Dagen efter: Så nära, så långt borta
Trots tvåmålsunderläge på Englands mest svårspelade arena såg Tottenham länge ut att kunna ordna en viktig poäng, men supersöndagen slutade i moll. Peter Molin gästspelar genom att svara på några aktuella frågor.
1. För fem månader sedan förnedrade Man City Tottenham på White Hart Lane. I gårdagens returmöte var Spurs bara sekunder ifrån att bli det första lag att ta poäng på Etihad den här säsongen. Så, är fotbollen fortfarande död?
– Haha, nej, visst inte. Liket lever! Gårdagens match var Premier League som bäst: taktiskt ställningskrig i första, explosioner av mål i andra och så en dramatisk sluttwist på det. Fantastiskt underhållningsvärde och ett Spurs som inte bara var nära oavgjort utan faktiskt kunde ha vunnit.
Men vi ska inte lura oss själva här. Hemmalaget kontrollerade matchen ganska precis som de ville. Ledningsmålet var mest en tidsfråga. Spurs visade fin moral som kämpade sig tillbaka, men sanningen är att de liljevita inte hade haft ett enda avslut på mål innan Savic gav Defoe sitt friläge. Höstens gap mellan lagen har minskat, men klyftan mellan klubbarna kvarstår. Det kan om inte annat avbytarna intyga. Spurs sökte ny kraft genom världsstjärnorna Livermore och Pienaar. City kunde lagom nonchalant slänga in hedersknyffeln Balotelli.
Naturligtvis är fotbollen inte död, men lever ligan? Om inte United hittar storformen under våren kommer City att promenera hem ligatiteln. Med Arsenal och Liverpool på dekis, Chelsea inne i en oviss generationsväxling och Tottenham tillbakahållna av en för liten arena finns en påtaglig risk att Premier League under överskådlig tid kommer att utgöra en replika av den spanska ligan, med två klubbar som i praktiken spelar i en egen division.
2. Adebayor fick inte möta sin ägande klubb. Tottenhams anfallsspel blev tydligt lidande. Hur viktig är togolesen för laget och vad ska man göra då han saknas?
– Jag skulle vilja hävda att han har blivit lagets viktigaste offensive spelare. Jo, viktigare än Bale. Viktigare än Modric. Viktigare än van der Vaart. Då han saknas kan man ju göra som Harry: slänga in Defoe och hoppas att ingen märker någon skillnad. Med alla långbollar verkade det i varje fall ha varit taktiken. Mot så starkt motstånd som gårdagens hade 4-4-2 varit taktiskt självmord, men mot mänskligare motstånd föreslår jag Defoe och Pavan bredvid varandra. van der Vaart får man försöka pussla in någonstans.
På lite längre sikt riskerar sommaren 2012 att framkalla starka känslor av deja vu: den tröstlösa väntan på anfallsfrälsaren som aldrig dyker upp. Adebayor kommer aldrig att rymmas inom Spurs lönestruktur medan det uppenbarligen är halvt omöjligt att hitta en anfallare som kan stångas med mittbackar, fördela bollar till lagkamrater och själv peta in ett mål här och där. Den potentiella värvning som bäst uppfyller kriterierna och bevisligen kan prestera i Premier League sitter talande nog och möglar bort på bänken i den andra Manchesterklubben.
3. Allt snack om Tottenham som seriösa utmanare om ligatiteln lär väl lugna sig nu, men hur ser du på lagets chanser under resten av våren?
– Fem poäng ner till Chelsea, tio ner till Arsenal. Även om spelschemat är tufft – kommande bortaresor går till Liverpool, Arsenal, Everton och Chelsea i den ordningen – ser jag tredjeplatsen som Tottenhams att förlora. Laget är tillräckligt bra för att ta poängen som krävs.
I mina ögon finns två huvudsakliga förklaringar till säsongens fina ligaform. Harry har med fingerkänsla handplockat precis de spelartyper laget behövde – men han har också i praktiken offrat både Europa League och ligacupen. Det förfarandet kan man tycka vad man vill om, personligen har jag inga problem med en sådan prioritering. Men nu återstår 16 ligamatcher och en FA-cup. Till och med Harry måste kunna balansera de tävlingarna mot varandra. Nästa test väntar redan på fredag kväll. Insatsen, inställningen, startelvan borta mot Watford kommer att säga betydligt mer än City-matchen om hur mycket allvar Spurs egentligen menar den här säsongen.
