To dare is to do
Mina föräldrar (må de vila i frid) fick uppleva vår senaste ligatitel strax efter det att pyramiderna var färdigställda, på ett ungefär. I år kanske Tottenham har något stort på gång och frågan är om klubben är djärv nog att ta tillvara på detta under det pågående transferfönstret? Eller blir det shopping á la Ebenezer Scrooge så här lagom efter jul, där man snålt vänder och vrider på vartenda intjänat Champions League-mynt och slår till på transferdagens sista pressade timmar med billigt köp av
Visst är det så, att om man är nära målet, riktigt nära, att man då gör den där extra lilla ansträngningen, nu när man är så riktigt nära? Något eller någon som ger en liten skjuts i rätt riktning, ett litet extra steg ytterligare närmare målet, håller ni inte med? Vem vet när denna ypperliga möjlighet kommer igen?
Insättningar
Tottenhams framgångssaga i sitt första deltagande i Champions League förra året stannade inte enbart vid det sportsliga. Vem minns inte Gareth Bales fantastiska hattrick på bortaplan mot Inter? Efterspelet lämnade kvar ett belåtet leende lika länge som en film av bröderna Cohen framkallar. Champions League genererade, sett till poängpremier och tv-avtal, någonstans mellan 31 och 36 miljoner pund (350-408 miljoner kronor). Inkomster för biljettförsäljningen, avsevärt förbättrade sponsoravtal i samband med Champions League-deltagandet, samt biljettintäkterna för Premier League-matcherna är intäkter som ytterligare gör Tottenham till en välmående klubb. Raka motsatsen var det under Sir (uttalas sur) Alan Sugars tid under den mörka medeltiden.
Nuvarande ordförande Daniel Levy delade upp det tidigare sponsoravtalet för matchtröjorna, i separata delar, och där en tröjsponsor inbringade hela 20 miljoner pund (224 miljoner koronor) över en två års period, enbart för Premier League-tröjan, alltså inte cuptröjorna. Cuptröjorna lät man sedan en annan sponsor ta del av, och detta har man fortsatt med sedan dess. Levy är fantastisk på att ro i hamn en affär. Han är mannen som kan yttra: ”Linjära ordinära differentialekvationer med konstanta koefficienter…”, och så är avtalet klappat och klart innan någon visste ordet av det. Detta kan jämföras med Tottenhams totala lönekostnad som understiger 68 miljoner pund årligen (770 miljoner kronor) och avser året 2010. Redan här förstår man vilket lyft, rent ekonomiskt, Champions League har inneburit för klubben från norra London genom att helt enkelt ordna med ett antal matcher i denna exklusiva turnering.
Tottenham gjorde också ett antal spelarförsäljningar (fler borde gjorts) förra sommaren för i runda tal 29 miljoner pund (328 miljoner kronor) och fyndade samtidigt spelare för 8 miljoner pund (90 miljoner kronor), vilket ger ett överskott på 21 miljoner pund (238 miljoner kronor) av dessa försäljningar. Detta borde ge ett något oväntat tillskott på 52-58 miljoner pund (588-656 miljoner kronor) utöver de fasta inkomsterna man årligen kalkylerar i sin budget i form av biljettintäkter, tv-avtal och sponsorer. Så visst finns det pengar för Tottenham Hotspur att spendera. Eller?
Det nämns att Tottenhams nya arena med tillhörande faciliteter kommer att kosta bortåt 400 miljoner pund (4,5 miljarder kronor) och ett nätt bidrag från borgmästaren på runt 17,5 miljoner pund (198 miljoner kronor) där nästan hälften är ämnat för infrastrukturen runt arenan ger en större skjuts mer symboliskt än ekonomiskt. Detta innebär att om Tottenham skulle välja att spendera samtliga inkomster från Champions League och förra årets spelarförsäljningar på det nya arenabygget lär det ändå bara täcka 13-15 % av den faktiska kostnaden.
Förutsättningar
Många befarar att Tottenham tänker använda det mesta av de intjänade pengarna på arenabygget. Ett led i att frigöra mer pengar är att minska driftkostnaden. Det har gjorts genom att minska bredden på spelartruppen och att man medvetet trissat upp försäljningspriserna – ibland till den grad att intressenterna backat (Sevilla gällande Giovani dos Santos i somras ryktas det om), och samtidigt har klubben riktat in sig på att försöka köpa spelare till låga priser, vilket inneburit spelare med utgående kontrakt eller klausuler om att få lämna vid degradering (Scott Parker, Brad Friedel, Steven Pienaar) och det är oftast inga unga spelare man kommit över.
Ett annat led i att minska driftkostnaden har varit en strikt lönepolicy vilket gör att flera Premier League-klubbar kan överträffa Tottenham med lukrativare kontrakt. Det begränsar givetvis Tottenhams möjligheter att knyta till sig riktigt eftertraktade spelare på transfermarknaden. Och med tanke på att några av de inköpta (äldre) spelarna i Tottenham har haft stor del i årets framgång, för närvarande på en tredjeplats i ligan, är det kanske nu, det här året man kan sikta på en än högre tabellposition. Då behövs det där lilla extra, en spelare som går direkt in i startelvan. Harry Redknapp har sagt det sedan i början av december och han nämner det alltjämt. Det finns ingen anledning att inte tro honom.
Målsättningar
En ny arena är ett långsiktigt mål. Helt rätt i tiden, men likväl ett långsiktigt mål. Det kommer dröja flera år innan arenan är färdigbyggd och innan man kan tillgodoräkna sig de utökade biljettintäkterna. Vill man tänka kortsiktigt – för det är sällan en kortsiktig målsättning samtidigt måste utesluta en långsiktig investering - och vill man inbringa pengar under resan gång och uppnå sportslig framgång bör man återinvestera en del av dessa pengar nu i januari. Det står redan klart att Tottenham förfogar över en trupp som kan vara med och utmana om titlar. Något fattas dock.
När man gjorde sig av med överflödet i truppen fick man en mer slimmad trupp där kvalitén steg avsevärt, både sett till en högre lägstanivå och framförallt till de höga individuella prestationerna. Truppen lämnar inget utrymme för spelare som kanske för två, tre år sedan hade ansetts vara en duglig breddspelare i Tottenham. När skador uppstår görs oftast rockader med lagets 12-13 mest använda spelare för att bevara samma kvalité i startelvan. Risktagandet är litet och man förlitar sig fullständigt på dessa få spelare. Även spelarna är medvetna om detta och ser sig gärna inte bli utbytta eller varnade i onödan. Spelarna och ledarna vet att blott ett dussin spelare håller ungefär samma spetskvalité. Kraven har i och med de sportsliga framgångarna ökat och idag finns det knappast något utrymme för spelare såsom Steven Pienaar, god arbetskapacitet, men med liten spetskvalité varför den senare ryktas på väg bort. Kvalité har på kort tid ersatt kvantitet.
Om man återinvesterar i truppen genom några få klassförvärv kan man på än större allvar – sett till hela säsongen – utmana de båda Manchester-lagen i toppen om ligatiteln. Många menar på att Tottenham bör fokusera sig på att säkra en topp fyra-placering och sikta på nytt Champions League-spel. Det finns inget motstridigt i att eftersträva båda dessa målsättningar. Om truppen får in en, eller två, kanske rentav tre klasspelare (forward, ytter, mittback och gärna i den ordningen) och utmanar de två topplagen innebär det inte på något vis att lagets möjligheter till en topp fyra- eller topp tre-placering skulle ha försämrats det allra minsta. Tvärtom.
Insatt och eftersatt
Vem köper vilka och varför? Ponera att ordförande Daniel Levy vet mer om Harry Redknapps framtid än supportrarna och media är insatta i – och att den senare innerligt kan tänka sig att lämna nästa sommar när han mest troligt erbjuds att ta över som förbundskapten för England efter Fabio Capello. Det finns inga uttalanden i media som tyder på det motsatta. Kanske vet inte Harry Redknapp själv vad han vill göra. Det kan vara svårt att ta ställning till ett arbete man ännu inte erbjudits. Eller så har Redknapp bestämt sig för att lämna, men vill inte på något vis påverka vare sig klubb eller spelare negativt när man efter fem decennier gör sin bästa säsong. Eller som Winston Churchill sade en gång: ”A lie gets halfway around the world before the truth has a chance to get its pants on”. Kanske vill man vinna tid, vinna titlar och skapa arbetsro genom att mörka en aning.
Skulle Tottenham förlora Harry Redknapp efter denna säsong så påverkar det självfallet valet av nuvarande spelarköp. Tottenham har inga ofantliga tillgångar som kan slösas till höger och vänster på spelare till vilka priser som helst. Spelarna ses som långsiktiga investeringar. Är det äldre spelare det handlar om så ser man gärna att de sitter på utgående kontrakt. Man bör vara förnuftig, eller som man säger till småbarn som klättrar i träd: ”Var försiktig, men var aldrig rädd. Våga!” Och det är inte helt lätt. Levy söker säkert framtidsinvesteringar, unga och lovande som kan ge bra avkastning vid vidareförsäljning, medan Redknapp gärna ser en erfaren 30-åring med Premier League-vana kliva rätt in i startelvan och utökar Tottenhams och Redknapps chanser på att göra denna till den mest fantastiska säsongen någonsin, i alla fall sedan pyramiderna byggdes.
Tittar man på en eftersatt spelare som Giovani dos Santos så självklart finns det funderingar på att det är Levy som bestämt att denna unge 22-åring ska stanna kvar trots minsta antal möjliga chanser och förtroende under sina år i klubben. En ny tränare i Tottenham kan som sagt börja om på ny kula med Giovani dos Santos, om båda så önskar. Kanske är det av samma anledning till att spelare som Niko Kranjcar ännu inte lämnat. Vi kan bara spekulera. Ska man förvänta sig några nyförvärv i januari kan man nästan utgå från att det blir spelare med utgående kontrakt eller med lockande utköpsklausuler, om man nu inte fyndar morgondagens oupptäckta stjärna utomlands (kanske i Brasilien eller Kroatien) för en relativt billig slant.
Klubben borde återinvestera pengarna man inbringade för spelarförsäljningar i somras, vilket ger hela 21 miljoner pund, samt de pengar som man först fick för att man tog sig vidare från gruppspelet, något man inte anade eller kalkylerade den dagen Peter Crouch sköt Manchester City i sank och säkrade Champions League-spel för Tottenham. Detta skulle bli ett minimum 34 miljoner pund (380 miljoner kronor). Nog skulle dessa pengar kunna användas till att förstärka, förbättra och förebygga risken av poängtapp som eventuella skador på Emmanuel Adebayor, Gareth Bale, Aaron Lennon och Ledley King förmodligen innebär. Självfallet behöver alla dessa pengar inte användas redan nu. Det ryktas på en utköpsklausul på 10 miljoner pund för den inlånade Adebayor. Slår man djärvt till redan nu i januari kan han vara tillgänglig mot Manchester City, vilket låne-avtalet inte tillåter. Futtiga 10 miljoner och man häver detta avtal och ökar möjligheterna att utmana topplagen, i alla fall det ena. Detta borde vara prioritet ett. Adebayor är en redan viktig del i Tottenham och spelar varje omgång samtliga minuter. Hur ska Tottenham klara sig utan honom borta mot City? Och den viktigaste frågan är ändå – har Tottenham råd att inte investera?