Lost in space
Spursredaktionen presenterar det första av höstens lästips för de som inte kan få nog av fotboll.
David Winner - Brilliant Orange: The Neurotic Genius of Dutch Football (Bloomsbury, 2000)
Den brittiske frilansjournalisten David Winner, som till vardags delar sin tid mellan London och Amsterdam, har i och med Brilliant Orange skrivit en bok om holländsk fotboll - skulle man kunna tro. Det är egentligen mer en bok om idén om holländsk fotboll; i själva verket, för att snäva av perspektiven ytterligare, en bok om Winners uppfattning om idén om holländsk fotboll. Hänger ni med? Inte? Bra, höll jag på att säga. Det gör nämligen inte så värst mycket. Winners bok är en sorts tanke, ett flöde av funderingar och associationer, som löst struktureras kring fakta och myter om begreppet totalfotboll i allmänhet och intryck av holländsk mentalitet i synnerhet.
David Winner kom i kontakt med Ajax för första gången 1971, då han var fjorton år gammal, och Ajax vann (den dåvarande) Europacupen på Wembley mot Panathinaikos. Det han då fick veta av en grekisk kamrat som var och såg matchen var dels att grekerna inte hade en chans, och dels att en viss Johan Cruyff uppenbarligen var något alldeles extra på en fotbollsplan. Året därpå förnedrade Ajax författarens egen klubb, Arsenal, i nämnda cup, och när det var dags för holländarna att återigen spela final, mot Inter denna gång, såg Winner matchen på TV och blev fast: 'Ajax played with a gorgeous, hyper-intelligent swagger. They ran and passed the ball in strange, beguiling ways, and flowed in exquisite, intricate, mesmerising patterns around the pitch.'
Winner började med åren att intressera sig alltmer för holländsk fotboll och den mentalitet som genomsyrade den; han gjorde besök i Holland, träffade holländare med mer eller mindre nära anknytning till fotbollen, och allehanda frågor formade sig - frågor som kan sägas utgöra kärnan i denna bok: Vad var det för speciellt - eller typiskt holländskt - med dessa spelare? När de spelade sin vackra fotboll, vad exakt var det de gjorde? Varför såg holländsk fotboll så annorlunda ut jämfört med alla andras? Och varför tycks de så ofta klanta till det i avgörande stunder av stora turneringar? (Här talar Winner givetvis om den holländska oförmågan att lyckas i VM.)
Winner ser den holländska fotbollen som en spegling av - och samtidigt det intressantaste uttrycket för - den holländska kulturen. Hans funderingar är mycket personliga, och därmed också hans bok.
Som så många andra länder under 1960-talet så genomsyrades Holland under detta årtionde av ett slags kulturell revolution, med fästet bland ungdomarna. En generation som tröttnat på efterkrigstidens tristess skapade nu sin egen kultur, sin egen politik, sina egna sociala strata. Musiken, med Beatles som logisk ledstjärna, och fotbollen, med Johan Cruyff och Ajax, ingick i denna revolution, som göddes av televisionen och en blomstrande ekonomi. Men Ajax genomgick dessutom en inre revolution - en förändring av själva spelidén, via just Cruyff och nye tränaren Rinus Michels, som skulle förändra ett internationellt sett okänt och tämligen blekt fotbollslag till raka motsatsen. (Winner pekar på den 7 december 1966 som ett slags genombrott för det nya Ajax - det datum då man slog Liverpool på Olympic i Amsterdam med 5-1.) Men David Winner är snabb med att påpeka att dessa båda revolutioner - den kulturella och den fotbollsmässiga - egentligen inte hade så mycket med varandra att göra, mer än att de utspelade sig nära varann i tid och rum.
Vad är då (eller var) den holländska totalfotbollen?
'Before Dutch Total Football there was Dutch total architecture', skriver David Winner. Ungefär samtidigt som Rinus Michels och Johan Cruyff började utveckla sin nya fotboll med Ajax, så öppnade den holländske designern Wim Crouwel sin studio Total Design, och de mest firade och originella holländska arkitekterna, strukturalisterna, satte sig på tvären mot funktionalismen och modernismen: 'All systems should be familiarised, one with the other, in such a way that their combined impact and interaction can be appreciated as a single complex system', säger strukturalisten Aldo van Eyck. Och en annan av dem, Herman Hertzberger, säger följande om behovet av flexibla byggnader: 'Each form must be interpretable in the sense that it must be capable of taking on different roles. And it can only take on those different roles if the different meanings are contained in the essence of the form.' Dessa uttalanden om arkitektur, som Winner citerar i sin bok, skulle lika gärna kunna handla om idéerna kring det som kallats totalfotboll.
Till väldigt stor del så handlade totalfotbollen (för övrigt en benämning som Rinus Michels tillskriver journalisterna, egentligen inga andra - alltså själva ordet, totaalvoetbal) om användandet av yta, 'space' hos Winner. Det handlade om ett ständigt skiftande av positioner - vid behov för att effektivisera spelet - längs kanterna och i djupled. Det handlade om offensiv fotboll. Till exempel så skulle den defensiva offsidefällan utnyttjas till att vända spelet i offensiv riktning. Och totalfotbollen handlade till ytterst väsentlig del om att skapa ytor, att röra sig över ytor.
Ajax' höjdpunkt, påpekar Winner, anses av de flesta ha varit deras andra triumf i Europacupen, 1972 då man slog Inter: 'The players were sophisticated and irresistible; they attacked cleverly and continuously, relentlessly and fluidly switching positions and appearing to overwhelm the ultra-defensive Italians intellectually and emotionally as well as physically and tactically.'
Han skriver: Fotboll, precis som arkitektur, är en konstform baserad på samarbete; och det tycks som att formen för den berömda holländska fotbollen växte fram på organisk och samarbetsmässig väg.
Än en gång - Brilliant Orange är en mycket personlig och originell bok. Associationerna och kärleken till Holland och det holländska - mentalitet, kultur, arkitektur, fotboll - flödar över sidorna och genom författarens samtal med allehanda representanter för dessa olika aspekter av ämnet. Det är svårt att inte dras med och "go with the flow".
Kapitlen har namn som 'dutch space is different', 'curves', 'who's in charge?' och 'the beauty of thought' och just detta, något så litet och utåt sett anspråkslöst som just kapitelnamnen, tycker jag bra avspeglar vad det här rör sig om: En bok om idéer, mentalitet, Cruyff, arkitektur, konst och personlig fotboll. Vad det inte är: En kronologisk genomgång av holländsk fotboll och van Basten, Rijkard och Gullit osv osv. Det är det alltså inte.
Vem ska då läsa boken?
Ja, egentligen alla som älskar fotboll borde kunna få behållning av Brilliant orange. Men framför allt: Du som inte bara älskar fotboll, utan kanske allra främst du som gillar att tänka på och om fotboll borde nog falla för denna bok. Den liknar knappast något annat som skrivits om Det Vackra Spelet.
Brilliant Orange: The Neurotic Genius of Dutch Football finns som paperback.
