Where´s the Spur ?
Robert Schuller bidrar med en krönika om läget i vår älskade klubb.
Det är lördag den 17:e april 2004, klockan är strax efter 1800 när jag frenetiskt knappar in den numera klassiska sifferkombination 377 på SVT-text. På något sätt är spänningen borta, det har den varit under en längre tid nu. Noterar att The Scum återigen vunnit efter inte mindre än 4 mål av Thierry Henry, suckar lite uppgivet och undrar hur i helvete en sådan spelare hittat till Highbury. Än värre blir det när jag sedan några rader längre ner läser att Spurs förlorat med 2-0 - mot Bolton (!?!). Hur i helvete kan vi förlora mot Bolton ?
Det låter lite bizarrt men ibland tvingas man acceptera att den verklighet man lever i inte nödvändigtvis är identisk med den man tidigare varit van vid. Som supporter till Spurs är det nu ytterst bistert att tvingas se sitt favoritlag behöva kriga för att undvika nerflyttning, istället för att kämpa om europaplatser och medaljer som förr om åren. Frågan är egentligen om denna kris som vi nu befinner oss i egentligen inte skulle ha uppmärksammats långt tidigare, för i ärlighetens namn är det nu en del år sedan vi knep någon form av titel. Visst vann vi ligacupen 1999 (fö samma år som jag själv var bosatt i London) under ledning av George Graham men vi hade knappast något med seriesegern att göra. Det skall tilläggas att jag inte såg matchen live, dels var jag hemma i Sverige på besök, dessutom kostade en matchbiljett motsvarande en årslön för simpel hotellporter så det var liksom inte läge för det. Nu gjorde ju inte detta så mycket då jag istället kunde följa matchen live på tv och tror faktiskt inte jag hade kunnat jubla mer även om jag hade varit på plats. Jublet och efterfesten räckte i alla fall mer än väl till för att jag skulle bli vräkt från min lägenhet, men det är en helt annan historia.
Mitt intresse för Spurs började runt 1978-79 då jag liksom många andra satt klistrade på lördagseftermiddagen och inväntade veckans höjdpunkt - Tipsextra. När man nämner det programmet bör man ju även hylla dess grundare och tillika Spursfan L-G Björklund för vore det inte för honom hade varken jag eller så många andra svenskar haft en sådan förkärlek till brittiska lag. Glömmer aldrig mitt första besök på WHL - 1985 Tottenham som då låg tvåa tog emot ligaledaren Everton (det var tider det *s*). Matchen var sedan länge utsåld och hoppet om att komma in stod till de svartabörsförsäljare som flockade runt arenan. Min mor som under en längre period hade varit bosatt i London var vältalig och gav sig snart på ett försök att köpa två biljetter, gubben var dock svårflörtad och ville ha betydligt mer betalt än vad som erbjöds. Vi diskuterade på Svenska och gubben såg för ett ögonblick lätt förvirrad ut, dock blev han än mer förvirrad sekunden efter när jag på klockren Cockney kläcker ur mig något i stil med: "Trodde fram tills nu att myten om att Spurs har många "Jews" bland sina supporters varit överdriven, men att han med den inställningen kunde fara & flyga långt åt Highbury."
Detta funkade tydligen på gubben som började skratta hysteriskt och sedermera också sålde biljetterna till priset som vi erbjudit, 10 minuter senare äntrade jag White Hart Lane för första gången i mitt liv. Det enda som jag kommer ihåg från matchen är dock att Spurs förlorade med 2-1, samt gubben som satt två rader framför mig och oavbrutet under matchens 90 minuter ägnade sig åt att skrika "Fuck Galvin". Tony Galvin såldes fö till Sheffield Wednesday två år senare, men gubben sitter garanterat fortfarande kvar på samma plats än idag. För egen del har det blivit en del återbesök genom åren, men konstigt nog hade jag fram tills hemmamötet mot Aston Villa tidigare i år aldrig upplevt en seger. På meritlistan över bevittnade förluster finns förutom Everton, Nottingham, Leicester x 2, QPR även ett svenskt lag - Örebro SK som man lyckades förlora mot på en sk sommarturné.
När man idag minns tillbaka vilka spelare som har representerat klubben är det nästan så man får rysningar i kroppen, men vad är det då som gör att man inte längre lyckas ? Naturligtvis finns det inte bara en orsak till detta. Samma år som Premier League startade (1992) och mer eller mindre samtliga lag kunde satsa enorma belopp på nya spelare så höjdes kvalitén på ligan avsevärt. Fler utlänningar tillkom och attraktionsvärdet på ligan mångdubblades, även Tottenham bidrog till detta med spelare som Klinsmann, Ginola etc. Just dessa två är praktexempel på lyckade värvningar annars är just detta en sak där Spurs varit betydligt sämre än sina konkurrenter, Rebrov, Postiga för att nämna två exempel. En annan sak som alltid förundrar mig är antalet skadade spelare Spurs får inför och under varje säsong. Visst är säsongen lång och tuff men hur kan man alltid ha minst 7-8 man på skadelistan inför säsongsstarten ? Inget annat lag drabbas lika hårt varje år, ändå är man ej intresserade att se över eller ändra på uppladdningen/försäsongsträningen. Medan andra lag har satsat på kompetenta tränare anpassade till de förändringar som skett inom toppfotbollen lyckas vi gång på gång hitta en medelmåtta. Nu skall jag iofs erkänna att tom jag trodde på underverk med Glenn Hoddle vid rodret, men annars har vi inte haft en lämplig tränare sedan Terry Venables dagar (1987-1991). Jo, jag vet att George Graham har goda meriter men det är från förr med sitt älskade Boring Arsenal.
Framtid.
Vi får aldrig lägga oss ner och dö eller ge upp vårt stöd till klubben hur det än går, valet av klubb är gjort sedan länge och har man valt att deltaga i spelet får man också acceptera dess regler. Känn istället stolthet för din klubb även nu när det går lite sämre och skatta dig lycklig att du inte är en av många plastsupportrar som "alltid" hållt på Manchester United och kommer så att göra fram tills något annat lag vinner ligan. Det finns en stor potential i klubben idag även om framgångarna tycks vänta på sig. Ekonomin är solid och truppen känns utvecklingsbar. Med förhoppning om att man lyckas knyta till sig en kompetent (gärna utländsk manager) så snart som möjligt kan man låta David Pleat återgå till styrelserummet och göra vad han gör bäst. Lägg mer fokus på scoutingen och i samråd med den nye managern se till att investera i 3-4 riktigt bra värvningar. Till sist se över uppladdningen i säsongsupptakten och minimera skaderisken på träningar - and those glory days will come again.