Den tvådelade säsongen
André Villas-Boas första säsong vid rodret ses både som ett bejublat uppbrott från Redknapp-eran, men också som en säsong som lämnat en bitter eftersmak av ”tänk om”-scenarion. Tottenham har varvat mirakulösa segrar såsom 2-3 på Old Trafford med upprepade poängtapp i slutminuterna och det är inte för inte som man frågar sig: Hur står det till med AVB:s Tottenham egentligen?
Efter att ännu en bortkastad ledning skrivits in i historieböckerna så har den härliga auran av medvind som omgett Spurs de senaste 5 matcherna snabbt ersatts av nya domedagsprofetior. Som alltid så finns det inget mellanläge för de liljevita utan det är antingen guld, gröna skogar och Champions League eller nedflyttning till League Two och stormatcher mot Bradford City som gäller (*host*). Klädsamt nog så har även Tottenham under Villas-Boas accentuerat sin status som ett väldigt ”streaky” lag, där 3 raka förluster har följts av 5 matcher utan förlust. Detta har i sin tur lett till en väldigt ryckig ström av poäng och ett tabelläge som är bra, men som kunde varit ännu bättre.
Bortkastade möjligheter
Tottenham ligger i skrivande stund hela 13 poäng efter serieledarna Manchester United, men faktumet kvarstår: hade matcherna blåsts av efter 80 minuter spel i stället för de sedvanliga 90, så hade Tottenham varit herre på täppan. Detta kombinerat med att laget släppt in 20 av 25 mål i andra halvlek, och att hela 10 nätrassel har infallit sista kvarten talar sitt tydliga språk: Tottenham Hotspur FC är inte ett lag av titelutmanande kaliber och det är okej. Ingen med någon som helst verklighetsförankring räknade med titeljakt inför säsongen och förstår att det först på sikt är tänkt att AVB ska lyfta Tottenham till Uniteds nivå, men inte än. Portugisen behöver tid och den måste han ges.
Det är därmed inte sagt att det är enkelt att acceptera alla bortkastade poäng under AVB. Det började redan i säsongens första matcher, då (oförtjänta) ledningar mot Norwich och West Brom tappades under matchens sista 5 minuter, och så då senast mot Everton då Spurs svaga avslutningar nådde sitt klimax när laget släppte inte bara en, utan två, bollar förbi sig under matchens sista skälvande minuter.
Jakten på en syndabock
Efter förluster som den mot Everton så letas det ofta syndabockar och många yxor har fallit över Steven Caulker, den unge mittbacken som för andra gången på kort tid missat i kommunikationen med Hugo Lloris. Baklängesmålen som uppkommit som en konsekvens av Caulkers misslyckade ingripanden är en sak, hans mittbackskollega William Gallas oförmåga att hantera hans egna offsidefällor är en annan. Gallas är på grund av hans höga ålder och bakgrund i Chelsea och Arsenal ännu en favorit-syndabock i Spurs lägret. Utpekningen av Gallas sker ofta med all rätt då den gode William har tappat den fart som gjorde honom till en utmärkt mittback förr. Därmed inte sagt att Gallas ensam ska bära hundhuvudet för att Tottenham släppt in 25 (!) mål på 16 ligamatcher (en prestation som bara trumfas av fem lag varav tre ligger nedflyttningsplats). Fotboll är en lagsport och eftersom alla spelare står under managern i hierarkin är det nog "mer rätt" att peka fingrar mot AVB och hans mani med hans ökända höga backlinje.
AVB:s belackare har fått än mer vind i seglen då Villas-Boas envist spelat Gallas före fanbäraren Michael Dawson, något som retat upp en och annan Spursare. Att portugisen till slut petade Gallas glöms glatt bort då Dawson gick sönder i hans blott tredje match från start. Dawsons skada kom olyckligt, men han borde ha spelat en större roll i lagbygget oavsett. Då laget utvecklat en nästan systematisk oförmåga att hålla ledningar så ökar kritiken mot AVB. En av förklaringarna till det höga antalet sena baklängesmål kan vara att AVB försöker omvandla Spurs till ett lag som faktiskt klarar av att hantera att spela på resultat vilket inte direkt är klubbens kännetecken. Därför får helt riktigt AVB också bära lite av skulden till att det rasslar till lite extra bakom Spurs målvakter i år, då han startat en omställningsprocess som kommer ta tid.
The best is yet to come
Att Tottenham parkerar på en femteplats efter 16 skakiga omgångar under nytt ledarskap är ingen katastrof. Lägger man till faktumet att viktiga spelare och ledarfigurer så som Younes Kaboul, Scott Parker och Benoit Assou-Ekotto sammanlagt spelat 4 (!) ligamatcher i år så får man en förklaring till varför Spurs har så svårt att hålla ut till den feta damen sjunger. Lägger man då till att två av lagets offensiva nycklar Mousa Dembélé och Emmanuel Adebayor båda har missat ett gäng matcher på grund av skador, så ser man att Villas-Boas gjort ett helt okej jobb med en utarmad trupp. Även Gareth Bale, lagets fixstjärna, har missat ligamatcher på grund av problem med ”Tottenhamstringen”.
Ännu en punkt i AVB:s försvarstal är att Tottenham hittills har spelat mot Manchester United, Manchester City, Arsenal och Everton borta, dessa tuffa bortamatcher utgör alltså inte mindre än en fjärdedel av lagets ligamatcher så här långt. På dessa matcher har Spurs i och för sig bara tagit 3 poäng (vilket är för lite för ett topplag) men lägger man till det spelschemat till den nya ledningen, alla skador och försäljningar så får man än mer förståelse till att Spurs ”bara” tagit 26 poäng i dagsläget. När AVB har en frisk trupp att tillgå, fått ett halvår på sig att forma laget, och en hemmapublik som en tolfte gubbe så kan poängskörden mot dessa lag bli markant högre.
Nytt blod (och gammalt)
I januari inträffar även något så fantastiskt som ett transferfönster, vilket AVB och Levy lär utnyttja då truppen bara har 2 anfallare, varav en eventuellt ska iväg på Afrikanska Mästerskapen (Adebayor och Togos fotbollsförbund har bråkat förr). Det Luka Modric-formade hålet på mittfältet har inte ersatts även om partnerskapet Dembélé-Sandro varit fantastiskt. Dessvärre räcker det inte riktigt då dessa herrar inte direkt är fotbollsvirtuoser som Modric, snarare kraftpaket med allround egenskaper.
I och med att Scott Parker återvänt till spel i veckan som gått och förmodligen återfinns på bänken mot Swansea så är behovet för en central mittfältare inte desperat, men en utlåning eller försäljning av Jake Livermore och/eller Tom Huddlestone och ett köp av en regissör skulle klubben må bra av. Villas-Boas har pekat med hela handen mot hans lärling Joao Moutinho sedan han tillträdde, men fina klappar kostar extra efter jul och Levy lär inte vilja punga ut mer än de £24 miljoner han la ut till ingen nytta i somras. Även en kantspringare av modellen ”bättre” kan behövas då Tottenham fortfarande tvingas spela folk i fel positioner när Lennon eller Bale saknas. Detta är en svaghet som måste åtgärdas. Då Benoit-Assou Ekotto idag (skrivandets stund) lät meddela på hans Twitter att han är tillbaks i träning med A-laget så behövs inga försvarare hämtas in, trots skador på Kaboul och Dawson.
Summa summarum
Spurs säsong hittills har varit en berg-och-dalbana. 6 förluster på 16 matcher är 2-3 förluster för många, och 25 insläppta är alldeles för dåligt för ett lag med Topp 3 aspirationer. Att hela 10 av de målen fallit sista 15 minuterna är oroväckande och ett bevis på att en hög backlinje som leds av William Gallas inte håller måttet, samt ett tecken på att AVB inte lyckats få bort de hjärnspöken som härjat runt White Hart Lane i årtionden, utan snarare förvärrat dem. Tror man då, som jag, att det måste bli värre före det blir bättre så ser man ett Tottenham som är på gränsen till att ta nästa steg. Detta kan mycket väl vara sista säsongen som man som Spursare inte vågar titta sista kvarten, trots en 3-0 ledning hemma mot Wigan.
Ser man till resultaten under AVB så ser man ett lag med alla chanser i världen att knipa en tredjeplats, trots en ganska svajig och extrem höst. Detta är mer ett svaghetstecken från Liverpool, Chelsea och Arsenal än ett styrkebesked av Tottenham men vem bryr sig om det så länge Spurs är med i striden? Inte jag i alla fall. När nu Parker och Disco-Benny återvänder från skador, och januarifönstret är mindre än en månad bort så ser jag med lättnad i bröstet fram emot den första våren av många under Villas-Boas. Det valpiga Tottenham vi sett under hösten är ett bevis på att saker och ting förändrats i klubben, och för varje dag som går så blir laget både mer samspelt samt taktiskt drivet och till slut så står vi där med tre raka 1-0 segrar utan att ha svalt vårt hjärta 15 gånger i processen. Framtiden är ljus, framtiden är liljevit.
It’s all swings and roundabouts. Come On You Spurs.