Dags att ta på dumstruten!
Jag har tvivlat, jag har gormat och jag har gnällt på Tottenham Hotspur och Mauricio Pochettino. Men nu är det dags att ta på sig dumstruten. Vår manager är ett geni och han har skapat ett Tottenham Hotspur jag inte har sett maken till under mina 30 år som supporter.
Jag har alltid älskat den där frasen på vårt klubbmärke. "Audere est facere". To dare is to do. Att våga är att göra. Det träffar något i mig som inte har bara med fotboll att göra. Vågar man inte bjuda upp tjejen på en tryckare på discot så vet man aldrig hur hon luktar och om intresset är besvarat. Vågar du inte testa springa ett Marathon, så vågar du inte testa dina psykiska och fysiska gränser. För ibland måste man våga göra grejer man egentligen inte vågar. Det som bär emot. För annars är man en liten lort.
Det är tacksamt att driva med Tottenhamsupportrar. För vi hoppas ju så mycket. En fras som många använder för att beskriva sitt förhållande till klubben är rätt talande: “It’s the hope that kills you”. Hoppet. Din djävul.
Med undantaget för säsongen 2009/2010 slutar de flesta säsonger på samma sätt: close but no cigar. Lasagne som gör alla magsjuka inför den match som avgör ifall vi eller Arsenal når Champions League, (Varför äter man på hotell och låter andra få möjligheten att matförgifta?), en bisarr Champions League-final där ett dominant Bayern Munchen förlorar mot Chelsea som därmed tar Tottenhams plats. En plats vi fick eftersom Marton Fulop gav Arsenal tredjeplatsen genom en enbarmligt dålig insats där han gav bort två av målen.
Tottenhams oförmåga att knyta igen säcken har lett till ett välanvänt uttryck: “Spursy”, fritt översatt: they will find a way to lose this game. Hela det här resonemanget är ju för sorgligt, för patetiskt. Det är ett riktigt förlorartänk egentligen. Men det sitter så djupt rotat i fansen som drömmer så mycket om att vi ska förvalta Bill Nicholsons arv, men samtidigt är vi så otroligt medvetna om att vi faller så hårt från det där jävla molnet tillslut. Men någonting håller på att ändras med vår fotbollsklubb.
Inför mötet med Aston Villa hade en ovan känsla sköljt över mig som jag inte visste hur jag skulle sortera. Det var en känsla jag inte är van att förknippa med Tottenham. Jag tog på mig Tottenhamklockan, hällde upp kaffet i Tottenhammuggen och blickade ut över novembermörkret. Jag konstaterade med några timmar till matchstart att: “fan, jag längtar ju efter den här matchen!”. Jag hade tillslut fallit pladask för Mauricio Pocchetinos variant av Tottenham Hotspur. Gudarna ska veta att det satt långt inne.
Vill man leta så finns min galla lite överallt, fräst i onda tankar om vad den här klubben sysslar med. Jag har haft enorma tvivel vad gäller Pochettino. Jag såg honom som ännu en Bielsabeundrare som kör slut på spelarna innan halva säsongen är avklarad. Jag har sett taktiska brister, avsaknad av en plan B och jag räknade kallt med att han skulle ryka innan jul.
Jag trodde aldrig att Harry Kane skulle orka med en så bra andrasäsong i Tottenham och det kändes så fruktansvärt amatörmässigt att inte köpa en vettig backup till honom. Förra säsongen var hans första på seniornivå. Den följdes av spel i U 21-EM och han fick inte mycket vila inför den här säsongen. Andraårssyndromet är välkänt inom all idrott. Rookies börjar bra, men orkar sen inte följa upp det under andra säsongen. Men Harry Kane blir tydligen aldrig en i mängden. Han är extraordinär. Han får oss att drömma.
För snart två år sedan satt den svenska supporterklubben och tittade på Tottenham - West Bromwich. Vi betraktade en otroligt loj Danny Rose icke-insatser i försvaret och resesällskapet konstaterade att Robertsfors nog hade tre vänsterbackar som höll högre klass. När Harry Kane byttes in ifrågasatte vi om han skulle platsa i IFK Göteborg. Igår mot Manchester City var Danny Rose en gigant. Han sprang som en dåre över hela planen. Borta är den version av Danny Rose som tappade bollen, sänkte axlarna och småjoggade hem.
Efter matchen igår förklarade Rose att Pochettino har jobbat fram en otrolig arbetsmoral. Ger du inte järnet varje träning så får du höra det. Saker förändras. Ni minns säkert vad Pochettino sa till en osäker Danny Rose, som precis fått konkurrens av Ben Davies, ord som då kändes skrattretande: "jag ska göra dig till en av de bästa vänsterbackarna i ligan"
I denna gudlösa värld dristar jag mig till att i alla fall tro på karma. Och jag tänker mig att Mauricio Pochettino är en väldigt god man som får den tur han förtjänar. Han går miste om Morgan Schneiderlein och ser istället Ryan Mason växa fram och ta för sig tillsammans med Nabil Bentaleb. Säsongen efter missar han Victor Vanyama och får se Bentaleb och Mason, den innermitt som startade säsongen, utgå skadade. Då kliver två ungtuppar, Bamidele Alli och Eric Dier, som de flesta spurssupportrar aldrig hört talas om ett år tidigare, fram och bildar ett av ligans bästa innermittfält och blir supporterfavoriter. Erik Lamela har utvecklats från en primadonna till en terrier. Moussa Dembélé ser ut att ha tappat 5 kilo och hade fullkomlig lekstuga med Citys mittfält igår.
Det är något magiskt över detta Tottenham. Jag kan fortsätta strö rosor över varenda en i startelvan. När detta skrivs har Christian Eriksen precis sagt att kontraktsförhandlingarna är på god väg och att Tottenham är en klubb där han kan infria sina fotbollsambitioner. Detta kommer från samma man som sagt att Tottenham är en hållplats till något annat.
Pochettino har format en stark grupp av spelare där alla köper filosofin. De som inte har gjort det, har lämnat klubben. Såhär sa Toby Alderweireld för några veckor sedan och pikade flera av spelarna som lämnat.
"He only puts in guys who work very hard. A lot of guys have left the club. If you do not follow the path, you don't belong in Tottenham."
Inför matchen igår visade jag upp för min fru den video som Tottenham lagt upp i sociala medier. Budskapet var: vi är redo. Jag sa till henne att det här är så otroligt olikt mitt Tottenham. Men jag älskade det. Äntligen lever vi som klubbmärket säger att man ska göra. Och det är helt och hållet Mauricio Pocchetinos förtjänst. Quique Flores sa förra helgen att de precis hade mött ligans bästa lag. Vi var ettriga som djur. Jag blev så jävla stolt över att höra det från en sådan respektabel man.
För några veckor sedan sa Pochettino något som träffade hårt i mig. Han diskuterade användandet av ordet “om” som media gärna gör. För det har varit otroligt använbart den här säsongen. Harry Kane har skjutit bort två poäng med tidernas snedträff i eget mål, när Tottenham besökte Swansea. Kyle Walker sköt matchens enda mål på Old Trafford. Vi hade 2-0 och bud på två, tre till innan första halvlek var över mot Stoke men fick bara med oss en poäng från matchen. Vi tappade tre poäng sista kvarten hemma mot fucking Newcastle! Vi hade en i ribban innan Alderweireld brottade ner Dier och missade sin markering på Robert Huth. Tre poäng mot Leicester och vi hade lett ligan med tre poäng nu.
Alla dessa “om” och "men" kan jag veva in i oändlighet i mitt huvud. Trots att jag vet att det är jävligt ohälsosamt. Pochettino avväpnade mig hårt när han sa att man inte kan tänka så. Det är bara dumt. För det här är fotboll. Sådant händer. Tillfälligheter är en del av sporten. Fucking ey. Du har så rätt, Poch!
Gårdagens insats var inte perfekt. Vi skapade alldeles för lite med tanke på övertaget. Men vi vann som en storklubb, med lite domarflyt och ett sent avgörande. Det finns en glöd, en energ, en hunger i i deras blickar som jag aldrig sett i någon tidigare version av Tottenham Hotspur. I dagens lag finns spelare som är förbannade över att de tappade poäng mot Arsenal och att de inte vinner mot lag som Liverpool och Chelsea. En spelare som Eric Dier har ingen relation till det Tottenham som alltid sjabblade till det. Eric Dier är en vinnare som visar vägen genom att ställa höga krav på sig själv och sin omgivning och inspirera genom sina offensiva presslöpningar. (Ni såg väl den i slutet mot City?)
Nu snackar allt fler inom media om ligatiteln, samtidigt som vi närmar oss en dödlig fas med Europa League och FA-cupen. Instinktivt känner jag att snacket om titeln känns bara dumt och naivt. Eller är det bara min ryggmärg som talar? Den har, tack och lov, haft fel förut. Livet som Spurssupporter började med att jag skrev Clive Allen som mitt namn på en lapp på skolbänken och igår kväll, drygt 30 år senare, hade jag en sexmånaders bebis och min treåring lekandes framför TV:n.
När Eriksen gör mål gör mål skriker jag så att treåringen håller för öronen och bebisen börjar gråta tröstlöst. Jag plockar upp bebisen i famnen och sonen tittar på mig. Jag försöker förklara.
- Pappa är lite... nervös.
- Nervös… vad är det för något, frågar han som treåringar gör.
- Jag… tycker så mycket om Tottenham och vill att de ska vinna.
- Jag också! säger han högt och instämmande
Jag fortsätter titta på matchen med fötterna nervöst smattrande i golvet. Sonen tittar upp från sitt Duplobyggande.
- Vi kanske kan åka och titta på dem tillsammans, du, jag, mamma och Emil?
- Det är klart vi ska, svarar jag entusiastiskt.
Jag ger honom en high five och konstaterar att livet som Spurssupporter har aldrig varit bättre.