Ersättare till kung Harry?
Det finns en oro bland Spurs-leden som växer allt mer för var dag som Tottenham Hotspur står utan manager inför säsongen 2012/13. Men finns det anledning att oroa sig eller är det en fullt väntad process som lär ta några veckor?
Det finns många olika röster som hörs under dessa bråda dagar. Ja, bråda dagar får man väl ändå säga när EM-slutspelet redan är inne i kvartsfinal-avgörandet och flera landslagstrupper åkt hem, dragit iväg på välbehövlig semester och åter planerat framtiden med sina giriga rådgivare och tillika spelaragenter. Vill man bygga en slagkraftig tupp är det nu man ska slå till, eller som cynikern redan skulle ha sagt:
Igår, vi skulle ha slagit till redan igår.
Mina herrar, det var ingen kupp, så sitt ner!
Harry Redknapp avsattes som en sömndrucken kung som varit nära den absoluta toppen när han slogs med de största under sin Europa-kampanj för några år sedan. När det sedan blev för svårt för honom att försvara sina territorium på de brittiska öarna mot värsta rivalen, mera känd som fransosen, som nu gjorde anspråk på något som sedan flera månader tillbaka rättmätigt varit i kung Harrys ägo och sedermera erövrade detta, började missnöjet bland de trogna sprida sig.
Han kom, han såg och han segrade. Så började Harrys hjältesaga. Fast, alla vet att det är lättare att hjälpa nödställda (två poäng på åtta matcher) än att bygga ett imperium som är varaktigt och slagkraftigt, fråga bara Julius. Harry med sin strategiska stab valde åldermännen och fick deras krämpor och upprepade frånvaro på köpet. Det yngre gardet ställdes undan och glömdes snabbt bort, och förutom de få utvalda som fick sitta vid Harrys runda bord glömdes alla andra bort.
Harry hade inga titlar att dela med sina trogna. Inte heller hade han någon större framtidsvision att visa upp eller nya väntade Europa-kampanjer. Allt var nu som tiden innan kung Harry dök upp, fast kronan hängde lite på sned då han öppet hade flirtat om titeln som ställföreträdare i England, vilket kostade honom både fokus på rätt innehåll och förtroende från rätt personer.
Det var ingen kupp, mina herrar. Harry avsattes sakteligen, likt en ebb drog vårt tålamod bort och vidare och sedan stod vi trogna där med fler bekymmer än bedrifter. Kungen är avsatt, länge leve kungen!
Ersättare i kulisserna?
Harry hade framgången i sina händer, men när Europa-kampanjen plötsligt rycktes undan efter en tids dumdristighet bland annat genom ”Ode to Bale” (till vänster är alltid vänster i min ordbok) och när England inte längre ville ha honom till att leda styrkorna fem i tolv, var det svårt att ha en duglig ersättare redo i kulisserna, någon med ambition och med framtiden visualiserad. Det var inte så att kung Harry avsattes mitt under brinnande stridigheter och någon stackare ur staben fick träda fram och temporärt ersätta (assisterande tränare eller U-ansvariga) för att leda och minimera förlusterna i sökanden efter en ny kung.
Om en ersättare skulle ha funnits i bakgrunden, redo att vikariera med kort varsel, hur skulle detta ha gått till måste man då undra? Skulle denne redan kontaktats och kontrakterats i smyg för att sedan invänta Harrys motvilliga avgång eller väntade avsked under sommaren? Då skulle vi få två läger igen likt dem vi upplevde för ett halvdussin år sedan när hälften av oss gav vårt stöd åt holländaren Jol mot uppstickaren och spanjoren Ramos som i smyg kontaktats och kontrakterats. Vår protektor och tillika ordförande Daniel Levy vet bättre än att åter dela upp sina trogna i två läger.
Enade är ett motto som bättre passar in i hur Europa numer är utformat och det nya Tottenham. Det var ju just därför som Harrys dagar var räknade då han aldrig till fullo förstod att vi behövde vara enade, både utåt i media och internt. Harry fick gå och in från kylan kliver förmodligen mexikanaren Gio och brassen Gomes för att blott nämna två bortglömda herrar med flärd och finess.
Du ska leda oss och inte hittar vi väl dig i rännstenen?
Tottenham ska värva en person och göra en affär, kanske den viktigaste i klubbens historia sedan protektorn Levy satte ner foten och lyfte på kilten á la Braveheart åt ryssen i London och sade att vi inte säljer vår främste vasall. Ska vi bara plocka upp första bästa hemlösa manager som Europa kan erbjuda?
Vi måste utgå från att vår främste vasall Modric som tjusade både publik och pöbel i Polen drar till Cervantes land for att förhoppningsvis slåss mot andra jättar än väderkvarnar. Eftersom Modric har varit hetsporrarnas fältherre i några års tid nu och varit spelidén personifierad, och när den genialiske sonen kanske går förlorad i utbyte mot en full pengakista måste det till en ledare som har en klar och detaljerad strategi som gör att vi kan handplocka legoknektar för dessa ändamål för att uppnå framgång och förhoppning om detta.
Tottenham behöver en ledare som passar in och som vill efterleva den stil (attacking style) med vårt motto för ögonen, audere est facere: to dare is to do. Och bara här faller många kandidater bort. Vi letar vidare till dess att det känns rätt och riktigt. Det lär ta tid och det ska få lov att ta tid att hitta rätt manager.
Våra trupper är redo!
Låt det ta tid att hitta rätt kung. Vi är inte i tidsnöd – inte riktigt än. Vi behöver inte oroa oss för att bygga ett lag. Vi har redan ett slagkraftigt lag. Vi har en anfallare (Adebayor) som inget hellre vill än att stanna, och den affären handlar i slutänden bara om en överenskommen summa i kontraktet. Självklart behövs det ytterligare en anfallare, men vi måste avvakta för att se vem som ska leda oss och om denne målgörare kommer att passa in i vår vision. Slaget om Europa pågår för fullt och där lurar flera av dessa. Avvakta och låt tålamodet leda oss.
Det är inte mycket nytt som behövs i Tottenham, tvärtom. Vi har redan flera framtidshopp som är redo att användas. Våga och hälften är vunnet. Kanske är jag mer lik Don Quijote när jag drömmer om en tid när Gomes åter fredar vårt slott oss och vi far fram på flankerna med Bale och Lennon. Kanske har vi en ny lill-general i Gio om vi låter holländskt (van der Vaart) och brasilianskt (Sandro) blir våra nya mittfältsherrar. Och glöm inte bort den gode Tom, den ende i England som klistrar fast bollen på läppen över 60 meter bort på lagkamraten. Truppen är redo – vem ska leda dem, vem gör, vem vågar?