Krönika: En känsla och en liljevit kärlek
Vän av litoteser skulle kunna kalla mig ”fotbollsintresserad” och den huvudsakliga delen av denna livsstil är alltså edsvuren åt allas vårt vackra Tottenham Hotspur. Hur kommer det sig?
“I once was lost but now I'm found, was blind but now I see”. Så skulle man väl – lite lagom gospelaktigt – kunna uttrycka det hela. För det fanns en tid, något närmare presens än vad man kanske skulle önska, då jag inte hade hittat hit. Det ska erkännas. Detta faktum kan visserligen åtminstone någorlunda skyllas på kanalbrist. I svaga eller djupa stunder kanske till och med, skämtsamt, på någon form av ungdomlig naivitet. En ungdomlig naivitet som alltså – för att detta resonemang ska hålla – slipats bort nu, vid den respektabla och ytterst ålderdomliga åldern av 19 år som jag i skrivande stund uppnått. Ni hör ju själva.
Hur som haver, jag var inte alls något vidare insatt i hela Premier League-svängen för några år sedan och såg knappt någon fotboll från de brittiska öarna överhuvudtaget, med någon enstaka stormatch som undantag. Det var inte förrän någon gång under våren 2008 som familjen skaffade de kanaler som skulle komma att krävas för att min nuvarande passion verkligen skulle kunna födas, gödas och gro. Under den våren såg jag dock det mesta så objektivt som man nu möjligen kan se på fotboll. I just sat back and enjoyed the show så att säga, inget hade riktigt satt sig än. När jag nu tänker tillbaka har jag inga direkta minnessekvenser från några specifika matcher under den här tiden, det mesta flöt ihop till en enda härlig men ack så jämnt gräsgrön massa. Jag tror det är ett pris man kan få betala när man står utanför supporterskapets charmerande masspsykos. Jag minns att jag gillade en viss vitklädd bulgar, en viss Berbatov. Jag tilltalades av hans arroganta uppsyn och flytande teknik. Minns att jag trött, trevande och halvhjärtat (om ens det) försökte ta till mig det Manchester United som man slentrianmässigt pratat om så många gånger när storlag rabblats. Det gick inte. Under den ännu tidigare barndomen ”höll” i princip alla vännerna på just United. Eller Arsenal. Eller Liverpool. Men när jag nu väl såg det hela regelbundet var det inget som tilltalade mig. Inget som klickade. Men Premier League i sig kändes rätt.
En bit in på följande säsong lutade jag mig tillbaka tog jag mig en funderare. Frågan var enkel och när allt kom omkring var svaret minst lika enkelt. Fråga: Vilka kände jag egentligen för? Vilka ville jag egentligen se som segrare varje gång jag såg dem spela? För till syvende och sist var det ju precis det som det hela handlade om. Svar: Tottenham Hotspur. Det var så det var, en känsla. Abstrakt men sann. Att vidare förklara behövdes inte. Att vidare förklara kändes överflödigt.
För trots att det numera var en Berbatov-lös upplaga och trots ett pågående Juande Ramos-debacle var det helt enkelt så – jag ville se Tottenham Hotspur vinna. Jag minns att jag berättade detta för en god vän, som tyvärr står på fel sida gällande rivaliteten i North London. Jag deklarerade min funna klubbidentitet i hans rum, omgiven av diverse Arsenal-attiraljer; ett flertal ilskna kanoner siktandes på mig från väggarna. I lejonets kula. Jag gillar Tottenham. Punkt.
En klubb skriver sin historia och historien utgör i mångt och mycket klubben. En underskön symbios om man så vill. De båda är ingenting utan varandra (sen kan Red Bull säga vad de vill). Därav såg jag det som en självklarhet att läsa in mig på så mycket av klubbhistorien som möjligt. Harry Hotspur, FA-cupen 1901, sköna Danny Blanchflower-citat och så vidare. Allt mixades ner i en härlig kompott och bidrog till en allt starkare dragningskraft. Ju mer jag läste, desto mer ville jag läsa. Ju mer jag såg, desto mer ville jag se. Mycket vill ha mer.
Ramos ut. Redknapp in. “The times they are a-Changin'” och vi tar ett litet hopp framåt i tiden, närmare bestämt till slutet på säsongen 2009/2010. Vilken säsong det var! Förlusten mot Portsmouth i FA-cupens semi kändes avlägsen när vi en knapp månad senare drabbade samman med Manchester City i den match som skulle avgöra striden om den sista Champions League-platsen. Jag såg matchen hemma i TV-soffan tillsammans med min fader – en gammal City-supporter. Som ovan nämnda Blanchflower sade: ”The game is about glory. It is about doing things in style, with a flourish, about going out to beat the other lot, not waiting for them to die of boredom.” Det var precis så laget agerade. De tog initiativ. Tryckte på. Kaboul. Crouch. Fjärdeplatsen. Champions League.
Ljuv sommar är sällan så plågsam som när man tänker på Premier League. Väntan känns oändlig. Nästa säsong sparkades igång. Fylld av tilltro och hoppfullhet. Endast en omänsklig Joe Hart stoppade oss från att återigen besegra ett allt mer storsatsande City. Fortfarande samma positiva känsla. Såg fram emot den viktiga kvalmatchen mot Young Boys. Skyndade mig från en fotbollsträning och visste att jag troligtvis skulle hinna hem ungefär en halvtimma in i matchen. Satte på TV:n precis i tid för att se schweizarna göra 3-0. Mållös. I dubbel bemärkelse. Nere på jorden.
Vi lämnar den matchen där – det blev ju till slut inte så illa – och hoppar framåt igen. Den här gången till november samma höst. Jag var för första gången på plats i London för att se Spurs spela. Emirates Stadium. Återigen i lejonets kula. Jag var där tillsammans med tidigare nämnda och ack så Arsenal-präglade kamrat. 19 november åkte vi ut till Londons olika Premier League-arenor. Underground till Seven Sisters Station, vidare till White Hart Lane. Dagen därpå var det match och ni vet hur det gick. 1-0. 2-0. Tungt, tomt. 2-1. 2-2. Slutminuter. Kaboul. 2-3. Eufori. Lycka.
Jag har kanske inte varit med i matchen särdeles länge än, det må vara hänt. Men jag vet vad jag känner. Jag känner hur vackert det är att slitas mellan hopp och förtvivlan, mellan tro och tvivel tillsammans med klubben. Jag känner hur vackert det är att se Ledley King trotsa all medicinsk vetenskap och logik. Jag känner hur vackert det är att få låta Tottenham Swedens nyanlända fana vaja över en obskyr, västgötsk by under en vädermässigt grå derbydag för ett par veckor sedan.
Vän av litoteser kan säga att jag gillar Spurs. Vän av hyperboler får svårt att hitta ord.