Resan till WHL, Spurs-Leeds
Att packa inför en tors-sönd resa till London för en helg av fotboll och pubaktivitet är inte särsilt svårt. Det man inte får med sig, köps i Spurs store. Det enda man verkligen behöver tänka på är två ting.
1. Biljetter till förbannelse. Det är flygbiljetter, tågbiljetter, undergroundbiljetter, matchbiljetter, parkeringsbiljetter, bagagebiljetter, flygbiljetter. Och hur man än vrider och vänder på det så ska minst hälften sparas för senare bruk eller betalning. Glöms en biljett så kostar det en väldig massa pengar. Dock lös det naturligtvis rutin om resesällskapet så vi hade naturligtvis förbetett oss med att utse ett fack på väskan, plånboken etc. för att alltid veta var man ska leta!? Mestadels hittade man cigaretterna före biljetterna och beslöt sig för att varva ner med en sån och ta ett senare tåg, buss, tunnelbana eller vart man nu skulle fara! 2. Se till att ha utrymme i bagaget för att få hem allt som du köper. Vare sig man är Spursfan eller annat PL lags supporter så tror jag att de flesta köper saker av glädje i supportershoppen, men att man ska ha hem allt, det finns inte en tanke på, tills man ska få igen resväskan och i vild panik hinna till Stanstead.
Resan börjar som bekan c;a fem månader innan man faktiskt ska dit. Efter c;a tre månader har man berättat för alla som man tycker om att man ska iväg och se spektaklet. Fem veckor innan resan går av stapeln så börjar man idiotiskt nog även att informera övriga "vänner och bekanta", supportrar till andra klubbar, och varför inte dem vi spelar emot också. Veckan före avspark så börjar vadslagning, och potten höjs kraftigt för var dag som går. Häcklet har en så hög nivå att personangrepp är närmre ämnen för säpo och lösa rykten tas som bergsäkra källor - allt detta är vardagsmat. Vinna eller försvinna är ett begrepp från skräcködlornas tid, här tas inga fångar och allt - ALLT sätts på ett kort, att vinnna denna matchen!
Jag plockade upp micke i E-tuna vid 19:30 tiden. Planet ska gå 22:04 från Västerås. Att vi, jag och micke, som kan det här med att resa, skulle irra bort oss och köra fel, när vi ska och kolla på Spurs? Skulle aldrig inträffa. Nu råkar det vara så att när man är väldigt upptrissad inför en resa och man dessutom är i Sverige, landet som märker ut varenda skitort i ett träsk, så upptäcker vi att vi inte hittar till Västerås flygplats. Dock efter ett par panikslagna telefonsamtal så ordnar micke upp situationen och efter en onödig 4 mils sightseeing, tar vi oss in på flygplatsen och jag kan börja focusera på laguppställning och bedövning av flygrädsla (dricka wiskey och öl i.e.). Det jag vet om micke sedan tidigare är att karln röker, men att Sydkraft skulle kunna utvinna energi från det hela, säger en hel del om kvantiteten som gick åt under resans gång.
Väl framme i London så tar vi naturligtvis och börjar samla på de berömda biljetterna, som någongång ska användas igen. Inga tåg går från flygplatsen utan det är bussar som gäller in till Liverpool street station. Klockan är 01:00 när vi får vårt rum och det känns som en befrielse att lägga sig för att vara i tid till tåget för shoppingrundan och puben imorgon - tåg till WHL station går ofta, vi tar det 11:20. Väl fredag och på tåget, så börjar äntligen Spurströjorna att synas frekvent. Vi susar förbi gamla stationer och fattiga kvarter där Spurs har satt sin prägel på livet. Går av på WHL stationen och kliver ner för några trappor som andas kultur. Den senila gubben som jag reser med har naturligtvis hinnit röka en cigg och trycker in den andra i käften, iofs ganska skönt, så man slipper hans tugg om var han stod, satt och åkte när han var här sist med Waxafan och frös och förlorade. Dock blir han lycklig när jag tycker att HAN ska få visa vägen.Jag tänkte inte lägga mig i det, utan han är ju äldst och varit på fler matcher här, även dem han inte kom in på fast stod utanför och hörde hur Spurs tog hem Uefa-bucklan. -"micke, ta täten och visa mig hem till the Lane!". Detta mina vänner, höll på att bli mina sista ord. Karlhärket ramlar rakt in i ett bostadsområde som fungerar som en slags labyrint. Svettigt, jobbigt och alla svarar på våran fråga om highroad med en total oförståelig cockneyengelska. Vi var vilse och ingen pub fanns i närheten. Tack ock lov hittade vi tillbaka till WHLstationen och vi behövde bara titta lite extra så var det ganska enkelt att se hur fel den rökande, senildrabbade spursmumlande mannen hade haft! Gå vänster och inte rakt fram vid stationen, och lyssna inte på någon som varit där 100 gånger, för det innebär troligen 1 gång per år och alltså bör han ha rymt från hemmet vid 112 års ålder och tror sig hitta som på sin egen bakgård!
Väl där, går vi direkt till WHL och närliggande Spursstore. Lite fotografier tas och sedan är det ett hämningslöst shoppande. För första gången förstår jag min fru! Jag hade kunnat vara där inne hur länge som helst. Dock började öltarmen och magen suckta efter dagens första öl och trekantig macka. The Corner Pin ligger precis gatan över Spursstore och dit begav vi oss när klockan var slagen 14:00. Trevliga människor, dock inte många eftersom de flesta fortfarande arbetar så här dags på dagen. Tur var dock att vi började ljuga lite med dessa kära Spursvänner, för på matchdag är endast bakdörren öppen, och efter några vänliga ord till "ägarinnan" av puben, så fick Tony sina order att släppa in dessa härliga män sfån Sverige, om de bara gick in via bakdörren. Inne i puben hänger det minnen som får en att kunna gråta resten av dagen. Efter några kalla så gick vi till nästa pub, och så nästa osv. Bootlaces, Coockerell, ett café som man bara var tvungen att titta närmare på. Underbart att vandra omkring i norra London. Inte en Arsenal tröja så långt ögat kan nå. Dock hade ölen och delånga stegen mellan de trevliga ställen som vi gått till tagit ut sin rätt och det var dags att åka tillbaka till Liverpool street station för att uppsöka en mer närliggande pub till hotellet. Man vill ju inte försova sig på själva matchdagen!
När äntligen dagen D hade kommit så syntes det redan vid tågstationen att alla var på helspänn över att det var matchdag i Premier League. Eftersom vi naturligtvis hade på oss tröjor som visade vart sympatierna stod så frågade folk lite här och där hur vi trodde att det skulle gå. Väl vid tåget så började det ramla på det ena gänget efter det andra. Spurströjar från alla säsonger var representerade när vi tillslut kom fram till WHL station! Bara den tågresan är värt pengarna som det kostade för hela resan. Snabbt av till Highroad för att införskaffa ytterligare lite Spursgrejer, sedan knacka på vid thr Corner Pin's bakdörr, där naturligtvis Tony stod och bjöd oss välkomna och såg allmänt nervös och blek ut. Kan tippa på att hans hjärta har varit med om både det ena och andra slaganfallet och glädjenattet! Fok från Norge, Irland, Wales, Sverige, Frankrike ja, alla närliggande europaländer var representerade inne på the Pin.
