Dagen efter: Spurs säkrade en topp 4-plats
Tottenham åkte till Manchester med vetskapen om att ett oavgjort resultat skulle vara väldigt bra. Spurs nöjde sig dock inte med detta, utan besegrade Manchester City med 1-0. Bror Hemming svarar på några aktuella frågor.
1. Gårdagens match var otroligt viktig för båda lagen. Spurs vann, men hur gick det egentligen till?
- Det här var alltså en direkt avgörande match mot storsatsande Manchester City som var tvungna att vinna. Spurs spelade borta och ett oavgjort resultat skulle vara fantastiskt bra. Då väljer Harry att starta med två anfallare, han spelar med två rena yttermittfältare som har sina absolut främsta styrkor i offensiven, och på det centrala mittfältet placerar han Huddlestone och Modric. Två killar som vill lira boll. Det fanns inte plats för en krigare som Wilson Palacios. Det är så otroligt osannolikt att det inte riktigt går att ta in. Tottenham, som aldrig har spelat i Champions League, ställer i just denna match upp med ett lag som de flesta supportrarna för bara ett par veckor sedan hade ansett vara lite väl offensivt balanserat även för en hemmamatch mot en nedflyttningskandidat.
Manchester City började bra. Eller, låt mig omformulera mig en aning. Carlos Tevez började fantastiskt, övriga Manchester City började helt okej, och allt som allt betydde det att Manchester City började bra. Men Gomes testades aldrig på allvar. Han behövde inte göra några omöjliga räddningar, sådana som han brukar plocka fram i mer eller mindre varje match. Känslan var att Manchester City skulle behöva göra något extra för att få in en boll bakom honom, men de var aldrig nära. Spurs däremot skapade redan i den första halvleken flera chanser som lika gärna hade kunnat resultera, och ett mål som många domare hade tillåtit. Matchbilden var oerhört positiv för Spurs del, men så länge det stod 0-0 kunde man inte vara helt trygg. Den andra halvleken var dock oerhört imponerande, och när Crouch tillslut gjorde mål kändes det väldigt logiskt.
Det skulle dröja till den 88:e minuten innan Palacios byttes in. Tottenham har nått Champions League, och Harry gjorde det the Tottenham way. Det är oerhört stort. Men något som är väldigt betydelsefullt i sammanhanget är att det antagligen var detta som krävdes. Den offensiva balansen var ingen omväg. Det var en nödvändighet för att det skulle lyckas.
Gareth Bale på mittfältet var ett av många val som Harry Redknapp gjorde rätt igår.
2. Men hur blev det så här. Hur kommer det sig att Harry Redknapp har lyckats med något som så många andra har misslyckats med?
- Först och främst måste man slå fast att han har haft en hel del tur. Detta är inget som förringar hans insats, det är en absolut nödvändighet att ibland ha tur, men tur har han alltså haft. Bara det att han skulle få chansen i Spurs var långt ifrån givet. Knappt ett dygn efter att han blev tillsatt fick han se Spurs vinna mot Bolton. Tre dagar senare hämtade Spurs upp 2-4 till 4-4 mot Arsenal efter två väldigt sena mål. En vecka in på det nya jobbet rånade han Liverpool på samtliga poäng i en galen flytmatch som slutade 2-1. Drömstarten var ett faktum. Sedan dess har han gjort många missbedömningar, men han har ytterst sällan tagit samma felbeslut två gånger.
Jag minns en bortamatch mot Wigan i januari 2009. Redknapp ställde upp med ett lag och system så märkligt att jag på allvar undrade om han redan hade tappat det. Men sedan dess har vi inte sett något som varit i närheten av det vi såg den dagen. Harry har förstått att han måste spela 442, han måste anfalla och han måste använda fart. Han har inte krånglat till det i onödan, och när det ändå råkat bli fel har han lärt sig av sina misstag. Ta bara matchen mot Manchester United för en och en halv vecka sedan. Då gjorde han plats för Palacios, vilket innebar en hel del andra förändringar jämfört med det lag som nyligen hade besegrat Arsenal och Chelsea. Supportrarna gillade inte vad man såg, Harry gillade inte det han såg, och helt plötsligt blev det den naturligaste saken i världen att gå in till denna match mot Manchester City utan lagets tuffing i startelvan. Städaren på mittfältet var inte önskvärd när Spurs behövde en poäng för att nå Champions League för första gången. Det spelar ingen roll hur många gånger man säger det. Harry Redknapp visade ett oerhört mod i laguttagningen, och han gjorde helt rätt där få andra hade gjort samma val.
Peter Crouch nickade Spurs till en topp 4-plats.
3. Hulls dåvarande tränare Phil Brown sade efter ett möte med Spurs i den andra omgången den här säsongen: “From a neutral's point of view you have probably seen a team in the top four this season, no doubt”. När började du tro?
- Jag har i många år tyckt att Spurs har haft något på gång. Trots många misslyckanden har Daniel Levy hela tiden satsat framåt och när det ena inte har funkat har han försökt med något nytt. Känslan har länge varit att om Levy bara skulle orka fortsätta leta vägar till framgång så skulle Spurs tillslut nå Champions League. Men efter misslyckandet med Ramos började jag för första gången känna oro över att Levy skulle ge upp, ställa om fokus och på allvar förbereda en försäljning. Det nya Manchester City visade snabbt att man menade allvar genom att knyta till sig flera storstjärnor. Helt plötsligt var Spurs inte att betrakta som förste utmanare bakom topp fyra, vilket gjorde möjligheterna att bryta sig in väldigt mycket mindre.
Den här säsongen inleddes strålande med tre poäng mot Liverpool som följdes upp av ytterligare tre vinster. Tolv poäng av tolv möjliga var en bra start, men knappast något som gjorde att jag fick en annan känsla än jag haft tidigare säsonger under positiva perioder. Därpå följde några riktiga bakslag mot de större lagen, detta efter att Spurs gått riktigt bra mot topplagen förra säsongen, vilket återigen fick en att fundera på i vilken riktning klubben var på väg egentligen. Vinterns poängtapp hemma mot Stoke, Wolverhampton och Hull kändes länge förödande. Även om Spurs var med i striden om fjärdeplatsen och ofta var laget som låg just fyra skulle det krävas en fantastisk avslutning på säsongen för att nå hela vägen. Jag skrev i februari att det antagligen skulle krävas ”mer av lagen som slåss om fjärdeplatsen för att nå det målet än vad det blivande mästarlaget kommer att behöva prestera under de avslutande omgångarna för att vinna ligan”. Sedan dess har Chelsea tagit 22 poäng på tio matcher, medan Spurs har tagit 24 poäng på lika många matcher. Men jag kan inte påstå att jag trodde att Spurs skulle gå så starkt, det gjorde jag aldrig.
När vi gick in i april kände jag att chansen fanns, men att Manchester City var favoriter. Förlusten mot Sunderland var oerhört tung, men efter sex poäng mot Arsenal och Chelsea förändrades allt. Jag vågade knappt säga det högt, men det var i detta skede jag började tro. Förlusten mot Manchester United var en besvikelse, men eftersom Manchester City hade förlorat mot Manchester United veckan innan och dessutom bara tog en poäng mot Arsenal var det fortfarande fördel Spurs. När jag sedan såg laguppställningen mot Manchester City förstod jag att förutsättningarna att nå Champions League knappast skulle bli bättre än vad de var den här gången.
