Sensationell vändning gav Spurs segern
En makalös vecka har just slutat ute i världsrymden. Trots stundtals bedrövligt spel, ännu ett första insläppt mål och en bränd straff lyckades Spurs ta sig samman och besegra Liverpool. Underhållning av högsta klass, eller borde det kallas för tortyr?
I fotbollens barndom spelade ofta halva laget anfallare. Nuförtiden förespråkar de flesta tränare istället en formlös 4-2-3-1-sörja. Men på White Hart Lane visade Tottenham och Liverpool under söndagen vad som kan hända då man ställer två klassiska 4-4-2 mot varandra.
Mycket vilja, inte lika mycket kunnande
Matchen inleddes i ett rasande tempo under ledning av Lennon, som efter fem minuter hade sprungit fram två lägen. Trots ett tidigt bakslag då van der Vaart tvingades utgå bedarrade inte intensiteten. Tyvärr levde koncentrationen inte upp till energin – Spurs mittfält hade vaknat på fel sida och slog bort fler passningar än vad som borde vara lagligt. Liverpool tog över allt mer och Torres bjöd på en tidig varning genom att skjuta sönder Kabouls knä.
När gästerna lite senare hittade ledningen var det genom ett genuint skitmål. En rödklädd nådde högst på en frispark, nickade rakt på sin lagkamrat och plötsligt blev bollen helt fri för en Skrtel som inte tvekade i avslutet. Målet tog luften ur Spurs, och på båda sidorna halvtidsvilan hade gästerna tre mer eller mindre rena frilägen som de inte lyckades förvalta.
Paying the penalty of poor penalties
Med timmen spelad fick Spurs en gratischans att hitta tillbaka in i matchen. På en frispark nära mål kopierade unge N’Gog Fabregas’ succekoncept från förra veckan och straffen var given. Saknaden efter van der Vaart enorm i det läget. Defoe plockade upp bollen, fördröjdes någon minut av bortaspelarnas tjat på domaren och slog sedan sitt avslut tätt utanför stolpen. Fjärde raka straffmissen efter van der Vaart, Pavlyuchenko och Bale.
Innan straffen hade Spurs dessutom haft två lägen där Reina varit överspelad men Carragher och Meireles blockerat avslut på mållinjen. Det kändes verkligen inte som Tottenhams dag. Dåligt spel och dåligt flyt är ingen gynnsam kombination.
Comeback kings strikes again
Men Modric ville annat. Fem minuter efter straffmissen tänkte han snäppet snabbare än alla andra och uppfattade ett slarvigt inkast, snodde bollen framför Lucas, speedade rakt igenom försvaret, slog ett hårt inspel mot Crouch som Skrtel inte kunde göra annat än att styra i eget nät.
Avslutningen blev intensiv. Målet tände Spurs som pumpade upp trycket. Gästerna fick nöja sig med kontringar som uteslutande fastnade på ett utmärkt mittbackspar. Bale, Modric och för all del Meireles hotade dödläget utan att riktigt hitta rätt. Flera spelavbrott vid skador hackade också sönder rytmen till gästernas fördel.
Med några minuter kvar exploderade White Hart Lane, men lyckan blev tillfällig. Crouch skarvade vidare ett högt uppspel, bollen hamnade hos Defoe som smällde upp den i nättaket men snart fick begrava lyckan i händerna vid åsynen av linjemannens flagga. Offside – helt korrekt.
Men om någonting fungerar en gång, varför inte försöka igen? På övertid hittade en ny långboll fram till Crouch och vidare ner till en onsidespringande Lennon som. Fick. Bollen. Under. Reinas. Handske.
...
Nu blev ingen explosion. Nu blev the Big Bang.
Mål: 0–1 Skrtel (42), 1–1, Skrtel (sjv, 65), 2–1 Lennon (92)
Matchens lirare:
+++ Bassong
+++ Gallas
+++ Modric
Spurs:
Gomes; Hutton, Gallas, Kaboul (Bassong, 36), Assou-Ekotto; Lennon, Palacios, Modric, Bale; Van der Vaart (Defoe, 11 (Sandro, 90)), Crouch
