Exklusivt på WaH: Intervju med Spurs-ikonen Steve Perryman
När Steve Perryman nyligen besökte Sverige i samband med firandet av Tipsextra, så fick WaH:s Dennis Wintzell och Per Gravenius möjligheten till en pratstund med honom. Under en intensiv halvtimme berättade Tottenhams mesta spelare genom tiderna om sin tid i klubben, sin syn på den nästan konstanta turbulensen i klubben, och om hur det var att spela för två av klubbens största tränare genom tiderna, Bill Nicholson och Keith Burkinshaw.
Att träffa en person med så gedigen historia i klubben kan nog göra den mest luttrade supportern till en fnittrig skolpojke. Samtidigt var vår ambition att försöka tygla den instinkten och ställa bara ”bra” frågor, och därför försöka undvika frågor av toppliste-karaktär och frågor om bästa minnen och snyggaste mål. Den något pretentiösa inställningen höll nästan hela vägen, och den i förväg planerade intervjun fick snabbt ändras under samtalets gång då Steve Perryman, idag sportchef i Exeter City, mer än gärna utvecklade sina tankar och åsikter kring klubben. Intervjun blev snarare ett fritt samtal än en intervju.
Vad ser du som ditt största åstadkommande i klubben, som individuell spelare men även som medlem i ett lag?
– Som enskild spelare så var det faktum att jag kom att bli den spelare som idag har spelat flest matcher för Spurs. Klubben har haft så många stora spelare genom åren, så det är en enorm ära. Jag tycker att det säger mycket om mig som person och spelare, när det gäller att hålla en hög kvalitet under lång tid, och även gällande mitt ledarskap som lagkapten.
– Ur ett lagperspektiv så var det finalen i FA-cupen 1981. Vi lyckades få omspel med lite tur efter en dålig första match, och till slut vann vi efter ett underbart mål av Ricardo Villa.
Tottenham hade i det första mötet spelat mot Manchester City, och fått med sig ett oavgjort resultat, 1-1, trots det som Perryman beskriver som en dålig insats. På väg till Tottenhams träningar nästan varje dag, så körde han förbi Wembley, och även om han spelat där tidigare i pojklandskamper för England, och i ligacupfinaler med Tottenham, så var alltid FA-cupen ett av de allra största målen.
– Plötsligt var jag där, efter att ha sett alla FA-cupfinaler, som är de största enskilda matcherna i engelsk fotboll, och efter att ha frågat mig själv ”varför har det inte hänt mig?”. Så är det någon som klappar dig på axeln och säger ”Steve, du måste gå upp och ta emot bucklan”.
Det är bara att låta huden knottra sig och konstatera att följdfrågor på det egentligen är ganska överflödiga. Samtidigt beskriver Perryman känslan av att gå upp för de legendariska trapporna på Wembley, på väg upp till ”The Cup”.
– Det var otroligt eftersom Tottenham hade haft några dåliga år där vi bland annat åkte ur högsta divisionen, men nu var vi tillbaka. Det hela började när klubben kom tillbaka till högsta divisionen och köpte Ossie Ardiles och Ricardo Villa. Men det gick inte över en natt, utan det tog några år. FA-cupvinsten blev det som verkligen satte tillbaka Tottenham på kartan igen.
Han berättar även att det på den tiden gick att se ungefär tre matcher per år på tv i England. FA-cupfinalen, någon landskamp med England, samt någon mer obskyr match mellan två europeiska landslag, vilket gav finalen ännu mera status. Samtidigt kunde spelare naturligtvis drömma om att spela VM, men det kändes alldeles för långt bort, och därför blev cupfinalen det ultimata.
– Egentligen är det synd, för som spelare borde man se ett ligaguld som det ultimata, eller att spela för sitt land. Men det var hur som helst en fantastisk tid i ett lag fullt av olika karaktärer. Förutom de två argentinarna så bestod laget av en handfull hemmafostrade spelare, Steve Archibald från Skottland, Garth Crooks från ”The Midlands” samt Tony Galvin och Graham Roberts från Non League-klubbarna Goole Town respektive Weymouth. Tillsammans utgjorde alla dessa en blandning som blev till ett fantastiskt lag.
Lojalitet verkar i två riktningar
Dagens fotboll handlar mycket om transfermarknaden. Det sägs att det är spelarnas marknad, och om de vill lämna sitt lag, så lämnar de sitt lag, och kvar står klubbarna handfallna med urvattnade begrepp som klubbkänsla och lojalitet. Mer nyligen har Tottenham haft sådana problem med Sol Campbell, Michael Carrick, Dimitar Berbatov och Robbie Keane. Jämfört med dessa spelare så framstår naturligtvis Steve Perryman som den totala motsatsen med alla sina drygt 850 matcher för klubben. Det var dock inte alltid givet att det skulle bli så.
Fanns det en tid då du inte kände dig önskad i klubben?
– Det fanns ett tillfälle då det såg ut som att jag skulle byta klubb. Tidigt på 70-talet så kallade Bill Nicholson in mig på kontoret och sa att Tottenham ville värva två spelare från en klubb som i sin tur ville ha mig. Affären skulle ge Spurs två spelare samt en summa pengar. Bill undrade vad jag tyckte. I det skedet hade jag en lite sämre period i klubben, även om kanske fansen tror att det var fantastiskt hela tiden, med alla vinster och så. Men det fanns bra och dåliga dagar. Jag frågade Bill vilken klubb det handlade om, men det ville han inte berätta. Då sa jag ”Så länge som det inte är uppe runt Newcastle eller Sunderland, så flyttar jag”.
Bill Nicholson kunde inte tro sina öron. Han bad Perryman att fundera på saken och komma tillbaka dagen efter (klubben det handlade om visade sig vara Coventry). Dagen efter var Perrymans inställning densamma, han ville flytta. Nicholson sa till Perryman att lämna det åt honom. Dagen efter avgick Bill Nicholson. Terry Neill tog över efter tränarskapet och sade direkt till Steve Perryman: ”Du ska ingenstans”.
– Lojalitet gäller åt båda hållen mellan klubb och spelare. Jag var naturligtvis lojal eftersom jag inte lämnade klubben även om jag hade kunnat. En klubb som inte vill ha sin spelare kommer låta dem veta om det, och be dem lämna. Det hände med Jimmy Neighbour, John Pratt och Phil Holder. Jag ville vara i klubben i 19 år. De ville ha mig där i 19 år, jag stannade i 19 år.
De två mest framgångsrika tränare i Spurs historia
Bill Nicholson och Keith Burkinshaw är de två främsta tränarna i klubbens historia, och Steve Perryman spelade för båda två. På frågan om vem den bäste tränaren som han någonsin haft är, så nämner han givetvis de två.
– Det måste vara någon av Nicholson eller Burkinshaw. Det var två helt olika tider. Burkinshaw var tvungen att jobba med spelarkontrakt på ett helt annat sätt än vad Nicholson behövde. Så Nicholson slapp även agenter och allt som kommer med det. Burkinshaw var samtidigt tvungen att jobba i skuggan av Nicholsons tidigare framgångar, och dessutom blev han nedflyttad efter sin första säsong. Jag trivdes bättre under Burkinshaw efter som jag hade mer att säga till om i egenskap av lagkapten.
Steve Perryman säger att Bill Nicholson både hjälpte och stjälpte honom. Nicholson var den typen av tränare som jobbade mycket med att inspirera spelare som det gick sämre för. Å andra sidan kunde han vara lite hårdare i sin kritik mot spelare som det gick bra för. Just det senare hade Steve Perryman svårt att hantera eftersom han ofta tog Nicholsons ord som absolut sanning.
– En del spelare lyssnar inte alls på sina tränare, andra spelare lyssnar på delar av vad tränarna säger, men jag var typen av spelare som lyssnade på allt som tränaren sa, och tog det som gospel.
Förståelse för Sol Campbell, mindre förståelse för Sugar
Steve Perryman berättar att många fans jämför honom och hans lojalitet med Sol Campbell, som lät sitt kontrakt med Tottenham löpa ut för att flytta gratis till ärkerivalen Arsenal. Även om det var en kontroversiell flytt så uttrycker Perryman ändå en viss förståelse för Campbell, vilket leder intervjun in på tiden då Alan Sugar ägde klubben.
– Jag gillar inte att Campbell gick till den klubben, och jag gillar inte det faktum att han kan ha ljugit för supportrarna (Sol Campbell påstods ha sagt att av alla tänkbara destinationer, så skulle han inte gå till Arsenal, var som helst, men inte dit). Men jag har förståelse för att han lämnade klubben där Sugar var ägare. Jag passade in i klubben, hade jag inte passat in, så hade jag lämnat klubben. Men nu stannade jag i 19 år. Jag hade inte stannat i 19 månader i Sugars regi.
När Steve Perryman jobbade som Ossie Ardiles assisterande tränare 1994 var Alan Sugar ägare. I juni det året var det en stor skräll när Sugar och Jürgen Klinsmann poserade för kamerorna på Alan Sugars lyxjakt i Monaco. Den sommaren byggde Tottenham en av sina intressantaste trupper genom åren, och frågan är om någon trupp sedan den säsongen varit lika spännande. Klubben värvade Ilie Dumitrescu och Georghe Popescu som båda haft ett bra VM i USA med Rumänien, och tillsammans med Klinsmann strålade de samman med Ted Sheringham, Nick Barmby och Darren Anderton som redan fanns i klubben. Laget nådde inte dock de högt ställda förväntningarna, och enligt Perryman berodde detta mycket på arbetsklimatet under Sugar.
– Alan Sugar ringde mig och frågade om vi skulle värva Basile Boli. Ossie var i Brasilien och försökte värva en spelare, och jag fick svara i Ossies ställe:
"I don’t really think Ossie rates him.”
”Don’t f*cking rate him!? My mate’s telling me he’s the best centre half in Europe, if not the World!”
(Boli spelade i franska landslaget och hade en ”lysande” karriär i Auxerre, Marseille, Rangers, Monaco och Urawa Red Diamonds i Japan)
SP: ”Well with all respect Mr Sugar, your mate better sign him then”
Vi hoppar till i våra stolar när Steve Perryman hårt dunkar handen i bordet i det lilla konferensrummet med den fantastiska akustiken där alla ljud förstärks hundra gånger. Sugar hade slängt luren i örat på Perryman.
Förlorade kärleken till klubben
När Daniel Levy och ENIC tog över ägandet av Tottenham, så sades det att ”nu har vi tagit tillbaka vårt Tottenham” eftersom många hade känslan av att klubben hade förändrats och förlorat sina ideal de senaste åren. Kan det vara så att klubbens fina historia blir som ett ok att bära för nya tränare? Skulle tränare kanske till och med kunna tjäna på att inte ha några historiska eller känslosamma band till klubben?
– Historiska och känslosamma band hjälpte inte för Glenn Hoddle, det fungerade inte för Ossie, men det finns alltid yttre omständigheter som påverkar. Jag tror att Glenn hade en större chans att lyckas än Ossie, tack vare att Levy då fanns i klubben. Personligen tycker jag Sugars tid i klubben var en svart period i klubbens historia och Min kärlek till klubben och fotbollen försvann under den perioden. Inte på grund av Sugar personligen, men på grund av den verksamhet Tottenham var på väg att bli.
Kände du att Tottenham blev mer av en affärsverksamhet?
– Det har alltid varit en affärsverksamhet. Nicholson höll hårt i pengarna, eftersom man gjorde affärer även på den tiden. Men det var aldrig den prioriterade verksamheten. Med Sugar så hamnade affärerna högst upp på prioriteringslistan. Han är en affärsman, men ingen ”fotbolls-affärsman” i mina ögon. Sugar var fantastisk när han köpte maskiner för flera miljoner. Men när en av maskinerna går sönder så ringer han sin reparatör och säger ”ta dig hit och fixa detta” och så fungerar maskinen igen. Det fungerar med maskiner, men det fungerar inte så med människor.
När du och Ossie Ardiles tog över klubben, hur upplevde ni det som två gamla hjältar?
– Vi var väldigt glada att vara tillbaka, men det framgick efter ett par veckor att det inte var samma klubb som när vi lämnade den. Hade jag varit Ossie så hade jag ställt fler frågor än vad han gjorde när han blev erbjuden jobbet.
– Glenn Hoddle var egentligen tilltänkt får jobbet, men han bestämde sig för att inte tacka ja eftersom han inte förstod sig på Sugars ambitioner. Ossie hade varit lyckad i West Bromwich och Swindon, och han lyftes fram som fansens val, men han fick aldrig det stöd från klubben som han förtjänade. Spelarna stöttade honom fullt ut, och det fanns stor talang i laget även om det var lite för offensivt.
Det drabbade Ilie Dumitrescu som åkte in och ut ur laget.
– Ja, eftersom det blev ett lag som var för offensivt balanserat. Naturligtvis ville vi ha alla våra bästa spelare, men man måste göra rejält många mål för att kompensera för den defensiva nedprioriteringen. Det var synd, Ossie hade stor potential som tränare, och jag har sett det från ett annat perspektiv än som spelare eftersom jag varit hans assisterande tränare. Han är lika bra på att ”hantera omklädningsrummet” som någon annan jag haft som tränare eller jobbat tillsammans med. Men strukturen i klubben slösade bort Ossies talang, och det kom problem från höger och vänster. Han borde ha sagt upp sig, men istället blev han sparkad. Efter det att han fick sparken så blev han förmodligen unik som den ende tränaren som höll en presskonferens, istället för att smyga ut bakvägen. Det var ett sätt att tala om för omvärlden hur det gick till i klubben.
Var det här en tid i klubbens historia då man började tappa mark mot ärkerivalerna Arsenal?
– Ja, de anställde Arsène Wenger som fortfarande är kvar i klubben. Tottenham har haft runt tio managers under tiden som Wenger varit i Arsenal. Går man tillbaka till tiden med Burkinshaw så fick han fortsatt förtroende trots nedflyttningen, och resten är klubbhistoria.
Det påminner en del om Alex Ferguson i Manchester United.
– Det kan gå hackigt i början, eftersom det är nytt. Wenger hade tur i det att han ärvde en backlinje och en bra målvakt, och Bergkamp var redan där. Sedan gjorde han sina värvningar som bidragit till hans långa tid i klubben. Samtidigt har Tottenham hela tiden verkat leta efter en bättre tränare, bättre situation, en bättre lösning.
Tycker du det är likadant även idag?
– På sätt och vis, Harry Redknapp fick jobbet eftersom det inte fungerade innan (med Juande Ramos), och när det fungerade under Martin Jol, så fungerade det inte tillräckligt bra.
Det framstår som lite märkligt att Totteham utmanar den traditionella topp-kvartetten två säsonger i rad, men sparkar samma tränare ett par månader efter att den tredje säsongen börjat dåligt?
– Det är konstigt, men vi känner inte till alla omständigheter. Människor som känner till dem kommer inte berätta om dem i tidningarna eftersom de kan bli stämda om de gör det. Men Tottenham har aldrig litat på sina tränare. Manchester United valde Ferguson och litade på honom. Arsenal valde Wenger och litade på honom.
Men klubben måste ha litat på Bill Nicholson?
– Det gjorde de. De kom också att lita på Keith Burkinshaw, men så kom Irving Scholar till klubben och hade visioner om Europa och annat, och han började underminera Burkinshaws auktoritet. Burkinshaw var i det läget tillräckligt stark för att säga ”om det är så ni vill ha det, så vill jag inte vara med om det” och han slutade.
Vad tycker du om Burkinshaws klassiska uttalande ”There used to be a football club over there”?
– Han säger att han aldrig sa så. Det är en fantastisk replik, det är till och med ett korrekt konstaterande.
Det uttalandet kom när det var skedde stora förändringar i klubben. Var det just där som Tottenham började stagnera?
– David Pleat skapade ett väldigt bra lag direkt efter Burkinshaw. Stommen fanns där, vinnarinställningen fanns där även om det inte var en ”ligavinnande inställning”, det fanns en stil, och det fanns en image. Men Pleat fick sluta under märkliga omständigheter och jag undrar vad som kunnat hända om han hade fått fortsätta.
Det märks att Steve Perryman inte är alltför imponerad av Scholars tid i klubben. Han menar att klubben hade något bra att bygga på i form av laget som fanns på 80-talet.
– Det finns de som tar över fotbollsklubbar, och inte är införstådda med vad det är de tar över, och de vet inte på vilket sätt de ska lösa olika problem. Scholar ville ta klubben till en nivå den aldrig varit på förut. Så han letade alltid efter det grönare gräset, den bättre managern och de bättre spelarna.
– När det gäller stilen som klubben förknippas med, så sa jag till Burkinshaw efter vår andra FA-cupvinst: ”Keith, varför spelar vi inte mer som Arsenal?” Det var lite kontroversiellt, och jag hade kunnat bli utskälld för att ställa en sådan fråga. Burkinshaw undrade vad jag menade, och jag förklarade att vi inte hade förmågan att vinna när vi inte hade en bra dag, det räckte bara till oavgjorda matcher. Burkinshaw svarade ”Det är ok att du som spelare säger så, men som Tottenhams tränare skulle det aldrig falla mig in att tänka så”.
Tottenhamspelare utlånade till Exeter
I det här läget av intervjun står det folk utanför rummet och vill ha med Steve på lunch men vi vill inte släppa honom riktigt än. Vi ville naturligtvis passa på att fråga om Tottenhams ende svensk, som vid intervjutillfället var utlånad till just Exeter City där Steve Perryman är sportchef.
I Exeter där du är sportchef idag så finns det två spelare som är utlånade från Tottenham, Oscar Jansson och Troy Archibald-Henville. Eftersom Jansson är från Sverige så är det många svenska Spurs-fans som undrar hur det gått för honom?
– Det har gått riktigt bra. Jag litade på Alex Inglethorpe som ärr ungdomstränare i Tottenham, efter att Tottenham ”stal” honom från oss i Exeter. Jag hade sett Jansson i en ungdomsmatch mot Plymouth och gillade vad jag såg, och han kom till klubben efter att jag rådgjort mer med Inglethorpe. Storklubbarna lånar ut sina yngre spelare till mindre klubbar för att låta dem göra sina misstag där, och inte i klubben som de tillhör. Nu har en mer erfaren målvakt spelat på sistone, och troligen kommer Jansson att åka tillbaka till Tottenham snart (Jansson återvände till Tottenham i början av december).
– Archibald-Henville hade varit utlånad till Norwich,men de använde sig inte av honom, så han hade kommit tillbaka till Spurs tio gånger sämre än vad han var när han gick till Norwich eftersom han inte fått tillräckligt med förtroende från en tränare som det gick dåligt för. Vi har använt honom och skapat en plats åt honom i vårt system. Han har inte spelat på sistone, men han har varit en stor tillgång för oss, och jag tror han kan ha en karriär framför sig. Om det blir på allra högsta nivå, det vet jag inte, men jag hoppas han kan klara Premier League. i Championship och League 1 tror jag absolut han skulle bli lyckad.
