"Simon says"
Matt Mellow får några överraskande timmars interjvu med engelska sportjournalisten Simon Jones om fotbollsklubben Tottenham Hotspurs framtid, om den faschinerande sportvärldens nycker, om heroiskt ledarskap, om hjärnors kamp i ögonblickssekunder, om bortskämda datorspelande fotbollsmiljonärsspolingar, om brittisk järnvilja och om moral moral moral.
"Do you mind if I have a seat?" frågar en erfaren röst mig där jag sitter djupt försjunken i Daily Telegraphs sportsidor. Det är dagen efter Spurs underhållande vinst mot Londonkonkurrenten Charlton och jag sliter motvilligt blicken från en intressant artikel om Jermain Defoe och tittar upp från stolen på uteserveringen vid Frith Street. "Of course not. Have a seat" svarar jag.
Självsäkert slår han sig ned och ser ut som att den till synes något bohemiske mannen tänker säga något. Det gör han också. "Do you usually read the Telegraph?" Jag hasplar ur mig något om att jag vanligtvis föredrar The Independent och The Observer men att The Telegraphs sportsidor idag vann battle of Britain. "I used to work as a sport journalist for The Independent" fortsätter mannen och verkar vilja vidareutveckla denna hittills fåordiga konversation. Märkligt, tänker jag, hur ofta sådana här situationer ramlar på mig. Ser jag ut att vara intresserad av dessa något udda seriefigurer som mannen mittemot? Nyfikenheten tar dock överhanden. Brittisk fotbollsjournalistik gör allt som oftast tvåsiffrigt på svensk dito, så jag låter honom hållas allt medan han fortsätter tala över cafébordet.
"Are you swedish?" frågar han nyfiket och jag svarar yes medan jag tänker att det är fan att min strålkastarljusa frisyr inte kan lura en enda utlänning. "You speak excellent british", replikerar han, och matchen har börjat. Jag kastas in i några stulna timmars omvälvande historielektioner om den faschinerande sportvärldens nycker, om heroiskt ledarskap, om hjärnors kamp i ögonblickssekunder, om bortskämda datorspelande fotbollsmiljonärsspolingar, om brittisk järnvilja och om moral moral moral.
Jag berättar kort om mitt deltagande i Spurs bortamatch mot Charlton. Den väderbitne mannen har rätta utseendet för en roll i en gammal brittisk krigsfilm av modell "De vilda gässen" eller "De gröna baskrarna". Hårt men trovärdigt. Det visar sig att Simon, som jag senare får veta att han heter, tidigare arbetat mycket med fotboll och intervjuat Tottenhams fotbollsdirektör tillika caretaker manager David Pleat vid en mängd tillfällen genom åren. Dock inte den personlighet han intervjuat som haft flest tavlor på sitt samvete, då överraskande Salvador Dalis målande namn nämns senare i samtalet. Simon berättar att Pleat är en mycket omtyckt manager bland sportjournalisterna och att han verkligen älskar fotboll. "David är svag för attacking football. Kanske är det hans största svaghet" säger Simon. I motsats till vad många svenska fans ansåg om Pleat när han tillfälligt tog över som tränare efter det tragiska avskedet av Glenn Hoddle i höstas, tänker jag tyst för mig själv. Simon har precis som den vanliga brittiska mannen på gatan massor av åsikter kring just ditt favoritlag och bekräftar att Spurs just nu har en fantastisk farlig forwarduppställning som kan vara matchavgörande mot vilket lag som helst i Premier League. Nytt andetag. "But the defence...".
"Jo...", fyller jag i, men hävdar samtidigt att de försvarsspelare Spurs har att tillgå är långt mer kvalitativa än vad resultatet hittills visat. De har en ung trupp med många kvalitativa engelska förmågor. De kommer... be aware, säger jag fortfarande segerrusigt efter gårdagens triumf på The Valley. Jag nämner för honom att Spurs med Defoe, King, Gardner och ev Robinson till sommaren kommer ha flera landslagsaktuella spelare för England. Diskussionen om vem som kan komma att bli nästa tränare för Spurs sätts igång. Simon tror att Trapattoni skulle vara bra för N17-laget med sin kyla och sitt sätt att bygga laget bakifrån för att undvika pinsamma genomklappningar likt den i nu tyvärr historiska FA-cupmatchen mot Manchester City. Trapattoni kan vara rätt man att forma ett Spurs redo att snart vinna en ny PL-titel igen, tror han.
Inspirerad av ledarskapsämnet berättar Simon att hans far Clarence Medlycott Jones var en välkänd sportskribent och författare av böcker om bland annat klassiska idrottsledarskap. Hans far tog i samband med ett interjvujobb med honom in i engelska landslagets omklädningsrum på Wembley direkt efter den klassiska fotbollsVM-finalen 1966 (detta var på den tiden journalister umgicks med spelarna obehindrat i omklädningsrummen efter matcherna). Simon fick alla VM-finalvinnarnas autografer på sin fotboll. Hans ögon lyser lyriskt av minnet. Tränaren Alf Ramsey(Spurs), Geoff Hurst, Bobby Moore, Bobby Charlton, Martin Peters(senare Spurs), Jimmy Greaves(Spurs) m fl. Simon säger att Englandscoachen (och legendarisk högerback for Spurs) Alf Ramsey är den bästa tränare England någonsin haft. Att uttala det är att slå in öppna dörrar kan tänkas, eftersom det fortfarande är det enda VM-guld England vunnit, men England var tekniskt och fysiskt underlägset Tyskland inför finalen, men Simon menar att Alf var bäst på att gjuta brittiskt mod i sina spelare och få dem att överprestera när det verkligen gällde. Dessutom tog han ett viktigt, förmodligen avgörande beslut inför finalen. Simon berättar nu stående på trottoaren med glödande ögon och fradga i mungiporna. Tyskland och hela fotbollsvärlden trodde att världens då bästa målgörare, Tottenhams Jimmy Greaves, skulle komma tillbaka till finalen efter att ha blivit skadad i kvartsfinalen. MEN, Alf insåg att även om Greaves var överlägsen Hurst som målgörare, spelade Hurst och Hunt bättre ihop. Dessutom hade Tyskland anpassat sin taktik efter Greaves spelstil. Detta taktiska drag ledde till att Hurst gjorde hat-trick i finalen som England vann. Men det var lika mycket Alfs outtröttliga övertygelse redan innan VM-slutspelets start att England skulle vinna VM, och hans fantastiska förmåga att föra över denna säkerhet och passion till spelarna som Simon säger fick dem att vinna.
"Det är det som Sven-Goran Eriksson saknar" hävdar han. Sven har nästan allt man kan önska av en coach. Iskall taktiker med stor internationell erfarenhet. En man som vet enormt mycket om fotboll. Men kanske är han mer lämpad att kyla ned hetlevrade sydeuropeer snarare än att leda bortskämda engelsmän som behöver en rejäl utskällning och faderlig ledning för att spela över sin formåga. "Men Sven har hela tiden haft ett mål i sikte. Att förbereda det engelska laget för sitt livs utmaning. Att exakt fyrtio år efter VM-guldet vinna ett nytt mästerskap år 2006", väser Simon fram och ser ut som om han just fått reda på en
hemlighet han inte får avslöja. "You´ll see..." säger han och spänner ögonen i mig. Englands framtidsmålvakt heter utan tvivel Chris Kirkland berättar Simon, och tror att Kirkland mycket väl kan vara förstemålvakt om han hinner bli frisk och får speltid innan EM. Men dagens unga brittiska fotbollsproffs har mycket att lära om fotboll anser han. De blir miljonärer innan de fått körkort och spelar datorspel mellan träningar och matcher istället for att fokusera på det enda som är viktigt. Att bli bättre på att spela och tänka fotboll. "De saknar mental styrka, något de borde ägna mer tid att träna".
Del II.