Årskrönika Tottenham Hotspur 2021
Vad vore ett bokslut utan sin redovisning? Ja, ogiltigt är bara förnamnet. Och olagligt, givetvis. Det här med bokslut och att göra en summering är något jag alltid ägnar mig åt varje år kring den här tiden, just att knyta ihop säcken efter det gångna året och allt dess innehåll. Här kommer min årskrönika om Tottenham Hotspur 2021.
Att skriva denna krönika gör jag av en stor anledning till att finna ett förhållningssätt av händelser, vad jag väljer att ta med mig till det som komma skall och ta lärdom av. Eftersom Tottenham Hotspur är denna enorma del av mitt känslomässiga liv som jag ständigt har svårigheter att hålla ett sunt förhållningsätt till så känns en summering av 2021 lika självklart som att Eric Dier har varit vår bästa back under året. För jag kan erkänna, så som jag mår idag gällande Tottenham har jag inte mått på flera år. Emblemet är tyngre, smaken av segrarna är ljuvare, hjärtat slår friskare och det absolut viktigaste oviktigaste allvaret är tillbaka. Det tog dock tid, det var inte förens årets sista kvartal slog in och Antonio Contes ankomst tills det börjades kännas. Känslan av hopp.
När man gör en snabb överblick på detta kalenderår så är förhoppningsvis de flesta av oss eniga att det varit en aning för mycket händelser man vart tvungen att hantera för att känna sig någorlunda till ro. Fyra tränarbyten, en förlorad ligacupfinal och utslagna i Europa Conference League. Ett litet urval där det möjligtvis klingar något högt i moll, fri tolkning.
Vi tar oss tillbaka till början av året. Årets första match välkomnande vi hem Leeds United och besegrade Marcelos Bielsas lag med 3-0, det var den matchen även när Matt Doherty fick lämna matchen i 92a minuten efter två gula. Dagar efter blev ytterligare en vinst i Engelska ligacupen och skutan styrdes i full fart mot finalen på Wembley. Veckan därefter fick vi besöka FC Marine i Merseyside, ni vet matchen där Carlos Vinícius Jr gör sitt mål och blir hånad för sitt ´´härmande´´ målfirande som visar sig i efterhand vara en otroligt vacker gest till sin mamma? Samma match där åskådare drack en kall öl och fick beskåda Gareth Bale från sovrumsfönstret. En sådan match där jag lägger mig platt, en sådan match som påminner mig varför jag blev kär i fotbollen.
Februari ankommer och inleds av ett landslagsuppehåll. Vi hade just innan uppehållet kvalificerat oss vidare från fjärde omgången i FA-cupen efter vinsten mot Wycomble. Alla vi supporters som håller på ett lag där Mourinho varit tränare för vet hans enorma förkärlek till FA-cupen. Ord är överflödiga om man skall beskriva vilken betydelse det hade varit för Tottenham Hotspur att vinna en titel. Mourinho är en vinnare och blickade fram emot den femte omgången på Goodison Park. Men vi alla vet vilken arena Goodison Park är, med eller utan publik, och vilken händelserik match det blev. Davinson Sánchez drämmer till med två mål och Kane håller matchen vid liv i ett sent kvitteringsmål, men icke räckte det. Tottenham lämnade Everton utslagna ur FA-cupen och blev ännu ett steg bort från att komma än närmre en titel.
När vi ändå är inne på det spåret, titellösheten. Det blev inte direkt bättre, men vem anade det när vi hade Mourinho. Det var precis ingenting som blev bättre, det som fanns kvar raserades och hoppet dog ut. I mitt huvud tänkte jag så ofta, mestadels för mitt välmåendes skull att det inte kunde bli värre. Men herregud, det är faktiskt bland det mest naiva slutsatser jag tagit under hela 2021. Resan i Europa League var inte avfärd och ett dubbelmöte mot Dinamo Zagreb stod på agendan efter slagit ut Wolfsberg med huvudet högt upp. Vi minns den insats Tottenham visade upp efter första mötet hemma när Kroatiens storklubb kom på besök, en vinst med 2-0. Prestationen såg inte bra ut, men det hade den inte gjort heller på månader så det var ingen chock precis. En blek insats är förnamnet och jag kommer ihåg snacket som cirkulerades på Twitter och sociala medier som igår, att en tvåbollsvinst inte var tillräcklig med marginal för att åka ner piska ett Dinamo Zagreb hemma. Och ja, marginal var det minst sagt inte. Det blev en storförlust och jag fick bevittna en av de värsta matcherna jag någonsin beskådat av Tottenham Hotspur. Två gånger i år har jag fått bevittna ett stort, infekterat och häpnadsväckande mörker av Tottenham och detta var den första stunden. Den andra kommer lite längre ner och det vet ni redan med all säkerhet vilket ögonblick det är.
Det blev José Mourinhos sista match och hans uttåg fick ett datum. Personligen har jag lämnat Mourinho-kapitlet och preskriberat hans medverkan i klubben då orken inte finns. Jag vill inte ödsla en rad till att berätta om mina argument varför han var den sämsta tränaren i modern tid för mitt Tottenham Hotspur då det bara finns en person i detta land som kan beskriva det bäst, Sir Erik Niva.
Ett av årets i särklass finaste händelser var när Ryan Mason fick leda laget till ligacupfinalen på Wembley och avsluta säsongens sista ligamatcher. Att den dåvarande 29-åringen skulle lyckas vända ett skadat och sårat lag till en första titel mot ett Manchester City i storform var det ingen som förväntade sig, men att få se honom vid sidlinjen där och då precis efter 17 månaders infekterad tid var allt vi supportrar behövde. Det blev en väntad förlust men det tog tills 83:e matchminuten innan finalen var avgjord. En förlust har aldrig känts så skön, för vare sig man var redo för det eller inte så stod Daniel Levy och Tottenhams styrelse inför den utmaning som man själv i efterhand aldrig skulle ta slut – finna vår ersättare.
Statistik som är otroligt motvillig att vilja finna är vilken plats som Nuno Espírito Santo egentligen var på styrelsens önskelista som ny huvudtränare, var det plats tolv eller tretton? Och förresten, var Nuno en ännu större missmatchning än Mourinho? Argumenten talar för båda och besvikelsen likaså enorm. De tre första omgångarna och Tottenham fick oförtjänt förtjänt ligga högst upp i tabellen inför landslagsuppehållet. Oförtjänt kanske är att ta i men att läsa statistiken med antal skott på mål, lyckade passningar och antal löpmeter sprungna var det ett halvt mirakel att det inträffade. Då har jag inte heller nämnt spelarinsatsen. Måste dock nämna att segern mot City räddade min 25-årsdag fullständigt, enormt tacksam för den.
Det har skrivits många rader i olika utföranden om Nunos sista tid i Tottenham Hotspur och jag själv var ute tidigt och uttryckte min enorma besvikelse på den uteblivna spelidén. När Manchester United kom på besök i vår hemmaborg så var det klart innan matchen började, det skulle bli ett ´´El Sackico´´ och mycket riktigt va det Nunos sista match efter en förlust med 3-0 mot ett United i sin värsta form under årtionden.
Det var många experter och supportrar som var inne på den missanpassning till spelfilosofi som stod mellan den före detta Wolverhampton Wanderers tränaren och Tottenhams ledord ´´att våga är att göra´´ innan han gjorde sin första match i klubben. Att det blev en saga som skulle sluta i moll efter fyra månader vid taktpinnen är inte mer än ett stort misslyckande. Självklart kan man kritisera Nuno själv men ur min synvinkel så är det ingen mer än Tottenhams ledning och alla dess inblandade personer som valde att anställa honom som gjorde ett fruktansvärt dåligt beslut som enbart gjorde skada för laget, klubben och supportrarnas förtroende för styrelsen.
Paratici steppade upp och gjorde det han gör bäst (med största sannolikhet någon speciell italiensk abrovinsch) som fick Antonio Conte att ta över skutan i norra London. Det som inte lyckades under sommaren gick bättre under hösten, om det nu var allt från timing från Contes håll eller att Levy valde att öppna plånboken spelar ingen större roll för mig i slutet av dagen. Jag vågar nästan tala för alla de Tottenhamsupportrar jag pratat med att känslorna som växte när Conte kom in har inte existerat på flera år. En vinnare, en kravställare och i dagsläget en av världens bästa fotbollstränare är hos oss. Drömmen om att Mauricio Pochettino skulle komma tillbaka finns alltid där, men jag nämnde det i Ledley Kings Knä och jag säger det igen: Jag vill vara i nutid och jag är helt övertygad att Antonio Conte med hans mentalitet och totala hängivenhet till klubben enbart kommer resultera oss gott i slutändan.
Det blev knappast den enklaste starten för Conte. Runtomkring 25 spelare och ledare testades positivt för covid och träningsanläggningen stängdes ner. Matcher ställdes in och som bland annat resulterade att bli utslagna i Europa Conference League då ett nytt speldatum inte gick att hitta innan årsskiftet med Rennes. Vitesse fick platsen helt och hållet rättvist och jag slänger in en stor lycka till önskning till dem här.
Härvan med Harry Kane är också en sådan puck man inte vill gå in och öppna upp igen. Att det skulle bli en höst med åtta skott på mål under sex matcher var det ingen som trodde. Givetvis när man går igenom alla dessa komponenter till kalenderåret 2021 så är det ofrånkomligt att inte ta upp allt som skedde med Kane i somras. Allt börjades med intervjun med Gary Neville där han uttryckte klart och tydligt hans vädjan om att lämna klubben till att vi idag verkar ha en otroligt nöjd Tottenhamspelare under Antonio Conte. Trovärdiga källor och uppgifter sipprar ut på sociala medier någon gång i veckan om Harry Kanes optimism för framtiden med Conte och deras relation. Personligen uppskattar jag verkligen att läsa de citat och artiklar som skrivs om att en spelare i truppen trivs väldigt fint under vår tränares regi och spelideologi men givetvis så är situationen med Harry Kane speciell då efter allt som varit. Jag är övertygad att Spurs alltid kommer vara ett bättre fotbollslag med honom så länge han vill vara där och göra allt som krävs för att förtjäna sin plats i en startelva, precis som vilken annan spelare som helst.
Tillslut befinner man sig här i sitt lilla vakuum och blickar tillbaka ett år med otroligt mycket händelser i bagaget. Mycket har varit otroligt tufft, som jag nämnde ovan vände det inte ´´på riktigt´´ förens Conte kom till Enfield. Förhoppningen och den optimistiska sidan i mig trodde att det redan skulle vända i samband med Ryan Masons återkomst. Jag är helt övertygad att resterande arbetande i klubben befann sig i samma tankegångar och kände den enorma kallsup som vi alla supportrar gjorde under första delen av hösten. Idag är det ett helt annat utgångsläge och jag känner ett fullt förtroende till hela vår ledning. Sagan om Ryan Mason fortsätter i vår ledarstab, Son bestämde sig i somras att spendera många år till i vår liljevita tröja, vi har en ägare som känner ett fullt förtroende för vår tränare och samspelet mellan Levy/Paratici/Conte känns otroligt respektfull och professionell, Harry Kane stormtrivs, Harry Winks visar upp fotbollskvaliteter som jag aldrig någonsin trodde att vi skulle få beskåda igen, Eric Dier är vår övre befälhavare och vi spelar fotboll på riktigt. Fotboll med avslut på mål. Fotboll med tillfredsställda fans. Fotboll med en lycklig trupp. Fotboll med sena målavgöranden. Fotboll med hopp och tro. Det finns absolut inget annat jag önskar känna efter drygt två år av totala motsatsen. Så låt mig bara få ett år av detta så kommer detta bli allt precis som jag önskar.
