Dagen efter: Kunde det ha gått?
Tottenham såg ut att vara med i matchen mot Chelsea under 45 minuter. Sen var det utklassning. Bror Hemming svarar på några aktuella frågor.
1. Nuno Espirito Santo överraskade genom att ändra om ganska mycket i laget. Vad tyckte du om uttagningen?
- Jag tyckte den var modig, men jag undrade om han aldrig sett Spurs förr. Tanguy Ndombele visar tillräckligt för att få spela, men det naturliga hade varit att offra Giovani Lo Celso. Det blev liksom för mycket. Oliver Skipp på defensivt mittfält och Dele Alli som anfallare hade skapat en annan balans och varit ett mer naturligt steg vidare. Sen hoppas jag att Lo Celso kommer att ta en startplats framöver, men jag vill ha honom på mittfältet.
Det som känns mest trist för mig var att jag inte riktigt förstod vad Nuno Espirito Santo hade för väg vidare i matchen. Visst, starten var bra, men vad ville han när Ndombele inte orkade längre? Nu såg det bra ut från början, men kunde det verkligen ha gått funkat hela matchen?
2. Halvlekarna skiljde sig mycket åt. Hur kan det komma sig?
- Säg det. Chelsea behövde inte göra mycket för att totalt sänka Spurs. Det är egentligen obegripligt. Spelarna måste ha förstått vikten av att komma ut heltaggade till den andra halvleken och gå in hårt i varje närkamp. Det hade sett bra ut, och med en rejäl start på den andra halvleken hade mycket varit vunnet. Men istället såg Spurs ut som ett juniorlag. Spelare somnade på fasta situationer där matcher avgörs, det söktes komplicerade lösningar i situationer där det fanns väldigt lite att vinna. Detta i ett derby mot ett erkänt duktigt Chelsea. Det gär var så dåligt.
3. 0-3 är stora siffror, och det var samma resultat förra veckan mot Crystal Palace. Är du oroad över alla insläppta mål?
- Jag är oroad över att dom insläppta målen kan motivera Nuno Espirito Santo att spela mer defensivt. Jag har inget emot ett starkt försvar, men jag vill inte ha en spelidé som går ut på att rulla bollen i sidled och spela 0-0 i var och varannan match. Sen är jag oroad över det uteblivna ledarskapet på planen. I min värld ska ingen kunna somna på defensiva hörnor eftersom det då ska komma en hårtork efteråt. Men nu är det som att inget hänt.
Förlorar man med 3-0 ena veckan och ligger under med 2-0 nästa vecka ska alla veta att det inte är läge att slppa till ett till mål. Chelsea har "redan vunnit", och då borde det inte vara så svårt att få dom att tycka att det inte är värt att ge sig in för nära Tottenhams mål eftersom det kommer att göra onödigt ont. Det här var ett derby. Det kändes som förnedring. Ingen verkade bry sig. Jämför hur Chelsea betedde sig i matchen 2016 som vi nu kallar "Battle of Stamford Bridge". Chelsea ville bara sabba för Tottenham vilket var motivation nog, medan Spurs vägrade acceptera att saker gick fel. Där var vi inte direkt igår.