White at Harts nyårskrönika
Ett fantastiskt 2010 är över. Redaktionen ser tillbaka på Tottenhams bästa år i modern tid. Året rymde brustna cupdrömmar och fallna hjältar, men också grymma ligainsatser, sluga värvningar och magiska kontinentala matcher.
För precis ett år sedan sammanfattade redaktionen Tottenhams tvåtusental, ett decennium där laget för varje två steg framåt också tagit ett steg bakåt.
December 2009. Efter den bästa säsongsinledningen på många år äntrar Tottenham nyåret på fjärdeplats. Tabellen indikerar att Spurs är ett av fyra lag som kommer att göra upp om den där sista, åtråvärda Champions League-platsen.
Då var tonen hoppfull men samtidigt osäker. I Spurskretsar är begreppet ”another false dawn” välbekant. Klubben har varit på väg uppåt för att sedan kraschlanda så många gånger att supportrarna blivit något luttrade. Under detta årtusende har fansen vädrat morgonluft under Glenn Hoddle, Martin Jol och Juande Ramos, men bortsett från ligacuptriumfen mot Chelsea aldrig fått smaka segerns sötma. Tvärtom har vi oftast fått bita i det sura äpplet – eller den förgiftade lasagnen.
Efter att Harry Redknapp städat upp Ramos’ röra såg historien under våren ut att upprepa sig själv. Drömmarna om en FA-cupfinal föll till bitar på nya Wembleys förfärliga ursäkt till gräsmatta ungefär samtidigt som Man City klev förbi och petade ner Spurs till femma i tabellen. Men saker är inte som de brukar vara på White Hart Lane. Redknapp har på något märkligt sätt lyckats förvandlat klubben. De eviga nära-men-ingen-cigarr-erna har börjat tro på sig själva.
Några veckor efter att Michael Dawson halkade omkull mot Fredric Picquionne hade så Spurs besegrat såväl Arsenal och Chelsea som på bortaplan kämpat ner de nyrika i en direkt avgörande drabbning om den där absurt åtråvärda fjärdeplatsen. Som en skön bonus passade laget på vägen på att släcka ärkerivalens titeldrömmar.
Wizard of Wales
2010 gör fyra siffror, och egentligen skulle året kunna sammanfattas med blott fyra bokstäver: a, B, e, l. Gåtan Gareth Bale hade inlett säsongen i frysboxen, under en förbannelse, oförmögen att vinna en match i Premier League. Men när Benoit Assou-Ekotto gick sönder i mellandagarna hade Redknapp inget annat val än att slänga in walesaren. Vad som sedan hände kan knappast beskrivas i ord. Siffrorna tretton mål och lika många framspelningar under 2010 ger en hint om utvecklingen, men berättar samtidigt bara halva berättelsen. Kanske borde man helst fråga Maicon om saken – stackaren måste fortfarande plågas av mardrömmar om en fartdåre från Cardiff.
Året rymde såklart fler genomgående utmärkta spelarinsatser. Gomes utsågs av WAH till säsongens man, luftkungen Michael Dawson och enknäade monstret Ledley King har regerat backlinjen och belönades båda med biljetter till Sydafrika. Luka Modric har bredvid quarterbacken Tom Huddlestone utvecklats till ligans kanske spelskickligaste mittfältare medan Jermain Defoe aldrig varit målfarligare.
Buy consume die
Man kan utan större risk hävda att Spurs under Premier League-eran aldrig haft en så komplett trupp. Under årets två transferfönstret har det därför inte funnits någon anledning att köpa spelare bara för köpandets skull, vilket många fruktade med Redknapp vid rodret. Men den gamle wheeler-and-dealern har tvärtom värvat klokt och omsorgsfullt. I januari nöjde han sig med lite isländsk rutin och fransk-marockansk fysik. Många höjde på ögonbrynen över Younes Kabouls återkomst, men den kraftfulle försvararen har snabbt blivit en viktig del av lagpusslet.
Under sommaren fick han sällskap av landsmannen William Gallas, vars kontroversiella övergång väckte mycket ont blod. Mittbacken inledde säsongen trögt, men blev allt bättre under hösten och när Spurs vände 0-2 till 3-2 i grannarnas bibliotek var han bäst på plan.
Sommaren blev annars en tid av utdragen väntan. Med CL-avancemanget säkrat drömde supportrarna våta drömmar om spelare som Edin Dzeko, Diego Forlan och Luis Fabiano. Redknapp verkade mest upptagen med att utan framgång uppvakta Craig Bellamy och Joe Cole. Till slut fick Daniel Levy under transferfönstrets sista skälvande timmar skaka fram £8-miljonerspresenten Rafael van der Vaart.
Med facit i hand årets stöld. Holländaren har efter flytten – flykten – från Real Madrid lyft på samma sätt som landsmännen Wesley Sneijder och Arjen Robben tidigare gjort. Han har omedelbart hittat ett fantastiskt samspel med framförallt Peter Crouch och har en osviklig förmåga att alltid dyka upp i boxen vid precis rätt tidpunkt.
Årets övriga köp Sandro och Stipe Pletikosa är en för framtiden respektive bänken.
Let it down
Naturligtvis finns inga år utan besvikelser. En av Redknapps största bedrifter sedan han kom till klubben är hur han styrt upp ett tidigare allt för ofta virrigt försvar, och under förra säsongen släppte Spurs in färst antal mål på hemmaplan (tillsammans med United). Idag känns det som ett minne blott, med bara fyra hållna nollor sedan mars. Man kan förvisso trösta sig med att problemen till stor del förklaras av ständiga framtvingade mittbacksskiften samt en väldigt offensiv mentalitet i hela laget.
Individuellt går det tyvärr inte att bortse från Robbie Keane. En gång legend, nu ett skämt. Ända sedan återkomsten från det olyckliga Liverpooläventyret har han haft det svårt, men många hoppades nog att han skulle kunna hitta tillbaka till forna tiders storhet. 2010 bevisade att det inte kommer att hända.
European glory
Nej, över till roliga saker istället. Årets tveklösa höjdpunkt har varit höstens närmast sagolika resa genom Champions League. Som ”debutanter” (Spurs har varit med förut, även om turneringen hette något annat för 48 år sedan) var det omöjligt att förutspå hur det skulle gå, men få hade nog räknat med att laget skulle vara halvt utslaget efter blott en halvtimmes kvalspel mot betydligt mindre namnkunnigt motstånd. Men Redknapp visade återigen vilken skicklig matchcoach han är, och med inbytte Huddlestone kunde Spurs vända tillställningen.
En lurig grupplottningen såg Spurs som favoriter till att göra upp om andraplatsen med Werder Bremen, och de inledande resultaten gick ungefär som förväntat. Den tredje omgången känns på något sätt avgörande. Förlusten på Giuseppe Meazza var väntat, men Bales avslutande självförtroendeuppumpande hattrick var det inte. När de regerande mästarna så kom till White Hart Lane hade de inget att sätta emot ett supertaggat Tottenham, framburna av en fantastisk hemmapublik.
När röken sedan lagt sig i början av december hade Spurs vunnit sin grupp, och på köpet blivit det första lag att göra minst två mål i varje gruppspelsmatch. Inte så pjåkigt gjort av en debutant, eh?
Up and away
2010 är över. Så vad ska man skriva inför det kommande året. Tja, kanske något hitåt:
December 2010. Efter att ha byggt vidare på vårens framgångar äntrar Tottenham nyåret på femteplats. Tabellen indikerar att Spurs är ett av fem lag som kommer att göra upp om de fem första platserna. Till våren väntar dubbelmöte mot AC Milan i Champions League.
Det har funnits sämre tider att supporta Tottenham.
Gott nytt år önskar redaktionen,
med hopp om en fantastisk fortsättning!
