Den ljusnande framtid är vår?
Den här säsongen har innehållit många besvikelser. Många var missnöjda över den senaste poängen mot Aston Villa, och tidigare har Spurs inte klarat av att göra mål i hemmamatcherna mot Stoke, Wolverhampton och Hull. Men trots detta ligger Spurs bara en poäng från fjärdeplatsen, och Dennis Nilsson funderar i denna gästkrönika kring hur det står till med Spurs möjligheter att utmana topplagen även framöver.
Som Tottenhamsupporter har man vant sig genom åren att ”The Big Four” seglar iväg och avgör ligan på ett tidigt stadium, och att vi får nöja oss med att slåss om placeringarna mellan 5-10 (och ibland även under det). Vi har genom åren gjort spelaraffärer som varit under all kritik, inte hittat rätt spelsystem och tränare med erkänt gott rykte har inte kunnat vända på Tottenhamskutan av diverse anledningar. Vi har upprepat mantrat ”Nästa år..”, ibland på fullaste allvar och ibland med en mer skämtsam ton. Premier League version 2009/2010 är dock ett trevligt undantag, och kanske så även framtiden?
Jag ska villigt erkänna att när Tottenham klargjorde att man anställt Harry Redknapp var jag inte särskilt optimistisk, det kändes som en väldigt temporär lösning för att lyckas med det Juande Ramos misslyckades med: Få fart på Tottenham. Det har dock visat sig att Redknapp verkar ha vänt motvind till medvind, och han har fått igång våra mannar på allvar. Det är naturligtvis inte bara Redknapps förtjänst, de övriga lagens utveckling har medfört detta på sitt sätt. Tidigare hade de fyra stora lagen (Arsenal, Man Utd, Liverpool och Chelsea) i princip första tjing på de framstående spelarna runtom i fotbollsvärlden, så fort någon av de fyra kom med checkhäftet och pekade på någon, så var det ofta att tacka och sälja. Det är inte lika tydligt längre, spelare vandrar inte per automatik till någon av de fyra stora utan väljer alltmer de övriga lagen för att hjälpa till att bygga upp ett framgångsrikt koncept och spetsar till spelartrupperna ytterligare, vilket är positivt för ligans intresse och lagens utveckling. Framförallt Tottenham, Aston Villa och Man City har betydligt mer att säga till om än tidigare, och gör att ligan blir betydligt mer sevärd, och gränsen mellan topplagen och utmanarna är mer svårdefinierad än tidigare.
Det kan också förklaras med att De fyra stora börjar tappa. Liverpool är mer svajigt än tidigare, p.g.a. skador och Rafa Benitez ohälsosamma ovana att konstant rotera sitt manskap, och Arsenal har också fått sin beskärda del av skador på nyckelspelarna, och verkar i nuläget tvingas försöka lägga beslag på tredjeplatsen, istället för att slåss om titeln.
Men åter till vårt kära Tottenham då. Till denna säsong har man gjort relativt sunda investeringar i spelare, även om jag förundrats över metoderna ”att köpa, sälja och sen köpa tillbaka” (Younes Kaboul) och ”Sälja, köpa tillbaka och låna ut” (Robbie Keane), så har säkert Redknapp goda skäl till det. Det ser mer välbalanserat ut än tidigare, och vi är fortfarande med och slåss om fjärdeplatsen, vilket genererar en kvalplats till Champions League (tillsammans med Liverpool, Man City och Aston Villa). Det som framförallt är kul läsning med Tottenham, är det stora brittiska inslaget som finns i truppen. I till exempel den senaste matchen mot Villa var sju spelare i startelvan britter, och det i en tid där brittisk kvalitet kostar mycket pengar och lagen hellre tittar utomlands för att köpa lika bra spelare för mindre summor.
Ser man generellt till spelarköpen vi gjort under de två senaste säsongerna, så har det varit av god kvalitet. Heurelho Gomes har blivit en stabil sista utpost efter lite trubbel i början, Sébastien Bassong har varit en god investering sen han köptes, Wilson Palacios har varit den urstarka mittkämpen vi behövt, Luka Modric har, efter skadebekymmer, visat sin kapacitet (därmed vill jag inte skriva under på den i övrigt skicklige Arsenalskribenten Magnus Falk, som likställde Spursköpet av bl.a. Modric som ”skräp”) och Niko Kranjcar är, sett till pris och kvalitet, ett riktigt kap.
Det finns dock plats och motiv för att förändra och förädla truppen. Jag ser inte någon framtid för Jermaine Jenas i laget, då jag anser att han är ganska begränsad som spelare och inte någon att förlita sig på, därmed någon som vi kan sälja. Likaså gäller Roman Pavlyuchenko, som knappast gjort braksuccé i Tottenhamtröjan, och får nu allt mindre speltid. Gällande Robbie Keanes framtid i laget, så ser den väl inte alltför ljus ut, då han som etablerat namn skickats iväg på lån till Celtic och det vore inte särskilt förvånande om Celtic blir hans permanenta klubbadress i sommar.
Försvinner dessa tre, så måste vi naturligtvis ersätta dem. Gällande Jenas, så behöver vi inte köpa in någon ny och etablerad spelare, istället vore det kanske bättre om vi slussade upp spelare från akademin. Ser vi till Pavlyuchenko och Keane, så behöver vi en forward som är bra både med huvudet och fötterna, och eftersom det i skrift är fullt tillåtet att drömma, så vore det trevligt om vi gjorde vår nästa stora spelarinvestering från Bundesliga. Wolfsburgs striker Edin Džeko är en riktigt bra spelare, och han skulle garanterat göra succé i Premier League.
För att knyta ihop det hela, så kvarstår frågan: Är den ljusnande framtid vår? Ligamässigt sett, så är vi inga titelaspiranter, så enkelt är det. Vi har inte samma kvalitet truppen igenom som Arsenal, Chelsea och Man Utd, det vet alla, men ”The Big Four” (Arsenal, Chelsea, Man Utd och Liverpool) är inte längre ett fast begrepp som det har varit tidigare. I dagens läge ser jag inte Liverpool som en framtida titelkandidat, all historik åsidosatt. För vår del så spelar en hel del faktorer in. Får vi behålla våra absoluta nyckelspelare, genomgående bra spel och lite flyt och några lyckosamma investeringar så är vi måhända ingen kandidat till ligatiteln, men kvalplatsen till Champions League är på alla sätt och vis fullt realistisk, inte bara nu utan också över kommande säsonger. Om alla de uppräknade faktorer spelar oss i hand, så är svaret, både på kort sikt och i ett längre perspektiv: Ja, den ljusnande framtid är vår.
