Show me the money
Mycket vill ha mer, men till vilket pris? Säljer man sin själ när man stärker varumärket rent ekonomiskt? Finns det genvägar till titlar och är det mera nobelt att stödja ett lag i någon bortglömd division än ett lag med ekonomiska muskler som befäster sig i den europeiska toppen?
De senaste dagarna har en vild debatt blossat upp, ganska löst baserat på de rykten som florerar, nämligen om ett övertagande av Tottenham Hotspur av ett arabiskt ägt konsortium. Debatten har kommit att präglas av ytterligheter - svart eller vitt - antingen vinna Premier League och förlora all sin värdighet på köpet eller behålla värdigheten och harva i en annan lägre division, älskad av ett fåtal, men älskad på riktigt. Några sådana uttalanden stod inte att läsa när det ryktades om ett amerikanskt konsortium som skulle bjuda 450 miljoner pund för Tottenham för bara drygt två veckor sedan. Så varför detta plötsliga principiella ställningstagande?
Kan man köpa titeln?
Det finns två läger. De som ser möjligheten med mera pengar och de som ser problemen som de anser man inte kan bortse från och som oundvikligt följer i pengarnas racer-snabba kölvatten. Ja, motståndarna till ett nytt övertagande likställer mer pengar med en mästartitel. Så enkel är deras ekvation. Man kan ju tycka att fler borde kommit på denna simpla tanke för att vinna och bli mästare. Baksidan är att det inte upplevs som på riktigt. En köpt titel är ingen riktig titel. Nog fan såg det ut som riktiga tårar när City-fansen firade sitt guld för knappt två månader sedan, i synnerhet de äldre trodde aldrig de skulle få uppleva denna dag.
En del motståndare till ett övertagande väljer hellre att harva i en annan division än att få genvägar till titeln. Finns det genvägar och garantier till omedelbar framgång? Skillnaden är alltså så stor, att vissa väljer titlar, kosta vad det kostar, medan andra hellre ser sitt lag lägre ner i seriespelet med sina värderingar intakta. Finns det inga mellanvägar, gråzoner? Det är romantiskt att tro att omvärlden inte påverkar och formar fotbollen. Fotbollen är inte ett dugg mer rättvis än verkligheten vi omger oss med och fördröjningen av målkameror inom fotbollen har tagit lika lång tid att klubba igenom som det i regel tar för länderna i Europa att gemensamt hjälpa nödställda inom diktaturer. Okej, målkamerorna tog faktiskt längre tid.
Spurs-supportrarna skulle älska om nye tränaren Andre Villas-Boas lyckas övertala både Hulk och Moutinho att lämna hans gamla klubb Porto för spel i Tottenham fastän det i dagsläget inte finns sådana pengar som skulle kunna göra denna osannolika dröm till en genomförbar affär. Jag skulle älska det! Självfallet önskar jag och mina likar även Damiao från Brasilien, gärna hans landsman Oscar också. Mycket vill ha mer. Var dra man gränsen mellan förhoppning och förverkliganden?
Ett konsortium äger redan Spurs
ENIC Group äger redan Tottenham Hotspur. Detta är ett konsortium med rötter i Storbritannien. Namnet har bytts ett antal gånger sedan man köpte Sir Alan Sugars sista andelar i Tottenham. Spelar det egentligen någon roll var konsortiet hör hemma – England, USA eller Kuwait?
Tottenham får i dagsläget redan pengar från externa finansiärer, både direkt och indirekt när man visar upp sina sponsorer. Det är en självklarhet. Det finns ingen annan anledning till varför man åker på meningslösa USA-turnéer varenda sommar för att slipa truppen mot blekt motstånd istället för att stanna i Europa, eller varför man köper in en Sydafrikansk mittback under Sydafrika-vistelsen, lånar ut densamme och köper (nästan gratis) sedan in ännu en ny och tillika skadebenägen mittback för att kort därefter köpa (också nästan gratis) in en nästan pensionerad mittback med vida känd skadehistorik. Billigt, men inte alltid bra.
ENIC Group har inte alltid motsvarat de sportsliga förväntningarna supportrarna har haft på sin fotbollsklubb. Långt ifrån. Jag själv har känt irritation och frustration över uteblivna satsningar. Många kritiska röster har höjts mot deras sportsliga ambition med klubben, eller brist på de samma vid uteblivna nyförvärv. Ett litet andrum fick ENIC Group när Peter Crouch nickade in bollen bakom Joe Hart och de liljevita kunde knycka (om än tillfälligt) ett deltagande i Champions League från Manchester City. Pengarna rullade in från denna pengastinna turnering och en del vinster gjordes på spelarförsäljningar av rotationsspelare vilket då möjliggjorde rent ekonomiskt att vissa nyckelspelare stannade kvar i klubben, om än för ett tag. Så har det inte alltid varit.
Sportslig ambition
ENIC Group gör sig en profit på Tottenham. Lägg inte in arena-bygget i ekvationen. Namnrättigheterna kommer säkerställa byggandet och inkomsterna från deltagandet i Champions League och spelarförsäljningarna matchar inte de utgifter man gjort i de sparsamma utläggen när man värvade exempelvis 35-årige Ryan Nelsen (nästan gratis) som man sedan bröt kontraktet med redan efter fem månader. Louis Saha, ett år yngre, hade samma utveckling. Konstiga affärer det där.
Två år i rad har man kunnat befästa tredjeplatsen redan i januari, eller åtminstone utöka möjligheterna att behålla denna position i seriespelet genom att värva kraftfullt, en eller två klasspelare i den lagdel där behovet varit som mest akut. Istället har man misslyckats med detta och värnat om varenda slant. Profiten har prioriterats högre än den sportsliga ambitionen. Risktagandet har varit lågt när man lånat in äldre rotations-spelare istället för de mera kostsamma köpen av stjärnspelare som tveklöst hade ökat Tottenhams chanser avsevärt. Det hade inte garanterat framgång, men det hade garanterat genererat en kollektiv tro på att ambitionen var av den rätta sorten och sådant föder framgång. Men det är inte gratis.
Fast problemet för Spurs har alltid varit av samma sort – små ekonomiska muskler har gjort att giganter som bland annat Manchester United kunnat roffa åt sig nyckelspelare när det behagat dem. Här behövs ett trendbrott om man inte vill pendla mellan toppen och botten som man gjort i över femtio års tid och det verkar redan ha skett. Är pengar redan på väg in? Har ENIC Group redan sålt Tottenham eller har de gjort en kovändning och nu pumpar in (läs återinvesterar intjänade) pengar i klubben? Är det därför som man kunnat göra klart med ny tränare i form av Andre Villas-Boas och har en handfull attraktiva spelarköp på gång?
Pengar som pengar
Tottenham får redan pengar genom sponsorer. Sponsorerna vill ha något i utbyte. Alla vill ha något i utbyte. Reklam. Marknadsandelar. Vart dra man gränsen? Hur mycket är tillåtet att gilla med gott samvete och var går gränsen för ekonomisk doping? Vem fastställer dessa gränser?
Ponera att Tottenham säljer namnrättigheterna till den nya arenan för en sådan summa att köpen av Hulk, Moutinho, Damiao och Oscar skulle gå igenom. Ponera att räkenskapsböckerna balanseras väl inom en snar framtid när exempelvis Luka Modric (eller någon likvärdig, rent ekonomiskt) säljs och Tottenham kanske under några år framöver spelar i Champions League och drar in tillräckligt med pengar för att balansera räkenskaperna. Ponera att man köper spelare för 100 miljoner pund, men kanske drar in samma belopp i intäkter. Är detta ekonomisk doping eller en ren cynism över hur fotbollsvärlden numer ser ut?
Man ska som anhängare till Tottenham inte tro att det finns andra (mindre) klubbar som inte ogillar Tottenhams förehavanden på transfermarknaden. Det finns i dagsläget andra Premier League-klubbar som inte ekonomiskt kan mäta sig med Tottenham och därigenom finns det redan en ohälsosam klyfta som förminskar andra klubbars ringa chanser till framgång. Namnkunniga spelare på Tottenhams avbytarbänk med sparsam speltid, eller de som sitter på läktaren utan någon speltid alls, hade kunnat förstärka andra lag i behov såsom Aston Villa, Sunderland och Stoke, men oftast har de inte råd att köpa dessa spelare och/eller råd med spelarlönen. ENIC Group bidrar genom Tottenham till denna obalans. Kan alla klubbar dra samma gräns för det ekonomiskt tillåtna taket, eller är detta mer en moralisk värdering än en sportslig och ekonomisk ideologi?
Framtiden är oviss
Det finns inga offentliggöranden som stärker ryktena om ett övertagande av ett arabiskt konsortium, men debatten behöver ändå lyftas fram. Jag fick upp ögonen för Tottenham tidigt 1980-tal när storheter som Hoddle, Waddle, Ardiles och senare Gascoigne och Lineker spelade för de liljevita. Klyftorna var inte lika stora på den tiden och pengar styrde inte på samma vis som det gör idag. På den tiden kunde inte pengar i samma utsträckning göra skillnaden mellan framgång och förnyelse som idag. Tiderna förändras dock och med dessa förändringar kommer valen man står inför:
nyttja dessa förändringar villigt eller streta emot så länge det går för att sedan motvilligt utnyttja förändringen?
Pengar har genom alla tider styrt människans utformning av världen. Om det inte handlat om att erövra andra civilisationer, har det koloniserats, skövlats och exploaterats och allt för att finna tillgångar som kan omvandlas i pengar och därmed i makt och i en alltmer växande ambition. Så snurrar hjulen. Fotbollen är inte annorlunda från detta mänskliga maktspel som pågått i tusentals år och säkerligen kommer fortgå i ytterligare några tusen. Visst kan vi sluta köpa kläder från fabriker i Kina, eller fundera över hur arbetsförhållanden ser ut på kaffeplantagerna, sockerfälten eller i kycklingfarmen. Vi kan låta våra principer vägleda oss. Vi kan låta våra värderingar berätta för omvärlden vilka vi är och vad vi vill uppnå, men utan pengar når vi sällan dessa mål. Tyvärr.
Jag föll inte för Tottenham tidigt 1980-tal för att det skulle vara en arbetarklass-klubb. Jag var så ung att jag inte hade kunnat stava till arbetarklass. Jag älskade spelet. Det offensiva. Briljansen. Modet att våga. Att spelarna stundtals visade upp sådant fantastiskt spel att jag faktiskt trodde (och tror än idag) att vi hade haft en chans på ligatiteln. Kärleken till Tottenham har alltid bottnat i tron och övertygelsen om att vi en dag vinner ligan under min levnadstid. Mina föräldrar hann tyvärr gå bort innan Gareth Bale slog till med sin hattrick på San Siro i Champions League. De drömde också om Champions League och slutade aldrig tro. Kommer pengar i vägen upphör inte min kärlek för jag vill alltid fortsätta att tro att vi kan vinna, även om pengar ökar chanserna markant under min livstid.
Vi håller inte på Tottenham för att vi vill visa dem med mer pengar att vi är lika bra. Att vi är lika bra det visste vi redan i samma stund vi förälskade oss i klubben och drog halsduken om oss. Vi behöver inte bevisa något. Kärleken för Tottenham är större än så. Jag kommer i varje fall inte förlora min kärlek om det skulle visa sig pengar kom i vägen. Jag må vrida mig i sömnen några gånger, men på matchdagen kommer det vara mitt Tottenham som slåss om titeln även om ägaren har turban, slipsnål eller bryter på utomjordiska.
Det finns ingen självklarhet i vad som är rätt och riktigt i detta, när gränsdragningen är så diffus och dessutom subjektiv är det svårt att lägga en generell gränsdragning som kan verka för den enskilda. När en spelare hellre visar upp ett kalsong-märke som målgest än att kyssa tröjemblemet har vi redan på sätt och vis sålt våra principer. Pengar styr, men frågan är – vill vi leka med de stora pojkarna i en smutsig tillvaro som återspeglar omvärlden eller vill vi värna om våra principer och bli en bortglömd titelutmanare på någon bakgård?
