna cuptitlar. Nå Champions League.
Men om man hittar rätt köpare kommer man att sälja i förtid, och den senaste tiden har spekulationerna blivit intensivare. Förra säsongens placering på den undre halvan av tabellen gav en imageförlust för utmanarklubben, även om vinsten av Ligacupen dämpade fallet. Den här säsongens inledning har gjort att man redan har fått ge upp hoppet om att nå Champions League. Världsekonomins problem har gjort det väldigt mycket svårare att få till en bra lösning på arenafrågan. Dessutom riktas allt mer kritik mot de egna ägarna från klubbens supportrar, och det kan i längden bli ett reellt problem. Allt detta talar för att ENIC mer aktivt söker en köpare för att kunna casha in innan bubblan helt spricker. Det kan nämligen dröja flera år innan man når dit man vill, och frågan är då om hajpen är densamma kring Premier League. Om publiken börjar svika, och tv-avtalen blir mindre värda kanske möjliga köpare vänder sig åt andra håll.
I svårare tider står en ekonomiskt välskött klubb som Tottenham bättre rustad än många andra, och antagligen skulle man kunna dra sportslig vinning av detta om Premier League-bubblan spricker. Men problemet är att en investerare som ENIC knappast lär vara kvar så länge, det vore inte ekonomiskt fördelaktigt att stå kvar som ägare den dagen.
ENIC en del av Tavistock Group
Levy är Premier Leagues mest kompetenta ordförande med en riktigt tung ekonomisk utbildning bakom sig. Tottenham Hotspur är bara en väldigt liten del i något oerhört mycket större. Levy är en av flera managing directors i det stora investmentbolaget Tavistock Group där han ansvarar för English National Investment Company, dvs ENIC. Tavistock Group grundades av Joe Lewis för 30 år sedan, Lewis som år 2008 återfinns på plats 368 på Forbes lista över världens rikaste människor. Lewis äger ungefär 70 procent av ENIC, och Levy är den andra ägaren. För Lewis handlar investeringen i Tottenham om fickpengar, och han håller sig mestadels långt ifrån allt som har med Tottenham att göra. För Levy är det ett jobb som kräver oerhört mycket mer tid än vad ekonomiskt större och mer lönsamma uppdrag tar från honom, och även om han är en Tottenham-supporter sedan barnsben måste det finnas en gräns för hur mycket han står ut med. När han tittar på hur Newcastles fans behandlar sin ägare Mike Ashley och känner att Tottenhams supportrar börjar tappa tron på honom, är han då inte klok nog att överge skeppet i tid?
Newcastle är ute för försäljning, en klubb som under Ashleys tid har sneglat en hel del på Tottenhams organisation och fått en hel del hjälp med uppbyggnaden av Ashleys goda vän och den till oktober 2007 vice ordföranden i Tottenham Paul Kemsley. Eftersom Newcastle ligger en hel del efter Tottenham, både sett till ekonomi och struktur, och då Tottenham dessutom ligger i för många köpare mer attraktiva London, lär Newcastle vara ett billigare alternativ än Tottenham för eventuella uppköpare. ENIC lär ha siktet inställt på att få 450 miljoner pund för Tottenham vid en försäljning, och liknande siffror har nämnts för Newcastle även om Ashley påstås ha sänkt priset. Hur som helst lär det ena påverka det andra, och det kan nog bli tal om fler ägarbyten i Premier League framöver.
Vad har gått fel?
Allt gick länge precis enligt planerna för ENIC. Tottenham slutade femma i Premier League två säsonger i rad och man diskuterade med Martin Jol om möjligheterna att nå ännu högre. Aktörerna kom överens om en strategi, och Jol sade sig vara inställd på att Tottenham skulle sikta på Champions League säsongen 2007/08. Jol fick en budget för spelarinköp som han kunde känna sig nöjd med, men så snart han hade spenderat pengarna började han prata offentligt om att Tottenham skulle få nöja sig med att hamna topp sex. Klubben hade enligt Jol inte de finansiella musklerna att sikta på en plats till Champions League. Detta var dock det sista som ENIC ville höra, speciellt då det alltid funnits en plan att sälja klubben. Jol försämrade ENICs förhandlingsläge enormt, och en bångstyrig Jol som redan var i strid med Kemsley hade gjort sig ovän med den sista man han skulle göra sig ovän med. Lewis hade tröttnat på tränaren, och ville ha en ny ledare som kunde arbeta helt i linje med ENICs strategi. I Juande Ramos fick man en av världens absolut hetaste tränare, och åter stärktes utmanarimagen.
Ramos inledde med att vinna Ligacupen, efter att ha förödmjukat Arsenal i semifinalen och sedan vänt ett underläge till vinst mot ett titelsuktande Chelsea i finalen. Under sommaren hämtades starka imagebyggande namn som Luka Modric, Giovani dos Santos och David Bentley in. Roma krossades med 5-0 veckan innan seriepremiären. Hoppet växte, och många började åter tala om Tottenham som en möjlig kandidat till topp fyra.
Nu ligger Tottenham sist i tabellen, utan vinst efter sex ligaomgångar. Som en del av förklaringen till misslyckandet har Levy fått mycket kritik för hur han hanterade försäljningarna av Dimitar Berbatov och Robbie Keane. Att låta ett så framgångsrikt anfallspar lämna klubben, och dessutom inte gå vidare med anmälningarna av Manchester United och Liverpool för hur de otillåtet kontaktade spelarna, var om inte då så åtminstone i efterhand för många droppen som fick dem att tappa tron på Levy. Men att Berbatov skulle försvinna denna sommar var hela tiden givet, även om försäljningen blev till först några få minuter innan transferfönstret stängde. Allt handlade om att Levy ville maximera priset för spelaren, att få de sista miljonerna som i det lilla bara handlar om några miljoner men som i det stora har förvandlat Tottenham från en illa skött förening med stora ekonomiska problem till en klubb i exemplariskt ekonomiskt skick som få kan mäta sig med gällande investerade pengar på nya spelare. Att Levy inte gick vidare med anmälningarna av de köpande klubbarna beror på att det inte finns några pengar att hämta den vägen, att FA och Premier League är för svaga när denna typ av brott begås. Att driva vidare anmälningarna hade helt enkelt kostat mer i advokatkostnader än vad Spurs hade fått i skadestånd. Levy gjorde dock sitt bästa för att få ut det mesta av situationen genom att spela ut ett kort som anmälningshotet i rätt tidpunkt, och tittar man på prislappen för Keane och hur han fick Manchester United att höja sitt så kallade slutbud med många miljoner pund så är det svårt att argumentera för att någon annan hade gett Spurs bättre betalt.
Nya tider väntar?
Det har börjat spekuleras i att Ramos nu kan få sparken efter de svaga resultaten, men det ska oerhört mycket till för att det ska ske. Han är fortfarande det starka namn som Tottenham hämtade in för ett år sedan, och vem annars skulle ENIC kunna sätta på posten som höjer värdet på klubben? Nej, om Ramos försvinner är det för att han av egen vilja gör sig omöjlig.
Tottenham kan säljas och då hjälper Ramos till att höja värdet. Hur snabbt det går innan en ny ägare kommit in beror helt på när ENIC hittar en köpare som möter deras värdering av klubben. Men frågan är om en supporter verkligen vågar hoppas på att detta sker snart. ENIC har gjort ett fantastiskt jobb med Tottenham, även om det sista fortfarande saknas på det sportsliga planet. Men pengarna finns där i varje transferfönster, och nu talas det om en outnyttjad budget på 40 miljoner pund som väntar i januari. Med tanke på all osäkerhet som en ny ägare innebär borde det vara svårt att som supporter argumentera för ett ägarbyte. Men på samma sätt som många fortfarande skyller alla misslyckade nyförvärv på Tottenhams sporting director Damien Comolli, som i själva verket ägnar sig åt scoutning för att sedan hjälpa tränaren att ta fram namn, lika lätt är det att tro att en ny ägare innebär omedelbar förbättring. Visst kan en ny ägare innebära att Tottenham reser sig även sportsligt, men det kan även innebära att Spurs förlorar den trygghet man har i en stark organisation och en välskött ekonomi. Och vem vet hur länge en ny ägare stannar, och i vilket skick han lämnar klubben när han har tröttnat på sin leksak.
