North London Derby - Klassiska matcher II
Fortsättning på första artikeln om derbyt i norra London.
Övriga resesällskapet lovade dyrt att de inte kände mig och att jag skulle dö omgående. Själv så orkade jag inte riktigt bry mig, och jag förstår idag vilken hjälte jag skulle ses som om mina bundsförvanter på andra sidan, där de härliga vita och blåa tröjorna och halsdukarna syntes som ett blått hav med vita krusningar, i ett rött inferno. Nåja, Rönnerdahl hör knappast hem på Highbury. Jag fick faktiskt sitt ostörd första femton minuterna, ända tills jag själv gjorde misstaget att ställa mig upp då Iversen har öppet mål men skjuter över, och jag skriker OOoooo fan vad nära! Det är i dessa lägen som man önskar att man var mannen i den gamla serien lödder. Knäpp med fingrarna och du försvinner. Fungerade uppenbarligen inte på denna arena. En äldre och tanig liten man med neon gul och orange väst kliver fram och berättar att han jobbar som säkerhetsvakt, medan några hårda ord ramlar ner från de otrogna hundarna som stod runt om. Han förklarade att det var av absolut största nödvändighet att jag tog på mig jackan och att jag vid alla tillfällen satt ner, vad som än hände i matchen. Och detta var ju väldigt troligt att jag skulle göra, det är som att krama vatten ur en sten. Matchen pågick och den lilla farbrorn kom fram tre gånger till och bad mig sitta ner, och stämningen blev allt mer hätsk. Näst sista gången han kom fram så bad han mig att jag skulle lämna arenan, och jag föreslog att han skulle släppa in mig på andra sidan, där de rättstrogna höll till och förde ett fruktansvärt liv, men vad de skrek fattade jag inte, bara att Glenn Hoddle var nämnt i ramsan och att den hade fortgått i en kvart kanske. Detta ville den lilla mannen inte veta av för han kunde absolut inte göra så. Dt var tydligen så alla Spursfans gjorde förr om tiden när de inte fick en av de 5000 platser som Spurs har på bortamatch här på Highbury. Eftersom det nu började närma sig halvlek, snarare 10 minuter från, så kom mannen en sista gång, och verkligen bad mig följa med ut, för han kunde inte ansvara för vad som skulle ske i halvlek. Detta fick tillslut mig att få mina få fungerande celler, som inte var upptagna av adrenalin och nedbrytning och filtrering av glåpord, att fatta galoppen och jag sade till den lille mannen, att jag skulle följa med honom och att jag ställde upp på att lämna arenan utan att få ersättning eller någon plats bland de mina! Jag skulle just till att resa mig, då han snabbt tryckte ner mig i stolen och förklarade att han skulle anropa en annan man, som var den som skulle föra mig ut, ty han hade inga som helst resurser för detta. Och mycket riktigt kom det en annan man, men denna var inte vit, tanig och understimulerad i muskelpartierna. Han var jättestor. Han hälsade artigt på mig, medan Spurs hade svårt att freda sig från ett första bakåt mål, och förklarade att jag skulle gå precis bakom honom, och inte göra något utan han skulle minsann se till att ingen gjorde mig illa på vägen ut.
Jag reste mig och publiken hade fått ytterligare en skalp, för jag var inte den ende Spurs fanatikern som hade nästlat mig in, utan det hade visat sig att jag var den fjärde som de hade lyckats röka ut, allt enligt någon lågmäld sång som var ganska kul.. Endast ett fåtal verkade kunna den med de hade säkert hållit räkningen. Jag var mycket nöjd med min enorma livvakt och han skötte sig utomordentligt. Tillslut så var jag då utanför Highbury och gatan låg totalt öde. Den stora mannen sade nu att det var bäst jag gick till tunnelbanan innan vissa kommer ut för att ta sig en öl och ett bloss, för då passar inte riktigt min tröja in i sällskapet igen. Jag tackade honom för vad han gjort och han pekade ut riktningen för Highbury underground station. Sedan sa han till mig att jag skulle snabba mig dit också för han hade redan läst mina planer och sade att jag skulle byta tunnelbana efter något stopp och kliva av på Seven Sisters, där det säkert fanns någon trevlig pub som kunde tänka sig visa matchen och ah den där "full English" som jag nu, i snålblåsten och allt började trängta efter svårt!
Iväg jag gick och fångade första bästa tunnelbana och de två människor jag först ramlade in i när jag klev av tunnelbanan hade äntligen rätt färger på sig. De hade slutat tidigare på jobbet och jag blev lovad en eskort till närmsta pub, 100 meter därifrån. De frågade naturligtvis var jag var ifrån, och även om engelskan inte mäktar med en förklaring som denna berättelse förkunnar, så stod de som två gapande fån när jag förklarade varför jag inte redan satt på en pub och tittade. Att jag sedan var svensk gav dem inte mindre bilder i deras redan mättade hjärnor på vad Viking och svensk tiger är. Själv började jag lite grann förstå vad jag utsatt mig för, och med livet i behåll och en pint i näven kunde jag nu avnjuta resten av matchen, som för örigt nu stod 2-0 till Arsenal, och jag tackar den skyddsängel som plockade mig därifrån. Frågan är ju om det var den lilla eller den stora mannen som var ängeln, eller var det kanske de två människorna som lett in mig till denna pub, med bara Spursfans, som moloket såg på bedrövelsen som utspelade sig på de stora skärmarna runt omkring mig? Näe, nu hade jag bestämt mig, det var självklart vem som var ängel i det här sammanhanget, det var ju jag! Jag som trakasserat alla rödvit klädda människor i nästan en hel halvlek och därefter förgyllt dessa arma Spurs supportrar med en historia som kanske någon gång kommer att berättas framför en kass gasspis i N17. Oj, vad jag älskar engelsk fotboll!
