När verkligheten hinner ikapp oss – del 1
Uppskruvade förhoppningar ersatte realistiska förväntningar. En match borta mot Manchester United kan oftast bara sluta på ett sätt för Tottenham Hotspur – förlust! Igår var inget undantag. Matchen slutade 3-0 på Old Trafford och Tottenham ska vara glada att Brad Friedel höll nere siffrorna.
Efter första halvleken skulle jag berätta för min fru om tillställningen:
- Noll noll. Vi spelar inte bra. Tidsfråga innan United gör mål. Men vi har i alla fall oavgjort.
Det kändes som om många Tottenhamspelare snörat på sig skorna fel. Kyle Walker, oavsett feber, (han borde inte alls ha spelat om så var fallet) var inte bra igår. United-yttern Ashley Young behövde inte göra något utöver det vanliga för att få sina inlägg att ohotat flyga förbi en passiv Walker på högerkanten, gång efter gång.
Niko Kranjcar och Jake Livermore såg bra ut tillsammans på innermittfältet mot Hearts i play-off till Europa League, men hade igår svårigheter att få igång något kreativt samarbete. Förvisso ska vi inte dra alltför stora växlar av Hearts-matchen då Uniteds reservlag säkerligen hade vunnit med minst samma siffror (5-0) som vi gjorde. Och när spelare som Gareth Bale och Aaron Lennon stundtals lekte kurragömma mycket framgångsrikt kunde kvällen bara sluta på ett sätt på Old Trafford.
Följa John
När matchen blåstes av stod det tre noll på resultattavlan i hemmalagets favör och känslan av tomhet fyllde en lika hastigt som helium fyller en tom ballong som är på god väg att spricka. Våra mittbackar Michael Dawson och Younes Kaboul som agerat förtjänstfullt i första halvlek hade inget att sätta emot när rörelse och fantasi ställdes inför dem i andra halvlek. Tittade en av dem på bollen gjorde den andra likadant och båda missade avgörande ögonblick i markeringsspelet.
Föll en bakåt i plan följde den andre efter utan några tankar på att pressa bollhållaren. Inte var ytterbackarna Benoit Assou-Ekotto och Vedran Corluka sena att följa detta exempel och när alla tittade på bollen hamnande den istället hos en fristående omarkerad United-spelare i straffområdet, vid mer än ett tillfälle. Matchen kunde ha slutat med större siffror om inte veteranen Brad Friedel hade stått i vägen.
Detta var också en kväll när managern Harry Redknapp gestikulerade och begravde huvudet i händerna – och Rafael van der Vaart gav honom all anledning till detta. Man skulle som sagt testa den nya United-målvakten David De Gea med inlägg. När van der Vaart slog bort en hörna, förbi hela straffområdet till en inspark stod nickstarka spelare såsom Dawson och Kaboul i straffområdet och tittade på med stor förvåning. När den optimistiske holländaren drog iväg en frispark från 30-35 meter stod återigen Dawson och Kaboul och tittade på i straffområdet när bollen gick till inspark.
Gameplan
Hade vi en tanke bakom vårt spel denna afton? Vi minns alla hur neutraliserade Milan blev på White Hart Lane i Champions League slutspelet förra säsongen, när Spurs skickligt avväpnade och bevakade 1-0-segern från bortamötet genom att spela mållöst på hemmaplan. Många Tottenhamspelare menade att det inte alls var lagets mening att spela så defensivt. Så synd kan tyckas då det var stundtals en uppvisning i att spela taktiskt. Hade spelarna gått tvärtemot Harry Redknapps instruktioner eller var bara hans ”gameplan” alldeles för oklar och inbjöd till att fritt tolkas?
Igår såg vi återigen hur spelarna inte följde ledarstabens ”gameplan”, eller gjorde de det? Vi saknade många defensiva spelare på mittfältet – faktum är att vi saknade samtliga – hårt kämpande Steven Pieenaar, den omutlige Wilson Palacios och det nya stjärnskottet Sandro. Alla skadade och saknade, och dessutom viktiga defensiva kuggar i sina respektive landslag; Sydafrika, Honduras och Brasilien.
Vem är det nu som är pressad?
Så hur löd då planen? Man valde att redan från start att pressa United högt på deras ointagliga hemmaborg där de vann samtliga matcher ifjol, förutom ett möte som slutade 2-2 mot självaste West Bromwich. Spurs försökte pressa United över hela planen. Man tjurrusade mot målvakten vid bakåtpass och man pressade deras ytterbackar – i stort sett varenda gång utan önskat resultat.
Eftersom pressen inte var kollektiv var det inte svårt för försvarsspelarna att med hjälp av de andra i backlinjen finna utvägar när en ensam Tottenhamspelare valde att egenhanda pressa bollhållaren. Likadant när målvakten De Gea hade bollen. Och vem sade att hans blunders i år överhuvudtaget uppstått i spelet med fötterna? Oavsett så hamnade vi i 1-mot-2-lägen eller möjligtvis 2-mot-3-lägen när vi pressade. Övriga Tottenhamspelare avvaktade på egen planhalva och det är väl egentligen där vår press borde påbörjats, och inte brustit som det nu var – nämligen på den egna planhalvan.
Sällan slogs det bollar på djupet för Lennon och Bale att löpa rättvända efter. Vi gjorde ytterbackarna i United en tjänst när de gång på gång tilläts följa våra annars vindsnabba yttrar när de tvingades promenera hemåt, felvända för att möta en boll med tuff bevakning i ryggen. Vad vi borde gjort när Bale eller Lennon valde att spela tillbaka bollen var att omgående slå bollen på samma kant på den fria yta som uppstått bakom den hårdbevakande United-backen. På denna yta borde Tottenhams allt mer isolerade anfallare Jermain Defoe ha kunnat löpa ut till och vi hade kunnat fylla på i och omkring straffområdet med både van der Vaart och yttern från den motsatta kanten.
Något sådant skedde inte, utan bollen spelades istället bakåt och sedan ytterligare bakåt för att ofta hamna på fötterna hos Friedel som slog långa bollar, oftast till höger om mittcirkeln där en kortväxt trio väntade bombnedslaget. Defoe, van der Vaart och Lennon, och självklart undrar vi alla vad som for genom deras huvuden när de tvingades stångas om dessa bollar med Jonny Evans, Phil Jones och Patrice Evra i United. Dömt att misslyckas tycker ni inte?
Inte blev det bättre av att våra innermittfältare mötte boll och aldrig i diagonala löpningar vilket är det första man lär sig som innermittfältare när man tar steget upp från knattefotboll till 11-mannaspel. Kranjcar sprang rakt mot Kaboul och Livermore rakt mot Dawson när de skulle hämta boll. De valde sällan att slå bollen diagonalt till den andra mittbacken som hade gett denne mer tid för att finna spelalternativ längs marken. Nu slogs bollen rakt bakåt och den press Kranjcar eller Livermore hade i rygg fullföljde löpningen (pressen) mot vår bollhållande mittback som då slog långt och högt till den alltmer uppgivna trion till höger eller bakåtpass till målvakten med samma konsekvens.
Var detta vår plan? Att pressa United med en eller två spelare över hela planen medan resten av laget avvaktade passivt på egen planhalva? Att tvinga Bale och Lennon avväpna sig själva genom att lunka hemåt i plan och möta bollar med tuff bevakning i ryggen? Att bara testa United-målvakten De Gea en enda gång i en höjdduell som han dessutom fumlade ur sin egen famn?
På intet vis påstås det att så var fallet, men det är anmärkningsvärt att denna spelidé, eller brist på densamma, denna märkliga utveckling av spelet som inte inkluderade våra främsta sidor och vapen fick fortgå hela matchen. Förutsägbart, fruktlöst och fantasilöst. Inte alls det Tottenham som gjort sig kända för att spela anfallsfotboll i högt tempo i en klubb som inte bara vill vinna matcher, utan vill vinna med stil.
Vem bär det yttersta ansvaret?
Diskutera i vårt forum!
Länk till När verkligheten hinner ikapp oss – del 2
