Dan' före dopparedan'
Idag 13.45 startar årets upplaga av Premier League, men för oss liljevita är premiären fortfarande mer än 24 timmar bort. Abstinensen är olidlig, gräsmattorna gröna och inbjudande, linjerna kritade, nyförvärven har anlänt och de gamla trotjänarna har lämnat. Årets längsta dygn är här.
Tottenham har under sommaren 2013 genomgått ännu ett steg i sin AVB-formade metamorfos. Rörliga, fysiska praktexemplar med fina fötter har hämtats in på löpande band och för varje dag som gått så har förväntningarna byggts upp. Trots det så känns frågeställningarna bekanta. Är det här året då Spurs slutligen bryter sig in i det absoluta toppskiktet för att stanna? Kommer Roberto Soldado fylla Berbatovs skor, och vad händer med talismanen Gareth Bale? Låt oss ta en resa genom den genomsnittlige supporterns sommar och filosofera över premiärhelgens magi.
Are you not entertained?
Lagom till mitten på maj varje år så är den genomsnittlige Spurs-supportern närmast apatisk. Intrycken har blivit för många, känslosvallen överväldigande och utarmande. Så när domaren stoppar pipan i munnen för sista gången för säsongen så kryper en känsla av skamlig lättnad över supportern. Man behöver inte längre spendera varje vaken timme med att göra avancerade kalkyler över tabellen eller plågas av vakendrömmar av sönderslitna knän och vridna vrister. Semester.
Maj har blivit juni och supportern börjar röra på sig i idet. Hen börjar uppdatera sitt twitterflöde systematiskt, alltid på jakt efter det senaste scoopet från klubben. Akronymer som ’POTL’ blir en del av den naturliga vokabulären och F5-knappen på datorn börjar krackelera. Suget efter fotboll börjar bli övermänskligt och Allsvenskan får helt plötsligt en välbehövlig boost av anglofiler. Erton är ju vass, och Goitom påminner om * valfri PL-anfallare med klokt huvud *. Eller?
Juli och Silly Season. Twitter ligger regelbundet nere och resterna av F5-knappen återfinns numer i en liten flishög. Nya tidningar hamnar på supporterns näthinna och spontana utbrott över redan nämnda tidningars trovärdighet är en del av vardagen. Det har börjat spelas träningsmatcher och oron över bristen på kreativitet på mittfältet lägger grunderna för säsongens första magsår. Hetsjakten på klubbens stjärna leder till en bojkott av all media, något som slentrianmässigt bryts, och varje nyförvärv skrivs upp till skyarna. Varje passning, mål och överstegsfint i träningsmatcherna överanalyseras och tankarna på guld och gröna skogar smyger sig fram för att en minut senare ersättas av seriös nedflyttningsrädsla. Det börjar brinna i knutarna.
99 problems and he is all of ’em
Det är augusti och anspänningen är nu fysiskt påtaglig. Nya tröjan har inhandlats efter långa överläggningar med spåkulan om spelare X kommer stanna/byta nummer och träningsmatcherna är ersatta med medias fanatiska rapportering om vilka spelare som dyker upp till jobbet varje dag. En dag är en skadad spelare (del av en världsomfattande konspiration) fem minuter sen och misären ligger tung i luften. Vi som hade värvat så bra. Det här var ju vårt år – ridå.
F5-knappen på den sprillans nya datorn är redan i flisor och twitterkontot är avstängt pga. överanvändande. Samtidigt kryper premiären närmare och supportern kan nu visualisera gräsmattan, glidtacklingarna och målen. Om man blundar tillräckligt hårt så återvänder till och med dofterna som hänger i luften kring borgen. Säsongstips skrivs, läses och förlöjligas/hyllas beroende på vart favoritlaget placerats. Startelvor ritas och ritas om.
Rivalernas inaktivitet hånas men samtidigt finns den ironiska humorn kvar i ådrorna och det skämtas om 100 poäng och den sedvanliga femteplatsen. De nya tröjorna bärs med stolthet och när supportern blir tillfrågad om stjärnans vara eller icke-vara så besvaras det med ett kaxigt: ”topp 4 med eller utan”. Hybrisen regerar för en stund förrän nästa akronym annonserar stjärnans flytt för tvåhundrade gången i sommar. Misär och ont i magen.
’Till I Collapse
Supportern vaknar upp ur ännu en psykedelisk dröm där titlar, röda sponsorloggor och brutna ben på nyckelspelare samspelat i en salig blandning. Hen gnuggar tröttheten ur ögonen och klär sig. När matchtröjan glider över huvudet så är gåshuden ett faktum och den böjda ryggen rätas ut och bröstet spänns. Reflexmässigt smeks klubbmärket. Hjärtat klappar ett extra slag och hen är ute ur dörren och på väg mot samlingsplatsen. Vandringen tillsammans med de andra frälsta, den liljevita armén, är ceremoniell och gemenskapen berusande. Vissa lugnar nerverna i baren, andra sjunger bort nerverna. Spänningen går att ta på och under 90 underbara minuter så glöms Silly Season bort och all oro är som bortblåst. Det är det här vi blev supportrar för, det är nu det gäller, Tottenham mot världen – nu kör vi.
Älska tröjan.