Att stå i fiendeland
Många av oss har varit på White Hart Lane och sett Tottenham spela. Men det går också att se en bortamatch, och sitta bland motståndarsupportrar. Det blir en något annorlunda upplevelse.
Jag kliver på vagn sex med förväntan liggandes som en tjock klump i magen. När jag går genom gången mellan de fräscha dubbelsätena för att leta efter en plats att vila min shoppingslitna ända på ser jag plötsligt ett ljus en bit fram. Tröjan, med årgång tidigt 90-tal vittnade om vart jag var på väg. Den något runda mannen med den vackra tuppen på bröstet fick en gemensamhetsklapp på axeln och ett förbrödrande ”nice shirt” av mig innan jag fortsatte mitt letande efter sittplats.
Med solen i ryggen tuffade tåget igenom England norrut i maklig takt. Birmingham var destinationen, Aston Villa – Tottenham Hotspur anledningen.
Tågen gnisslar omkring mig på Birmingham New Street Station när jag kliver ut på perrongen. Det sprakande ljudet av en kvinnoröst som säger ”mind the gap” ackompanjerades idag perfekt med skrålig supportersång som blandar alla tillgängliga tonlägen.
– This is England, tänker jag och fortsätter vallfärden mot Villa Park.
Till och med lunchmålet på McDonalds får smaklökarna att dansa tango en dag som denna. Med magen i ett något lugnare tillstånd och blåsan nytömd tar jag mig på ännu ett tåg, denna gång med målet Witton. Runt mig i den trånga fullpackade vagnen börjar jag ana allt fler liljevita tröjor. Värmen av alla människor är påtaglig och svetten gör sig påmind både i min panna och längs med min ryggrad. Bredvid mig ser jag en bebis för dagen helt iklädd rosa. Den skriker gällt och den äldre herren bredvid börjar klaga på att han snart måste ut härifrån om han inte får mer plats.
Nio minuter senare tränger sig majoriteten av tågets resenärer ut genom dörrarna likt medelålders kvinnor då Ullared öppnar. Det brittiska regnet omringar mig när jag går den korta promenaden till arenan. Massan från tåget följer alla samma väg och är på väg mot samma sak, den här söndagens enda gudstjänst i den vackraste av katedraler, Villa Park.
Runt arenan hörs grindarnas smatter när publiken tar sina första steg in på arenan. Jag går uppför den stora trappan utanför Holte End för att få min chans att smattra mig igenom grindarna. Trappan känns för min vän som bokade biljetterna, idag iklädd vinrött och ljusblått, som en väg till himmelriket.
Väl inne på Holte End bildar människorna omkring mig ett vinrött och ljusblått hav. Jag känner mig som Robinson Kruse, skeppsbruten och på jakt efter en ö att simma i land på. Min ö finns på andra sidan Villa Parks perfekt gröna gräsmatta. På långsideshörnet mittemot mig står män och kvinnor i vackra vita tröjor och sjunger sånger jag känner igen, om spelare jag känner igen. Det är där jag vill vara och där jag hör hemma. De är så nära men ändå så långt bort.
Phil Dowds visselsignal som innebär kickoff närmar sig. På wide-screen skärmen ovanför spursklacken ser jag att Vlad, eller greve Dracula, ska spela. Utan att visa minsta tecken av upprymmelse till min omgivning knyter jag näven i jackfickan.
Dowd, som trots sina ambitiösa viktminskningsförsök får utstå ständiga glåpord och sånger från supportrarna omkring mig, blåser resolut igång matchen och de känns som de gråa molnen ovanför oss ger vika för spänningen och volymen arenan ger ifrån sig.
När Tottenham får hörna hamnar Dowd ännu en gång i läktarens strålkastarljus.
- You´re too fat to referee, you´re too fat to referee, you´re too fat, you´re too fat, you´re too fat to referee, sköljer som en våg ner från Holte Ends sluttande läktare över dagens rättskipare.
På samma läktare spänner jag alla kroppens muskler samtidigt när Andros Townsend gör 1-0. Glädjen och humorn hos människorna runt omkring mig är som bortblåst. Deras besvikelse är min glädje men av rädsla för hur ett vild firande skulle tas emot försöker jag smälta in och ser ungefär lika glad ut som Arnold Schwarzenegger gör under terminatorfilmerna.
I en myllrande massa som tycker en sak, är jag ensam om att tycka precis tvärtom. Det här är definitionen av att gå emot strömmen.
Det enda jag och Holte End tycker samma om är den rökbomb som kastas in och träffar linjemannen David Bryan i nacken. De buande ropen från läktaren omkring går inte att säga emot. Röken sprider sig och täcker stora delar av den klack jag fram tills nu varit stolt över. Vad som än hände hör det inte hemma på en fotbollsplan och då spelar det ingen roll om tröjan som kastaren bar var av finaste slag.
Halvtidssignalen ljuder och jag går tillsammans med ett vinrött och ljusblått hav av människor ner till den allra viktigaste platsen på alla fotbollsarenor, toaletterna. Efter det obligatoriska besöket på en bekvämlighetsinrättning som inte är speciellt bekväm sätter jag mig återigen ner. Omringad av fienden, av de som jag borde tycka illa om.
Lukten av billig öl sipprar ner från männen på raden ovanför mig. Från samma män viner under andra halvlek ständiga svordomar och skällsord ner mot de vita springarna på planen. Varje gång en spursspelare flyger i gräset som offer för en, ur mina ögon sett, grov regelöverträdelse flyger hundratalet personer runt omkring upp ur sina plaststolar. Jag sitter tyst kvar och ber en bön för Townsends benhinnor välmående. Min bön delas sannerligen inte av mannen vars öldrypande andedräkt jag känner i nacken gång på gång. Det blir en dusch med mycket schampo ikväll…
Ljudet när tiotusen plaststolar samtidigt slår i sina ryggstöd varje gång Villa är i närheten av det liljevita straffområdet är mäktigt. Ljudet av hundratals ”Fuck” riktade mot mannen med pipan är, även om budskapet inte är det vackraste, ett tecken på det pulserande engagemang som människorna omkring mig har. Det här är på riktigt och det här är viktigt.
Samtidigt som människorna runt mig skriker ut sin frustration och suckar ut sin besvikelse är mina känslor fångade i min kropp. Skulle jag, som hemma i TV-soffan, jubla och hoppa upp ur min stol varje gång Vlad vinner en nickduell eller Sandro sätter ett par dobbar i någons sko är jag säker på att den öldrypande mannens fuckfyllda meningar skulle riktas mot mig istället för Dowd.
När Soldado och Paulinho sågar sig igenom Aston Villas backlinje lika vackert som en österrikiska 1700-talssymfoni drar jag upp jackan över munnen och ler i tystnad. Jag betraktar mina bröder och systrar klädda i vitt sjunga fram våra gemensamma hjältar från fjärran söder. Glädjen går att känna även om jag står tyst mitt i fiendeland.
Fiendelandet känns nu, med några minuter kvar till slutsignal, inte längre lika fientlig. Även om färgerna som omger mig är främmande är känslorna som finns innanför dem detsamma som mina. Fiender har nu blivit vänner.
