There's only one Keano
Det stannade på 306 matcher och 123 mål i den liljevita dressen. En av de stora spelarna under 2000-talet har nu packat ur sitt skåp på White Hart Lane, kramat om Ledley King en sista gång och avslutat det längsta kapitlet i hans karriär. Robert ’Robbie’ Keane har skrivit på för Los Angeles Galaxy och lämnar därmed Spurs för andra, och sista, gången.
Jag har varit Spurs trogen sedan säsongen 2002/03. Hur det kom sig att en 11-årig spoling med två helt ointresserade föräldrar fastnade för just Tottenham Hotspur FC? Svaret finns, som för så många andra, i en spelare. Den spelaren för mig var Robbie Keane, och jag kommer än idag ihåg hur det blev så. Ni som varit med ett tag minns väl senaste gången ett svenskt lag deltog i Champions League? Framför allt kanske ni minns en viss, ettrig liten irländare som då bar Inters svartblåa ränder? Ett Inter som makalöst nog misslyckades med att slå ut Helsingborg. Det var så det hela började, Robbie var irländare, så han ersatte snabbt David Beckham som min idol. Snabbspola ett par år och scenen är nu VM 2002, och hela Sverige andas fotboll. På städernas torg säljs pirattröjor som aldrig förr, och jag kunde inte förstå min tur när jag hittade en irländsk landslagströja med namnet ”KEANE” och siffran ”6” bak. Äntligen innehöll min samling en Robbie Keane tröja. Eller hur var det med den saken egentligen?
Idag vet jag givetvis om att sexan bars av Robbies namne, Roy Keane, som vid tiden spelade i Manchester United. Sommaren 2002 visste jag inte det. Jag var helt övertygad om att jag nu hade en Robbie Keane-tröja i min ägo. VM 2002 kom och gick, Irland och Robbie gjorde bra ifrån sig och min idoldyrkan växte än mer. Jag hade ju varit David Beckham-fan sedan VM 1998 och man kan väl säga att jag hejade på honom och Man U fram till jag att upptäckte Robbie. Nu när Robbie var idolen så övergavs Beckham och Man U fullständigt. Jag och en av mina närmaste vänner bestämde oss för att byta lag helt enkelt, jag ville ju heja på Robbie Keanes lag. Problemet var att jag inte visste vart Robbie spelade. Han spelade ju inte för Inter längre och på den tiden satt jag inte slaviskt och följde Silly Season så som jag gör nu. Jag och kompisen vände oss till Svenskafans. Vi klickade oss fram till Robbie Keane och fick på den vägen veta att han numer representerade den vackraste klubben i världen, nämligen Tottenham Hotspur FC.
Det blev snabbt uppenbart att jag hittat min klubb. Jag älskade henne, trots hennes ojämnhet, virriga försvar och helt galna transferfönster. Spelare kom och gick men Robbie var kvar. Han hade upp och nedgångar precis som hela klubben. Tiden jag minns bäst är när han och Berbatov dominerade Premier League och Keano visade sig värd både bindel och lovord. Jag startade nästan protestkampanjer mot lagledningen när Defoe gick om Robbie i hierarkin, men irländaren kom tillbaka. Livet som Spursare lekte, till och med när lasagne förgiftade vår Champions League-dröm. Sedan kom den. Sommaren vi alla önskar aldrig inträffat. Likt London efter tyskarnas bombningar, så stod Spurs där, som ett skal av sitt forna jag. Våra två anfallsess hade övergivit oss, Robbie Keane(!) skrev på för ett annat lag. Helt plötsligt försvann spelaren som gjort mig till Spursare, och inte ens jag kan hävda att jag förstod hans beslut att gå till Liverpool. Idolen lämnade klubben, men kärleken till laget hade för länge sedan övervunnit kärleken till spelaren, och jag övergav inte Spurs med honom. Jag stannade, och önskade honom lycka till på Anfield.
Som vi alla vet så återvände Robbie, med svansen mellan benen. Mannen som lockade honom till Liverpool gav honom aldrig det förtroende han fick hos oss, och jag var uppriktigt glad när han återvände. Magin runt den lille irländaren var dock bruten. Han var inte längre spelaren han en gång varit, även om han viftade med sin trollstav ibland. Som när han gjorde fyra mål i en och samma match, eller när han hjälpte oss att reparera skadan som han och Berbatov orsakat. Vi åkte inte ur Premier League den säsongen och Robbie var en del av det, men klubben hade växt ifrån spelaren som brukade karaktärisera den. Han frös fast på bänken under Redknapp och lånades ut till både Celtic och West Ham för att få speltid. Till slut blev det alltför uppenbart, Robbie höll inte längre måttet för Spurs. Efter ännu en sommar av spekulationer så är det nu officiellt. Robbie drar till LA Galaxy och Hollywood, så som David Beckham före honom. Jag önskar honom all lycka, och visst är det lite ironiskt att båda mina pojkidoler nu huserar i samma lag, i en liga långt, långt bort från det sportsliga rampljuset?
Jag väljer att minnas Robbie för hans otaliga mål inför en euforisk hemmapublik. Jag väljer att minnas honom för hans vilda kullerbyttor och pistolviftningar efter ännu ett mål. Jag stryker ett streck över hans otrohetsaffär med Liverpool, för efter ett halvår på soffan så kom han tillbaks till klubben som han spelat 306 matcher för, gjort 123 mål för och representerat i 9 olika säsonger, Tottenham Hotspur FC. Jag väljer att minnas den Robbie han var innan 28 Juli 2008. Jag kommer alltid att minnas dig Robbie, och jag tänker inte låta någon annan glömma dig heller. Du var den som ledde mig till klubben i mitt hjärta, och det tackar jag dig för. Ingen spelare är större än klubben, men för mig Robbie, så var du det närmaste man kunde komma.
Tack för allt Robbie!