Ode till Tottenham
Här kommer en gästkrönika av signaturen Alex som brukar figurera på Tottenhams forum dagligen. Den behandlar känslan av att vara en Tottenham supporter.
Det finns en viss känsla när man får se en Spurströja ute på stan, eller i puben. Inte för att de är helt ovanliga, men för att man vet, att personen som bär på den gör det med hjärta och själ – precis som jag själv. Varje gång jag går in i en sportaffär som jag inte varit i förut, så tittar jag efter som de har några Tottenhamtröjor och i sånt fall, hänger dem framför andra lags tröjor. Är det så att man stöter på en person i puben med en Spurströja, så nickar man till med ett leende till personen och allt som oftast snackar lite strunt.
Idag känns det på stämningen när man läser om Spurs, eller går in på officiella och inofficiella Spurs sidor, att något är speciellt med vår klubb. Om jag tar hur vi spelar först så återkommer jag till känslan inom klubben senare:
Vi ligger för första gången på länge ganska bra till i ligan – åtminstone utan direkt hot om nedflyttning, och vårt spel har förbättrats så i den milda grad att ingen supporter kan undgå att hoppas på en Europaplats nästa år. Men verkligheten är att, skulle det inte bli så, kommer fortfarande alla supportrar att se tillbaka på denna säsong som något positivt. Vi är ett lag idag – och inte - en, två eller tre kända spelare. Alla kämpar och ger allt i varje match. Man ser även spelare på bänken engagera sig vid ett underläge, och vara halvvägs ute på planen för att få fram budskap till de tappert kämpande på planen.
Supportrarna har även de ställt upp helt bakom det lag som idag finns, och hur det för dagen ser ut på planen. Vi märker också att det finns möjlighet att vinna alla matcher, trots att vi inte har den absolut starkaste formationen tillgänglig. Självklart finns det många att tacka för detta. Färskt blod i truppen har verkligen lyft spelet och Hoddle har naturligtvis gjort sitt till. En av mina favoriter är naturligtvis Poyet – mannen själv kan ju lyfta hela WHL, men fortfarande vill jag framhäva hela lagets moral som det väsentliga i vår framgång – och i förhållande till många andra lag så ingår supportrarna i vårt, det är hela grejen. Det finns nog inte många klubbar som skulle ha lyckats ha kvar så många supportrar som Tottenham, som under hela 90-talet inte kunnat erbjuda mycket till fotboll.
Under SOS kampanjen, Sugar out of Spurs, så var det enbart fansen till Spurs och inga andra som började formningen av dagens lag. Grahams avgång ser jag även den som ett verk av Fansen, som hela tiden ställde krav på ledningen att agera för ett bättre och mer underhållande spel. Sedan kan man tycka vad man vill om detta, men det positiva är att alla supportrar har ett intresse i och om klubben och dess rykte.
Som jag ser det så bör äkta supportrar inte födas i medgång utan när ett lag är i snålblåst. Och tro mig när jag skriver att det har blåst snålt… Skinnarmo skulle inte vågat sig ut ut tältmyningen, samt Volvo round the world race skulle reva alla segel och köra enbart på riggen.
Trots detta så har det aldrig någonsin varit tal om att få orden i munnen och säga ”De spelade kast idag…” eller att säga på jobbet dagen efter; ”de förlorade….”.
Har heller aldrig hört någon annan Spurssupporter kalla vår älskade klubb för ”de”. Att få bita i det sura äpplet som supporter, är när man går till jobbet efter en förlust och få ta all ”skit”. Även om dessa personer i sig knappt håller på ett lag, så tycker de om att få se ens lynne på morgonen och hosta fram diverse spydigheter om ens lag och hur dåliga de var.
Att ens telefon piper med sms och mailboxen har noggrant formulerade meningar i sig; om hur detta har kunnat hända, är fullkomligt normalt. Det skulle rent av kännas konstigt att dessa traditioner upphörde. –”ser de inte att jag lider här?”
Dock så har dessa arma själar, som inte känner oerhört starkt för ett lag, aldrig varit med om känslan att vid en simpel match mellan Tottenham och vilket annat lag som helst i ligan; gå från djup ångest till att dansa på moln. Fotboll handlar om känslor, och dessa får gärna styra vilket lag man håller varmt om hjärtat. Själv skattar jag min käre och ädla fader högt, då han ömt tog hem en Spurs flagga från London den igensnöade vintern –79, som senare skulle få mig att börja titta på fotboll och vilka kanske just Spurs var och hur de spelade. Och jag skulle tippa på att många fans sitter på fina skatter därute; gamla fotbollsbilder, vimplar och halsdukar.
Vad är det då vi väntar på? Vi fans? Visst vill jag åka ut i Europa och se Tottenham Hotspur spela. Och kanske mest av allt, att någon gång under livet vinna Engelska Premier league. Men egentligen så väntar jag inte alls. Jag håller redan på. Jag åker till WHL och ser mitt älskade lag. Jag har en massa vänner som är Spurs supportrar - både via puben och datorn. Och sedan spelar det inte så stor roll i och med att jag redan har vunnit så mycket av att vara en Tottenham supporter. Vinsten ligger i alla som har med klubben att göra – enkelt och ödmjukt. Klubben är alltid större än en spelare.
Alex