Lagbanner
Är allt och alla till salu?

Är allt och alla till salu?

Hur förklarar man för sina barn att Luka Modric, vår egen Cruyff-look-a-like med tillika tröjnummer 14 (!), speldirigenten på the Lane, nu plötsligt oroar sig mer över bankkontot än trovärdigheten som människa? Eller är detta verkligen hela sanningen?

Jag skrev en historia för barnen så att de skulle förstå och visst trampar jag på andras tår i mitt försök att förklara, onekligen. Fotboll berör, upprör och förgör lika mycket som den bildar gemenskap och brödraskap, skänker eufori och formar maskopi.
 
Hade fotbollen varit slätstruken och inte kastat mig mellan himmel och helvete skulle jag nog övervägt att tillbringa all min fritid åt att lära mig att fiska, eller läsa horoskop och annat som bara driver tid och förstånd ur en.
 
Det är inte alldeles lätt att förklara Luka Modric-såpan. Den är full av logiska luckor, brister i vett och etikett och påminner om spelet ’Twister’. Media skriver mycket, och många saker är alltjämt obekräftade och saknar källhänvisning. Många väljer att tro på allt. Några andra vägrar att ens tro på hälften av allt som skrivs.
 
Liknelser som att prostitution är världens äldsta yrke används, men låt oss inte ta det så långt. Inte än i alla fall. Luka Modric ska självklart få lov att lämna trots tidigare löften om att stanna. Kanske säljer han sin trovärdighet och tillika själ för lite pengar, vem vet? Han kanske har sett’Cocoon’ nyligen, för vad får honom annars att tro på ett ålderstiget Chelsea?
 
Osökt tänker jag på ’Den gode, den onde och den fule’ och beroende på vilket läger man tillhör så delar man in rollerna på de inblandade därefter.
 
Visst växer hela historien som någon slags cancer och Daniel Levy bör snart bestämma om man ska operera eller hoppas på självläkning. Således kan jag inte ge er några svar. Sälj eller få tyst på både ryssen och kroaten torde vara det logiska, men såpan är mer komplicerad än så intalar jag mig själv.
 
Istället följer här en historia för mina barn som riktar in sig på att förklara relationen mellan klubbarna, i alla fall min syn på det hela.
 
Vem vill ha Monopol?
Fyra fotbollshängivna (o-)vänner samlades för att spela Monopol en kväll.
 
Det var Spursie, lite blygsam av sig, som var värd denna afton. Han var inte van vid att hänga med de stora pojkarna, men han visste att han inte hade något att förlora, och han hade faktiskt börjat se framemot aftonens drabbning.
 
Hela fredagen hade han ägnat åt att städa och röja undan. Det gick rätt snabbt då hans arena, erh, förlåt, bostad bara var en liten etta med kokvrå. Eftersom han bara arbetade deltid hade han haft möjligheten att komma hem tidigt och påbörja iordningställandet.
 
Som gäster hade han bjudit in Ruski, en arrogant kille som trodde han var en höjdare bara för att hans farsa hade en livsmedelsaffär runt hörnet. I början hade affären varit fräsch och introducerat en massa nytt, men i takt med att butiksbiträdena byttes ut med jämna mellanrum verkade de nu mest sälja en massa gammal skit.
”Det är nog dags att förnya och kasta borta allt det där gamla”, tyckte Fergie, där han satt uppe på bollplanket med kungakronan av papp på sned och där texten KARAMELLKUNGEN gick att känna igen utan att man ens behövde läsa själva ordet.
Ruski ignorerade alltid vad Fergie hade att säga, men Fergie var trots allt självutnämnd kung, äldst, mest erfaren, och eftersom han var inne på sin tjugonde flickvän (det var faktiskt Reds flickvän han knyckt) hade han nu hela gatans respekt med sig.
 
Som jag nämnt hade Spursie bjudit in Ruski (faktum är att han gärna hade låtit bli, men han kände att det skulle vara något alldeles extra att få möjligheten att besegra honom), och han hade även bjudit in nyss nämnda Red, en kille med vansinnigt ful dialekt, och som allt som oftast gick omkring och haltade. Han använde sitt haltande som en ursäkt för sitt tillkortakommande på bollplanen. Förr var Red riktigt bra, men nu snackade han mest dynga och levde på de gamla fjuttiga pokalerna hans mamma ställt upp i vitrinskåpet där hemma.
 
Förutom Red hade han bjudit in kvarterets störigaste unge, en riktig viktigpetter och med en irriterande uppsyn i allt han företog sig. Hans pappa var fransman och sjöman och hade gett honom namnet Che’thaul. Så självklart kallade de andra honom för Skjärthål.
Skjärthål hade så klart avböjt och låtit meddela:
”Jag vill inte spela med er. Ni kan inte reglerna. Det kan bara jag. Ni alla andra bara fuskar och dessutom kastar jag tärningarna snyggast av alla och borde därför vinna.”
 
Ruski och Red hade så klart tackat ja till att få tillbringa en afton i Spursies lilla kyffe. Hade de tur hade kanske till och med fattige Spursie råd med att bjuda på något. Men det tvivlade de innerligt på. Förutom dessa två hade Shitty också tackat ja till att komma. Det var en nyinflyttad unge, en sån där snofsig typ, som din syster säkert skulle dejta och som din farsa skulle strypa om han bara kunde komma på en bra ursäkt för att motivera sitt agerande.
 
Shitty bodde inne i City (därav namnet trodde han själv) och ansåg sig förmer än alla andra. Hans föräldrar köpte sina möbler på dyra ställen utomlands till överpriser, någon trodde ända borta i Sydamerika, medan Spursie och Skjärthål råkade ibland på varandra inne på IKEA. Där brukade deras föräldrar köpa billigt och byggde sen själva ihop något från grunden, något ofärdigt så att säga, något Shitty aldrig förstod sig på.
 
Först dök Red upp eftersom han alltid trodde det vara bäst att vara först ute. Han haltade in i rummet slog sig ner i soffan. Red stank billig amerikansk parfym.
”Va fan, Red, det kommer inga brudar”, sade Spursie.
Red rätade på sig i soffan. ”Erh, jag vet”, sade han och haltade sen in i badrummet.
Spursie hann knappt fundera närmare på saken förrän det ringde på dörren.
 
Utanför stod Shitty och hade med sig ett eget Monopol-brädspel under armen.
”Men det där behövs inte”, sade Spursie, ”jag har ett eget bräde”.
”Jag vet”, sade Shitty och trängde sig förbi som om han ägde allt och alla. ”Jag vill ha så många spelpjäser och tärningar som möjligt och om jag inte håller på att vinna kastar jag bara bort dem, en efter en. Överflöd är mitt motto”.
Spursie skakade på huvudet och såg sedan Ruski kliva ut ur hissen.
”Din late jävel, jag bor på andra våningen.”
Ruski låtsades inte om kommentaren och visade istället att han hade fickorna fulla av Monopolpengar.
”Det där är inte tillåtet”, meddelade Spursie.
”Klart det är!”
”Nej, alla ska börja med trettiotusen. Så står det i reglerna.”
Ruski surnade till. ”Det står att alla i början av spelet får trettiotusen, men inte att man inte får ha mer än så och jag vill ha mer än så. Dessutom har min pappa en affär och jag gör som jag vill.”
Spursie orkade inte bråka utan valde att ställa fram en skål med nötter, passande för sällskapet.
 
De fyra hade spelat lite över en timmes tid när Ruski köpte Hamngatan av Red för femtiotusen.
”Va fan, skojar ni eller?! Spursie var upprörd. ”Den är värd typ fyra och ett halvt tusen. Femtiotusen?! Det där är inte marknadsmässigt.”
”Jag gör som jag vill och jag ska köpa mig segern i detta spel”, svarade Ruski.
”Toppen!” hojtade Red. ”Nu kan jag köpa St. Eriksgatan för trettiofemtusen!”
”Men den kostar inte så mycket. Dessutom är den intecknad av banken”, utbrast Spursie.
Ingen tog notis om att priserna skjutit i höjden.
Spursie orkade inte bry sig längre. Det verkade som om spelet hade minst en halv miljon i omlopp. Reglerna var inte konstruerade för detta.
 
Shitty hade svårt att koncentrera sig på spelet eftersom han var i färd med att ta på sig sin cardigan, med vissa besvär om man säger så.
 
Ruski tittade lystet efter Spursies Centralstation. ”Får jag köpa den?”
”Den är inte till salu”, svarade Spursie utan någon som helst betänketid. ”Jag har två tågstationer och bygger upp något stort här.”
”Du får två tusen?”
”Den är värd minst fyra”, sade Spursie, ”men för mig är den värd så mycket mer då jag siktat in mig på tågstationerna och främst Centralstationen. Jag ska bygga upp något stort.”
”Tre tusen?”
”Du fattar inte, va?”
Ruski fattade verkligen inte och tyckte att hade man bara pengarna så kunde man få lov att tjata till sig ett köp. Han vände sig till Red. ”Vad tycker du?”
”Jag tycker Spursie ska sälja”, svarade Red och fyllde munnen med nötter.
”Sedan när blev det din sak?” undrade Spursie och tyckte kvällen borde vara till ända.
 
Tio år senare var det någon som undrade vad som skedde med grabbarna.
 
Shittys föräldrar skiljde sig och han flyttade till en förort till en mycket större stad. I storstan bodde Fergie.
 
Ruskis farsas livsmedelsaffär gick omkull när Hälsovårdsnämnden och Skatteverket kom på oväntat besök. De tilläts inte importera på över ett år och det försatte dem i konkurs. Deras gamla inredning såldes till en mindre butik och personalen vara gammal nog att gå i pension.
 
Red arbetar i någon industristad där man fokuserar på inhemska varor och tjänster. Det går ganska bra för dem, även om deras skulder ökar och amerikanska dollar är deras enda räddning.
 
Och vad hände med Skjärthål undrar ni kanske..?
Han fick något storhetsvansinne och turnerar nu på Broadway med en nyskriven musikal: ’Napoleon, Me Myself and My Ego – and how the Game actually should have been played’.
 
För Spursie går det hyfsat, varken mer eller mindre, vilket var väntat, skulle man kunna säga. Några av hans vänner har flyttat då stora pengar var för svåra locktoner att motstå, men han har också några riktigt bra vänner som han litar på, och som på matchdagen drar på sig den liljevita tröjan.
 
Vi kan i nuläget inte avgöra vem som är den gode, den onde och den fule. Långt ifrån alla kort har lagts på bordet. Vi får stilla invänta utgången på denna tråkiga media-historia. Jag avslutar med att citera Tom Hanks karaktär i Forrest Gump:
”Och det var allt jag hade att säga om den saken”.

Cruyff2011-07-16 18:39:00

Fler artiklar om Tottenham