So long Europas bakgård
Inte en enda förlorad timmes nattsömn för utträdet ur Europa League. Inte ens något mer än vad som kan uppfattas som en lågmäld gäspning. Hela denna turnering andades tungt som när man var yngre och dansgolvet inte bestod mer än av andrahandssorteringar. Jag tar tacksamt farväl till Europas bakgård och hoppas att återseendet ska dröja åtskilliga decennier.
Jag kan inte på något vis påstå att deltagandet i Europa League skänkt mig annat än bekymmer. När det vankas matchdagar i Premier League är det annorlunda. Då börjar anspänningen redan flera dagar i förväg. Den sociala kalendern skräddarsys efter spelschemat och alla de viktiga 38 spelomgångarna. Tidigare behövde familjen övertygas, men idag är vi en enad Spursfamilj, tillsammans och tillägnade.
Matchdag och nervvraket plockas fram
Oro och förväntan avlöser varandra med humörskiftande utspel som resultat när matchdagen gryr. Det är en förväntad och mycket välkommen känsla. Med åldern lär man sig tro att man kan hantera denna ombytliga känsla. När man var ung trodde man inte utan man var istället förvandlad till nervvrak merparten av dagen. Man var onyktert oförnuftig timmarna efter en skral frukost till dess att man med bråda steg klev in på det lokala haket och beställde dagens första öl i hopp om att detta skulle kunna vara kuren som fram tills denna dag alltid bara haft den motsatta effekten.
På mitt lokala hak fanns det alltid en massa Arsenalsupportrar. Visst försökte jag banka lite verbalt vett i dem, men framgången uteblev lika ofta som frustrationen infann sig och gav ölen en bitter eftersmak. Vi var ämnade att tycka olika. När det gällde fotboll och vilken öl som smakade bäst, för att blott nämna två saker vi sällan var överens om. Inget snack om saken. Så är det, och det får gärna lika gärna fortsätta att vara så. Älska din fiende, eller i detta fall – gilla tanken på att tycka olika. Tottenham behöver Arsenal och jag vill gärna tro att Arsenal behöver oss också.
Älska dina rivaler – de förstärker din identitet
Rivalitet får en att känna sig levande och jag skulle inte vilja vara utan den. Det finns en slags respekt och skamfull beundran dold i detta dumförklarande av våra rivaler. Vem bryr sig egentligen ett skit om Wigan eller Aston Villa? Inte ens Manchester City stör mig på fullaste allvar. Inte på samma vis i alla fall som Liverpool och dess anhängares arrogans som jag upplever den, för att inte nämna självgoda Chelsea. Vi minns alla tongångarna i somras i Luka Modric-frågan. Låt oss inte dryfta detta mer. Två dagar före jul säger vi vad vi tycker om deras agerande.
Citys och Chelseas pengar sticker lite i ögonen, men nog tar de snart slut. Om inte UEFA grejar det med sitt regelverk får vi hoppas att alternativa energikällor till oljan tar vid, så vi kan slippa se en spelare ena vintern kosta 50 miljoner pund för att vintern därpå endast vara värd 20 miljoner pund. Det blir en fiktiv verklighet och inte ens den vildaste fantasin hinner ikapp dum-beloppen som betalas för en fotbollsspelares tillfälliga tjänster. Orimligt är bara förnamnet.
Självklart måste man applådera Citys spel och framfart i ligan, även om jag fnyser åt sättet de sköter sin klubb på och hur de ibland behandlar sina legoknektar. Jag känner ingen avund utan är glad av att ha genomlidit flera iskalla helveten som Spurssupporter. Dessa har format mig och mitt fotbollsintresse. När jag möter en annan Spurssupporter vet jag att vi har samma ärr, samma sår som aldrig läker och samma naiva hoppfullhet i våra hjärtan. Spurssupportrar är mina bröder och systrar just för att vi stöpts i samma plågsamma form under decennier. Pengar på såren vill jag inte ha. Inte än. Fråga mig igen om fem, tio år.
Ingen Shelfside-skribent vill vara sen med att skriva ”gameday” inne i det välbesökta forumet – som tack och lov ännu är öppet för alla lags supportrar, trots enstaka inlägg av enfaldiga ensamma människor vars syfte ännu inte helt klart kartlagts. Men jag antar att vi även välkomnar dessa i framtiden och hoppas på att deras påhopp och provokationer kan bota deras påtagliga ensamhet. Men nästan ingen skriver ”gameday” en torsdag när Europa League ska spela en av sina många omgångar. Intresset är svalt och nästan påklistrat och då är provokationerna nästan välkomna för att krydda dagen en smula.
Europa League, än sen då?
Europa League är inget annat än bekymmer. Kommer Luka Modric spela och kommer han att komma helskinnad av planen? Hur ofta har denna tankegång inte tagit udden och smaken ur morgonkaffet en torsdagmorgon? Likaså oron över Gareth Bale och mer eller mindre alla i den givna startelvan som i år skänkt lagets supportrar den bästa ligastarten sedan tidigt 1960-tal. Kommer Harry Redknapp satsa på Europa League eller bara spela av turneringen med hjälp av juniorer och breddspelare, och samtidigt hoppas på lite medgång så att det i slutänden resulterar i slutspel och än fler matcher för dessa ”bortglömda” spelare i truppen som så innerligt behöver det?
Redknapp och hans kompetenta stab valde juniorer och byggde laget kring dessa med matchotränade truppmedlemmar som tagit klivit in från antingen rehab-rummet eller hela vägen från läktaren. Seriespelet fick prioritet ett och det märktes i laguttagningen och i Redknapps ljumma uttalanden om turneringen han egentligen aldrig önskat deltaga i, inte nu i alla fall när smaken av Champions League-spel ännu inte lämnat oss och drömmen om mer är inom räckhåll.
Du kan inte bygga framgång med matchotränade breddspelare och oprövade juniorer. Valet var ändå helt rätt. Just dessa spelare behöver speltid, förtroende och uppmärksamhet. Det blir bara gott av att låta dessa spelare få möjligheten. Erfarenheten dessa ådrog sig kan gynna oss nästa år. Såsom Kyle Walker fick testas och samla på sig erfarenhet under sin lånetid i Aston Villa ifjol och i år abonnerat på en startplats.
Däremot är det ofta på bekostnad av framgången som detta pris betalas. Det går att byta ut upp emot tre, fyra spelare i startelvan, en i varje lagdel utan att saken förvärras nämnvärt. En målvakt kan ersätta den ordinarie. En ytterback kan plockas in, eventuellt en mittback. En yttermittfältare eller en defensiv mittfältare likaså. Möjligtvis en anfallare om man vanligtvis spelar med två anfallare. Tottenham väljer som bekant att alltid ställa upp med en renodlad anfallare och det är Emmanuel Adebayor. Det går inte riktigt i nuvarande trupp att hitta en ersättare som kan spela ensam anfallare på topp utan att effekten blir påtaglig, även för ett otränat öga.
Champions League, en målsättning inom räckhåll
Redknapp valde ett ungt lag och oftast b-betonat i Europa League. Valet var helt rätt. Vissa menar på att det stod en titel på spel. Sådana diskussioner borde först ägnas allvar när ett eventuellt semifinalspel nalkas. Före dess att fyra lag återstår är det alltför många variabler som spelar in. I mitt tycke gick vi enbart miste om tävlingsmatcher av ringa betydelse för våra juniorer och breddspelare. Andra kan vara av annan uppfattning, men jag lär inte förlora någon sömn över detta utträde.
När Tottenham förra säsongen deltog i Champions League hade man märkbart svårt att rotera på truppen mellan Premier League och Champions League. En del skyllde på Redknapp, så även jag. Förmodligen hade truppen inte den bredd vi tidigare lurat oss att tro. Inte heller hade man rutinen av att som lag och klubb deltaga i Champions League. Detta fick konsekvenser och man missade årets upplaga med några futtiga poäng efter en dålig vårsäsong när slitage på de mest ordinarie spelarna blev en börda vi inte kunde rotera oss bort från.
I år ville man inte hamna i samma situation som förra året. Tänk om grekerna tryckt in en boll i slutet och Tottenham vunnit över irländarna med 5-0 istället för 4-0. Då hade Europa League slutspelet ingått i vårens planer. Hade man kunnat rotera och byta ut många i startelvan utan att det märktes på vare sig spel och resultat?
Hur ersätter man Rafael van der Vaart? Även på en dålig dag hittar holländaren nätmaskorna. Adebayor bränner lägen till höger och vänster, men kliver ändå av planen som tvåmålsskytt. Och Modric och Bale, även Aaron Lennon har ingen motsvarighet – ännu – på bänken. Även på backsidan blir det stundtals amatörmässigt så fort Ledley King inte är tillgänglig för spel. Självfallet behövs tre, fyra namn med likvärdig lägstanivå som nuvarande startspelare om man med framgång ska nå fjärdeplatsen i ligan och behålla denna samtidigt som man visar upp något värt namnet i Europa.
Redknapp känner nog att han inte har tillräckligt med spelare i truppen av sådan kvalité att han kan rotera friskt utan att det offensiva och frejdiga spelet blir lidande. Ledarstaben gör små angenäma förändringar där risken är minimal. Spelet i sig där man oftast anfaller huvudlöst är ett risktagande man gjort och man vill inte riskera något ytterligare i sin strävan att infria målsättningen om Champions League spel 2012.
Topp fyra, på god väg
Mycket talar för att Tottenham har bättre chanser än någonsin att nå topp fyra. Spelet är bättre och effektivare än det var säsongen man faktiskt slog sig in bland topp fyra. Kvaliten har ökat något tack vare att truppen bantats och fräscha tillskott i form av några intressanta nyförvärv, däribland lånet av Adebayor och de billiga köpen av Scott Parker och Brad Freidel.
Förutom Adebayor har Parker och Ledley Kings ständiga medverkan ökat vinnarmentaliteten och skapat ett pålitligt Tottenham. De två sistnämnda orden har tidigare aldrig hörts samman.
Några nya namn behövs dock, men det råder ingen panik att värva. Det är långt till augusti 2012. I och med att vi kan vinka efterlängtat farväl till Europas bakgård och blicka uppåt i den inhemska ligatabellen finns det goda förutsättningar att nästa gång Tottenham gästar Europa är det till Champions League-hymnen. Då är det dags att återvända till det lokala haket för lite sköna meningsskiljaktigheter med mina älskade rivaler.