Matt Mellow från Charlton vs Spurs på The Valley Del 2.
Fortsättning på Matt Mellows gästkrönika. Del 2.
3-0. Andra halvlek har precis blåsts igång. På södra grässluttningen mellan östra och södra läktaren står jag med en hot dog och en pajnt i handen när det exploderar i Spursklacken. Ledley "Deadley" King har gjort en av sina få mål per säsong.
3-1. Bland hav av plastmuggar, tomma chipspåsar och vrålande fans vadar jag fram till min plats. På vägen dit missar jag även 3-1 målet och frågar en Lilywhitesupporter vem som gjorde det. Han svarar med nervös irritation "who the fuck cares, the scored, that´s it". Nu börjar en viss oro sprida sig i lägret. Efter en stund svävar blandad tobaksrök med igenkänningsfaktor fram över den ständigt sjungande södra läktaren. "It smells like victory to me" säger jag till en ung svart N17-kille bredvid mig leende hoppas att jag har rätt.
Charlton pressar på mycket nu och vi har inget mittfält. Vi har inget mittfält. Det är tomt där. Endast Charltonspelare. Känns detta igen? Brown och King backar hem och kan inte upprätthålla vårt speloch 3-2 hänger i luften. Men, genom fina brytningar från alla i backlinjen och hjälteräddningar från Keller reder vi ut värsta anstormningen och tar över spelet igen efter tio minuters press.
3-2 Till slut kom det i 80:e minuten. Målet alla på södra läktaren misstänkte skulle komma. Nu är det mer nerv i matchen än någonsin och det halsar sjungs hesa. Alla kollar på klockan mellan varje uppspel. Spurs har ett antal fina målchanser och Keane kunde lätt ha åkt hem med två mål i sitt protokoll. Defoe börjar tröttna liksom Brown, King, Davies och Taricco. För mig är det ofattbart att Pleat&Chris när Charlton får in nya fräscha fötter på planen hela tiden, inte gjort några byten i början mitten av andra. Vi har ju Dalmat och Barnard på bänken t e x. Poyet kommer i samband med 3-2 målet in på planen och är nyttig. I detta nu har jag en tiopundsedel på 3-2 resultatet och vet att jag tjänat in hela resekostnaden. Nu får det fan inte bli fler mål.
4-2 Typiskt Jackson hänger en kanonstrut och blir helt galen. Springer fram till klacken och eldar upp dem(oss) ännu mer. Nu har Addicks sina strupar blottade och vi vill ha blod! Vinst! Klacken skanderar till de röda - "Champion´s League -we´re haveing a lauch!"
Analys av andra halvlek: Richards spelade upp sig lite, och ironiskt nog kom de två baklängesmålen då. Men Charlton skulle haft två mål på Richards i första, och det var inte Richards som ensam var skäl till baklängesmålen i andra. Jackson, som ofta spelade darrigt i försvarsposition, spelade upp sig lite i andra också. Brown försvann liksom King. Davies och Taricco utröttade av alla rusher. Defoe hade kunnat gå av i mitten av andra till förmån för Barnard, men Pleat ville tydligen inte byta in pigga spelare. Slutsats - visst vi vann matchen som i förväg tippades med öppet spel, och vi kunde lätt ha gjort tre mål till. Men vi kunde också förlorat denna matchen innan 46:e minuten om vårt darriga försvarsspel fallit ut rättvist i protokollet. Richards tillägnar nog denna match - KELLER och DOHERTY.
Defoe, 8. slet hårt utan boll och jobbade precis som en Keanekopia.
Keane, 8. är överallt och kämpar alltid försvarsmässigt också. motor i Spurs.
Jackson, 6. försvarsläcka i första. spelade upp sig i andra. extra plus för målet.
Brown, 6. otroligt nyttig i första halvlek. bleknade lite i andra.
King, 6. känns ej som att King har spelat in sig i rollen som DM än. bra offensiva pass.
Davies, 7. bra på kanten, men bör ta för sig mer offensivt. jobbar dock bra bakåt.
Taricco, 6. Som alltid. varken mer eller mindre. Han är där och han gör sällan misstag.
Doherty, 8. Utan Doherty hade vi inte vunnit idag. Stark på huvudet och fötterna.
Richards, 3. Osäker. tung i fötterna. inte redo för startelvan. Gardner+Doherty= SANT!
Carr, 5. Som Taricco. varken mer eller mindre. vek i första. tänker han på framtiden?
Keller, 9. ett USAförsvar utan Bush! Flera avgörande räddningar.
(poyet spelade endast 10 minuter men gjorde en godkänd insats).
Hemresa med Brad. Fest ute på stan. Får inte tag på svenska Charltonsupportrarna som är här. Såg inga svenska Spursfans alls.
Trötthet.
Berusning.
Direkt från en intensiv kärlekshistoria i sydöstra London´s numer liljevita kvarter,
äntrar jag internetcafét vid Paddington Station.
Fortfarande utan sömn i fickan.
Fortfarande med ett oanständigt glädjerus i min sakralt purpurfärgade Thomsontröja.