Dagen efter: Magplasket som avrundade en fantastisk säsong
Efter nio segrar på elva matcher avslutade Spurs årets säsong genom en kraschlandning uppe på Turf Moor. 2-4 mot nedflyttade Burnley är inga roliga siffror. Peter Molin svarar på några aktuella frågor.
1. En stabil tvåmålsledning mot ett brödgäng, som Spurs på ett spektakulärt sätt lyckades slänga bort. Vad säger man egentligen?
- We’ve got our Tottenham back! Det är vad man säger. Efter att ha presterat över alla förväntningar i struntmatcher mot Londonrivalerna och pengapåsen uppe i norr så faller laget ihop som ett korthus då allt står på spel och ligan slutligen ska avgöras. Typiskt Tottenham, alltid sämst när det gäller. Nu gäller bara att slicka såren i väntan på nästa säsong.
An absolute freak.
2. Många hade förutspått ett reservbetonat lag, kanske med några ungtuppar från start. Istället fick vi se starkast möjliga elva. Den största överraskningen var så klart att Ledley King spelade från start?
- Onekligen, faktiskt en smärre sensation. Det här blev killens tredje match på nio dagar – så tätt har han inte spelat på över två år. Eftersom King rimligen inte har återfått sitt förlorade brosk i knäet måste detta matchande vara resultatet av en enorm viljeprestation. Om inte världen är helt galen så väntar snart belöningen i form av en biljett till sommarens Sydafrika.
En liten del av mig befarar att detta kan vara inledningen till farvälet, att King vill sluta på den absoluta toppen genom att kröna karriären med en VM-triumf. Samtidigt har han pratat om hur han ser fram emot höstens Champions League-spel, så man kanske inte ska oroa sig för mycket. I vilket fall är han given i den liljevita tröjan så länge han fortfarande har två ben att stå på.
An absolute genius.
3. Tottenham har stått för en magnifik prestation då laget, efter alldeles för många sorger och bedrövelser, slutligen lyckades knipa den där åtråvärda fjärdeplatsen. Men vem förtjänar egentligen den största äran?
- Man vill egentligen nämna många namn: Daniel Levy, Gomes, Tom Huddlestones dietist, Peter Crouchs föräldrar, etc. Samtidigt har det såklart varit en laginsats, vilket inte minst symboliseras av att nitton(!) olika Spursspelare gjort mål i årets ligaspel – en siffra som inget annat lag uppnått under någon Premier League-säsong.
Men den som ändå måste lyftas fram mer än någon annan är good ol’ Harry Redknapp. Man får tycka vad man vill om honom ur ett moraliskt eller estetiskt perspektiv, ingen kan förneka vilket fantastiskt jobb han gjort i klubben. Att han blev blott den andre tränaren (efter Ipswichs George Burley) som utsetts till årets manager utan att ha vunnit ligan understryker detta.
Redknapps största prestation är hur han förvandlat mentaliteten hos spelarna, och i någon mån tvättat bort loser-stämpeln som länge präglat klubben. Sööör Alex Ferguson sa en gång att det viktiga inte är att aldrig förlora, utan snarare hur laget reagerar vid en förlust. Tottenham har inte förlorat fler än två matcher i följd någon gång under denna säsong. Tvärtom har flera av de finaste insatserna kommit strax efter tunga nederlag. 9-1-vinsten mot Burnley kom inte långt efter förlusten i höstens NLD. Några dagar efter 0-1 hemma mot Wolves körde Spurs över Man City. Returförlusten mot Wolves följdes av fem raka segrar i ligan. Sist, men inte minst, minns vi alla hur laget reste sig efter fiaskot mot Portsmouth på Wembley.
Tottenham har under 2000-talet nästan haft ett överflöd av spelare som varit lika intensivt begåvade som viljesvaga. Redknapp har på något sätt förvandlat denna hjälplösa skock till en grupp respektlösa vinnerskallar. Att de på vägen dit mest hela tiden eftersträvat en offensiv, tilltalande fotboll gör omvandlingen ännu vackare. Man kan inte göra annat än att lyfta på hatten för Redknapp, den mest otänkbara av frälsare.
