Vi är Tottenham - visst ser vi logiken i att ersätta Ramos med Redknapp
Den 25 oktober 2007, kvällen då Martin Jol fick sparken. Den 25 oktober 2008, kvällen då Juande Ramos fick sparken. Den 25 oktober 2009, överlever Harry Redknapp så länge?
Det har egentligen gått alldeles för kort tid, och knappt några uppgifter är bekräftade. Men i natt spelar inget sådant någon roll. Tottenham går nu alltså frivilligt från att ha Juande Ramos som tränare till att plocka in Harry Redknapp. Harry fuckin' Redknapp.
Fortfarande rätt att sparka Jol
I natt ställer vi om klockan en timme. Men låt oss istället för en stund vrida den ett år tillbaka. Den 25 oktober 2007. Kvällen då Martin Jol fick sparken. De flesta såg det som ett stort nederlag, men majoriteten av oss som lever med klubben tyckte nog ändå att det var korrekt att låta honom gå. Visst hade Jol fört Tottenham till två raka femteplatser, men tendensen var tydlig, allt som Jol gjorde var dömt att misslyckas. Han hade helt tappat förmågan att skilja mellan lätta och svåra beslut vilket skapat ett enormt kaos, något som det inte gick att gå vinnande ur. Ligastarten 2006/07 förstörde alla chanser att nå riktigt högt den säsongen, och ligastarten 2007/08 var nästan lika svag som den säsongsinledning vi upplever just nu. Jols hjärna var infekterad av Spurs-sjukan, och som vi alla vet finns det inget botemedel. Det som har hänt sedan den 25 oktober 2007 har inte förändrat någonting. Lika rätt som det då var att Jol fick gå, lika rätt är det fortfarande.
Den 25 oktober 2008. Martin Jols Hamburg slåss i toppen av Bundesliga. Tottenham ligger sist i Premier League med noll vinster på åtta ligamatcher. Detta efter att ha mött Sunderland, Aston Villa, Wigan och Hull på hemmaplan, Middlesbrough, Chelsea, Portsmouth och Stoke borta. Knappast något skrämmande spelschema, men är det verkligen tillräckligt svaga resultat för att sparka en tränare som man lagt ned så mycket möda på att få?
Förra hösten kändes det nästan overkligt att en klubb som Tottenham kunde knyta till sig en tränare som Ramos. Inte blev det sämre av att han tog hem en pokal efter bara några månader i klubben. Ligacupen var Tottenhams efter att Spurs krånglat sig vidare från kvartsfinalen borta mot Manchester City trots spel med en man mindre i 70 minuter, efter att man krossat Arsenal i semifinalen och sedan avslutat med att vända underläge till vinst mot Chelsea i finalen. Det gick inget vidare i ligan, men man hade heller inget att spela för så det kunde vara förlåtet.
5-0 mot Roma, självklart visste Ramos vad han gjorde
Under sommaren såldes halva spelartruppen, och in kom en hel del spännande namn. Det kändes lite orättvist att en sån som Steed Malbranque inte fick vara kvar, och vissa sörjde att Teemu Tainio såldes. Fortfarande saknades någon som kunde ta över efter den ständigt frånvarande Ledley King, och inte heller problemet med det defensiva mittfältet var löst. Men under försäsongen såg allt bra ut, och det var klart att Ramos visste vad han gjorde. Efter 5-0 mot Roma en vecka innan premiären var det fullständigt omöjligt att tvivla.
Åtta ligamatcher är spelade. Tottenham har gått vidare i Ligacupen och man har avancerat till Uefacupens gruppspel. Tack och adjö, señor Ramos. Du är inte längre välkommen. Detsamma gäller för övrigt även dina assistenter Gus Poyet och Marcos Alvarez. Och om du träffar Damien Comolli kan du väl tala om för honom att han inte behöver komma in något mer, vi är så grymt trötta på den mannen att vi bygger om hela organisationen för att slippa ha kvar något som kan föra tankarna till honom.
Nej, jag kunde inte se det här komma. Jag trodde att Ramos skulle få stanna säsongen ut förutsatt att klubben inte låg på nedflyttningsplats med fem matcher kvar att spela. Samtidigt hävdar jag med en dåres envishet att Tottenhams ägare Daniel Levy inte är någon idiot. Men det spelar egentligen inte någon roll, även för Levys kritiker måste det vara uppenbart att något saknas i berättelsen. Det är inte logiskt att göra sig av med Ramos bara åtta matcher in på Premier League, inte på grund av resultaten och inte heller på grund av hans sätt att representera Spurs utåt. Ramos sitter på ett långtidskontrakt, och han har dessutom en enorm lön. Skulle Tottenhams Joakim von Anka vara villig att ta denna ekonomiska smäll med tanke på hur han lever för att ständigt göra ekonomiskt fulländade affärer. Tänk hur mycket han offrade för att mjölka ut de sista miljonerna vid försäljningen av Dimitar Berbatov, och ställ det emot vad det kostar att sparka Ramos och de andra som nu får gå.
Truppen i uppror redan i somras
Det har viskats om att Ramos har tappat omklädningsrummet. Redan när han skickade hem Malbranque från sommarens träningsläger i Spanien talades det om ett allmänt missnöje i truppen. Malbranque hade varit en av Spurs absolut bästa spelare säsongen innan, men en dag var han plötsligt inte längre önskvärd. Det ska ha kommit fullständigt oväntat, och skapade lika mycket disharmoni i truppen som surpellarna Dimitar Berbatov och Robbie Keane. Hade Ramos fått resultaten med sig under säsongsinledningen skulle beslutet att stöta bort den lojala och populära lagspelaren Malbranque ha fått legitimitet. Men nu blev det alltså inte så.
Att det gnälls i motgång är inget konstigt. Det går an att slopa ketchupen till kycklingen när man vinner matcher, men när det går tyngre skapar konstiga dieter mest yrsel. Självklart har det muttrats i Tottenhams omklädningsrum den senaste tiden. Oftast går det inte längre än så, men nu verkar det faktiskt som att tongivande spelare har tagit striden ansikte mot ansikte med Ramos. Efter att Keane lämnade Spurs är det Bentley som hörs mest i Tottenhams omklädningsrum. När en sådan personlighet säger att tränaren och hans assistenter är taktiskt inkompetenta och menar att de inte har någon aning om vad de sysslar med, då betyder det inte bara att han lämnas utanför truppen som senast mot Udinese. Det visar också på något mycket större. Ramos hade gått vilse i ledarskapet och spelarna var inte längre övertygade om att mannen som bestämde faktiskt var den frälsare som de var villiga att offra allt för.
Samtidigt har kritiken utifrån tilltagit. Inför matchen mot Bolton har det uttryckts starka ord från ledande supportergrupper. Risken var uppenbar för någon form av demonstration denna söndag, och är det något som Levy är bra på att känna av är det när varumärket är i gungning och det finns risk för långsiktig ekonomisk skada. Det är mycket möjligt att Levy har kalkylerat på det här och kommit fram till att det nu är dags att tänka om. Det må vara dyrt att låta Ramos gå, men kanske är det på sikt ännu dyrare att ha honom kvar. Dessutom, känner vi Levy rätt har han redan ett nytt jobb på gång för Ramos där nån annan betalar hans lön.
Organisationen byggs om?
Levy är en ekonomisk hjärna som inte har en särskilt klar idé om vilken väg som är den vinnande på fotbollsplanen. Istället har han gjort det till sin grej att bygga en organisation där han ska stå utanför de sportsliga besluten. Han har inga åsikter om vilka spelare som ska spela eller vilket spelsystem som ska användas. Han har inget öga för vilken junior som kommer utvecklas till en storspelare och han kan heller inte bedöma om det är tränaren eller någon annan som har bäst blick för vilka nyförvärv som klubben behöver. Att han har använt sig av ett system med en sporting director (tidigare director of football) känns något slumpartat, antagligen är det någon som för länge sedan har sålt in idén på ett övertygande sätt.
Nu verkar det som att det inte bara är Ramos, Poyet, Alvarez och Comolli som får gå, dessutom kan hela organisationen byggas om. Om nu Levy tar ett sådant beslut känns det ändå ganska logiskt efter att modellen under hösten har kritiserats hårt på annat håll. Folk runt Tottenham har så sakteliga börjat ifrågasätta var kontinuiteten som skulle vara själva poängen med organisationens uppbyggnad är någonstans. Spurs har haft en enorm spelaromsättning vid varje transferfönster i många år nu, så har det varit med Comolli i klubben men även under Frank Arnesen. Det är mycket möjligt att organisationen är bra i teorin, men helt klart är att den i praktiken inte har fungerat under Comolli och Arnesen.
Redknapp kan nog se vad som behövs
Harry Redknapp ska hur som helst inte vara särskilt sugen på att arbeta med nån sporting director. Denna urtyp för en brittisk tränare kan kritiseras för mycket, men han verkar i alla fall ha en övertygelse om hur man når framgång på fotbollsplanen. Kanske spelar det egentligen mindre roll hur organisationen i klubben är uppbyggd så länge som tränaren kan identifiera vad som inte fungerar på planen och sedan satsa på spelare som kan lösa problemen. Möjligen är det till och med så att han kan se att Tottenham behöver någon som kan ersätta Ledley King, samt en mittfältare som kan städa framför backlinjen. Hittar han även en vänstermittfältare som bonus på det har vi en lösning som Tottenhams supportrar har skrikit efter i väldigt många år. Det må göra ont att säga det, men kanske är det inte så dumt med Redknapp ändå.