Efter all förlorad identitet
Tottenham är idag något annat än vad man brukade vara. Det kan vara svårt att förhålla sig till, och ibland kan vi lockas att ropa efter nya spelare istället för att uppskatta det vi har. För inte särskilt många år sedan var det svårare tider.
Säsongen var 2014/15. Nyåret var avverkat och likaså den fysiska och mentala förmågan för att kvalificera sig som människa. Horisontell position intogs framför televisionen för att bevittna en förmodad mourinhoansk Chelsea överkörning och en än djupare baksmälla. Den lilla igenkänningsfaktor som fanns till Spurs denna dag var att vi båda undrade vem vi var. 90 minuter senare skulle denna fråga som varit önskad att bli besvarad sedan både Modric och Bale gått förlorad bli besvarad. Spurs kane Chelsea! Den historiskt medvetne skulle slå mig på fingrarna och påstå att vändningen kom långt tidigare borta mot Villa på en styrd frispark i vad vi kan förmoda var ett vobbelskott destinerat mot Birminghams kanaler. Men de tre poängen mot Chelsea innebar en seger mot de som inneburit en utebliven etablering som ett topp-4 lag. En seger mot de ekonomiska genvägarna och främst en seger mot att åter skapa en identitet och igenkänning för en supporter till Tottenham. Ett innermittfält utvecklat i de egna leden (Mason, Bentaleb), en forward med spetsegenskapen i att sätta in press (Kane), en vänsterytter med en torso från en grekisk vattengud (Chadli) och den enda dansk sympatisk nog att jobba utifrån lagets bästa trots hans enorma bollbegåvning (Eriksen). Fyra år senare är känslan att vi ser samma vägskäl. Ett år utan hemmaplan och nyförvärv som limmar bättre med Adebayor och Kaboul än Dele Alli och Kieran Trippier. Många påstår att vi bör gå för en jämnare målvakt, hitta en ersättare med tydligare spets till Dembele än Winks, att Pochettino slagit i det berömda taket och att det nu är det för någon med Ancelottis karaktär att ta oss till nästa steg. Låt Lewis sälja och ta in en med kapital och köparglädje stor nog. Jag säger att Sissokos papphammar-finter är obetalbara. Att Lloris nekande likt en dåres envishet till att ge sig ut i luftspelet ger mig fler minuter av att beskåda Toby i konsten av positionsspel. Allis oförmåga till en vettig första touch är ett skäl till försäljning men samtidigt ser jag honom mer än gärna dyka upp mellan ytterback och mittback vid den bortre stolpen i tio år till. Framförallt ser jag ingen hellre än en naiv ungtupp som skriker ut sin glädje likt Harry Winks i hans första mål borta mot West Ham på innermittfältet i tio år till. I lördags var det återigen West Ham. Vad som gick att känna igen från Chelsea den 1a januari 2015 var att oavsett om vi leder med 5-1 eller 1-0 så är nervositeten densamma. Men även efter ett fönster utan aktivitet så har kommit att börja lära sig att älska även dessa karaktärer. Den diffusa kontentan med allt detta tror jag landar i att en igenkännande identitet Burnley borta blir en bättre söndag än alla andra titlar.