Arsenal - Tottenham. En tredelad historia av tre Spursfans. Andra delen.
Märkligt nog är mitt starkaste minne av den långa derbyhistorien en dag där jag knappt minns vad som hände på planen. Det var den 17: Nov 2001.
Jag har varit Spurs i 20 år. Ända sen Gazzas och Linekers glansdagar har jag hejat på laget i de liljevita tröjorna. Men märkligt nog har jag aldrig kunnat jaga upp mig som alla andra över matcherna mot Woolwich. Att slå inflyttarna har varit skönt, men jag har inte kunnat frammana den rätta glöden. Allt ändrades en sommardag i juli 2001.
Då övergav vår lagkapten, vår ikon, oss. Sol Campbell skrev på för ärkerivalerna Arsenal. Hur vi reagerade har det skrivits spaltkilometer. Men själv blev jag överraskad över hur starka mina känslor var. Jag har tolererat övergångar mellan AIK (Mitt lag här hemma) och Djurgården utan större upprördhet. Jag har snarare tyckt att folk varit lite fåniga som hetsat upp sig. Men nu blev jag så förbannad att jag inte kunde jobba ordentligt på en vecka. Jag blev så heligt förbannad att jag skrämde både mig själv och min omgivning. Det ordnades bål med Campbell-attiraljer och så fort jag såg honom på TV buade jag.
Därför är det derby jag minns mest derbyt hösten 2001, dagen då Sol återvände till White Hart Lane. Matchen hade föregåtts av månader av spekulationer om exakt på vilka sätt Sol skulle tas emot. Vissa ville att publiken skulle vända honom ryggen och stå med bortvända ansikten under introduktionen. Andra vill stena Arsenals spelarbuss, förslagen var många och av varierande begåvningsgrad.
Själv hade jag laddat för det i månader. Datumet var inringat i min kalender sedan spelschemat släpptes. Vi hade laddat upp för att tillsammans se matchen jag och ett antal kompisar av blandad klubbfärg. Det skulle bli en bra dag med mycket passion och stämning. Ölen skulle flöda och vi skulle käftas och munhuggas som vanligt. Ingenting skulle få stoppa mig från att få ur mig det som hade legat och grott i mig sedan sommaren. Så skönt att få skrika ut sitt förakt över sveket.
Jag klarade det inte. Inte en meter. Jag kunde inte gå ut. Jag var för upprörd. Jag kunde inte lämna lägenheten av hänsyn till mina polare, polismakten och den allmänna ordningen. Det finns en kul straffsats som heter ”Allmänfarlig Ödeläggelse”, den hade jag varit i stor fara att begå om jag hade gått till puben. Istället tillbringande jag matchen hemma i lägenheten med att gå runt, runt i små cirklar. Jag kastade saker i väggen (förlåt mamma, jag tyckte visst om skålen). Jag Svor, skrek, buade och var allmänt otrevlig. Jag skickade till och med iväg flickvännen med en hundring och order om att gå på bio för att bespara henne plågan.
Själva matchen var väl inget att skriva hem om, mest för att jag egentligen inte minns så mycket av den förutom att jag skrek mig hes så fort en viss mittback var i bild. Men Poyets mål var grymt skönt.
Men det derbyt var viktigt för mig som Spurs fan. Det var inte två ensamma timmar hemma i ilska utan två timmar då jag kände en otrolig gemenskap med alla andra Spurs-fans världen över. Det var den dagen jag gick gled ur ett normalt liv och in i ett fanatiskt Spurs-beroende. Tidigare hade jag ett vanligt liv, och nu sitter jag här. På något perverst sätt kanske man ska tacka Judas Campbell för att han pissade på klubbkänslan. Utan hans svek hade jag aldrig fått träffa alla trevliga Spursfans som jag stött ihop med senaste tiden.
Så, Tack Sol, tack för att du är ett sånt kryp.