Tottenham föll tungt efter straffar
Carling Cup-finalen 2009 blev, trots 120 mållösa minuter, en spännande historia. Spurs stod upp länge och väl, men då det verkligen gällde vägde Uniteds rutin över.
Det sägs ibland att motgångar danar karaktären, att nederlag härdar sinnet. Om det stämmer borde Harry Redknapps unga adepter snart vara redo för stordåd. Inom loppet av fyra dagar har fler än tjugo Spursspelare (med några få undantag) gjort sitt yttersta, bara för att två gånger om snubbla och falla på mållinjen. I Carling Cup-finalen mot Manchester United krigade sig Spurs igenom nittio minuter av ordinarie tid följt av en krampfylld förlängning, innan en grym straffsparksläggning beseglade nederlaget.
Finalen var egentligen en kamp i motvind hela vägen. Det är lustigt hur världen ser ut. Pengar finns i överflöd, trots global credit crunch och allt det där, men riktigt bra fotbollsspelare är en bristvara. Resultatet av det är att Spurs trupp inte kommer i närheten av Uniteds – trots att man inte är särskilt mycket fattigare. Harry Redknapp var utan namn som Robbie Keane, Jermain Defoe och Wilson Palacios och fick därför nöja sig med vad som fanns tillgängligt. Alex Ferguson kunde däremot vila spelare som Edvin van der Saar, Michael Carrick och Wayne Rooney och ändå formera en mycket stark elva. Och inte blev det lättare för Spurs då fjolårets finalhjälte Jonathan Woodgate gick sönder på uppvärmningen och inte kunde spela.
Matchen började något trevande men det tog inte lång tid för United att driva upp tempot och koppla greppet om händelserna. Spurs verkade tagna av stundens allvar medan motståndarna trummade på som den maskin de är. Paul Scholes var spindeln på mitten med flera delikata passningar på djupet. Men trots tydligt bollinnehav hade United svårt att skapa klara chanser, och Gomes behövde sällan ingripa då avsluten från distans hamnade uppe på läktaren. Spurs skickade mest långbollar på chans som inte skapade några problem för försvaret. Men i mitten av halvleken började Spurs ta sig in i matchen, och som vanligt var det Aaron Lennon som utgjorde det största hotet. Den lille yttern tog sig upprepade gånger igenom försvaret, men knappt ett enda Spursinlägg nådde rätt adress. Mållöst i halvtid kunde nog beskrivas som både logiskt och rättvist.
Andra halvlek började ungefär som den första. United pressade på, Spurs föll tillbaka. De flesta anfall gick genom Cristiano Ronaldo som dock inte hade sin bästa dag. Det är faktiskt riktigt tråkigt att se hur portugisen svärtar ner sitt kunnande genom att flyga som en vante genom luften varje gång en motståndare kommer i närheten. En bit in i andra fick domare Chris Foy nog av gyckleriet och tog fram det gula kortet efter att Ronaldo slängt sig över Ledley King i straffområdet. Tyvärr visade domaren inte samma ryggrad då John O’Shea efter en timmes spel kapade Luka Modric. O’Shea var redan varnad sedan tidigare och det är obegripligt hur han kunde komma undan den situationen utan åtgärd. Till Foys försvar kan man förvisso hävda att matchen förmodligen slutat 0-0 även om United blivit en man kort. Spelet blev något jämnare då klockan närmade sig nittio minuter samtidigt som chanserna blev hetare. Lennon tvingade fram en fin Ben Foster-räddning, innan Ronaldo så när avgjorde matchen med en sjungande stolpträff på övertid.
Istället blev det förlängning. Och inte helt oväntat sjönk tempot i takt med att spelarna tröttades. Jermaine Jenas byttes ut, Aaron Lennon gick sönder, Michael Dawson däckades och blev liggande i minuter innan han kunde stappla upp. Det hela gick så långt att linjedomaren drabbades av kramp och tvingades ersättas. United tog för sig mest av spelet, men den i övrigt osynlige Darren Bent fick förlängningens bästa chans. Tyvärr hann Foster knyckla ihop benen och parera och sen var det inte mer med den saken.
Straffar nästa. Gomes såg mest avslappnad ut inför avgörandet, men det var Foster som skulle bli hjälten. Ryan Giggs har varit proffs i snart tjugo år. Jamie O’Hara är inte mycket äldre än tjugo år. Det skulle också visa sig. Giggs inledde avgörandet med att drämma sin straff i insidan av stolpen, otagbart för Gomes. O’Hara svarade med ett svagt avslut som Foster kunde styra undan. Det underläget kunde Spurs aldrig återhämta sig från. Båda lagen förvaltade sina straffar i andra omgången, innan kvällen slutade med hjärtesorg då fansens egen gunstling David Bentley lyckades placera sitt avslut utanför stolpen. Andersons avslutande straff blev sedan mest en formalitet, då allting egentligen redan hade avgjorts.
Champagne för United. Gravöl för Spurs.
Spurs: Gomes; Corluka, Dawson, King, Assou-Ekotto; Lennon (Bentley 102’), Zokora, Jenas (Bale 99’), Modric; Pavlyuchenko (O'Hara 65’), Bent
United: Foster; O'Shea (Vidic 76’), Ferdinand, Evans, Evra; Ronaldo, Scholes, Gibson (Giggs 91’), Nani; Welbeck (Anderson 56’), Tevez
