Lagbanner
KRÖNIKA: Dagen då fotbollen dog
Klasskillnad är inte ens förnamnet.

KRÖNIKA: Dagen då fotbollen dog

Helgens hemmapremiär slutade med brakförlust för Tottenham. Men matchen innebär så mycket mer än bara ett enskilt resultat – den symboliserar något betydligt större. Den får också en av White at Harts skribenter att tacka för kaffet och sätta punkt.

I februari 2001 tog ENIC, med Daniel Levy som ordförande, över Tottenham Hotspur FC. Klubben hade då under en lång tid producerat totalt menlösa mittenlag vars säsonger ofta var färdiga tidigt under våren.
 
Ganska exakt tio år efter övertagandet besegrade Spurs Milan på San Siro i slutspelet av Champions League. Efter hårt, målmedvetet, ekonomiskt förnuftigt arbete hade klubben slutligen lyckats nå nästa nivå. Äntligen var man redo att slåss med de stora pojkarna.
 
Igår krossades alla sådana föreställningar. Tre år efter att Abu Dhabi United Group tog över Manchester City hade klubben genomfört en rekryteringskampanj av sällan skådat slag. När City klev ut på White Hart Lanes gräsmatta för Spurs hemmapremiär var det med knappa dussinet spelare som håller värdsklass, eller strax därunder.
 
Man ska vara förbannat naiv för att tro att något sådant inte får effekt.
 
Spurs blev fullständigt blåsta av planen. Eller nej, Spurs var egentligen aldrig inne på planen. Inte som mer än statister. Boxaren som är tillsagd att förlora, men göra en bra show av det.
 
Medan Peter Crouch yrade runt på topp i nittio minuter hade City en anfallsduo som kostat mer att införskaffa än Spurs hela startelva. Förmodligen tjänar de bättre också. När hemmalaget behövde få in mer kraft hette alternativet Jake Livermore. Gästerna kunde låta Tevez, Balotelli och Milner vila på bänken matchen igenom. I laget debuterade en Nasri som, trots bara ett år kvar på kontraktet, handlats in för obscena summor. Samtidigt förhandlar Spurs om att möjligen kunna värva en snart 31-årig Scott Parker.
 
Slutsiffrorna 5-1 var lika vidriga som logiska. Den 28 augusti 2011 får skrivas in i historieböckerna som ett av de datum där den nya världsfotbollens ordningen fastställdes. Om någon faktiskt tvivlat i frågan måste det nu anses bevisat att hårt arbete, långsiktiga planer och ekonomiskt ansvarstagande inte har skuggan av en chans mot ändlösa pengaflöden. Som för att verkligen hamra in budskapet blev söndagen också den dag då Arsenals lågmälda, strävsamma lagbygge fullständigt kollapsade under trycket  från en oförstående omvärld.
 
Det är där vi står just nu.
 
Och det är där jag tänker lämna det. Jag orkar inte gå runt och vara upprörd och bitter längre. Livet är för kort. Jag är färdig med den här skiten. Det är över. Jag har följt Tottenham i snart tjugo år, jag kommer att vara Tottenham tills jag dör. Men jag har inte längre något som helst intresse av att följa en liga där klubbarna kommer från samma ö – men ändå existerar i helt olika universum.
 
Innan jag går vill jag rikta ett stort tack till alla de Spurssupportrar, och självfallet kloka anhängare av andra lag, som gör SvenskaFans till vad det är. Det har varit många både givande och hetsiga diskussioner de senaste åren, förhoppningsvis blir det lika många de kommande åren.
 
Men från och med nu med en röst färre.
 
Ring mig när fotbollen landat i verkligheten igen.

Peter Molin2011-08-29 13:00:00
Author

Fler artiklar om Tottenham