Ett frö av tvivel
Det är den 2 oktober 2016. Undertecknad och Wally sitter på det lokala sporthaket och ser Pochettinos Tottenham demolera Peps obesegrade lagbygge. Efter matchen är den enda negativa snackisen Erik Lamelas missade straff. Happy days.
Det är den 2 november 2016. Undertecknad sitter hemma i soffan och avnjuter något så sällsynt som en Manchester United-lös Viasatsändning. Tottenham tar emot Leverkusen ”hemma” på Wembley och presterar sin mest intetsägande fotboll sedan André Villas-Boas (lycka till i Shanghai förresten) tappade omklädnings- och styrelserummet vintern 2013. När slutsignalen ljuder har Tottenham gått 7 raka matcher utan seger.
Efter viktorian mot City har Tottenham i oktober månad nämligen följande resultatrad: 1-1, 0-0, 0-0, 1-2, 1-1 (Spurs siffror först). Det bör nämnas i sammanhanget att två av de totalt tre målen görs från straffpunkten. Det bör också sägas att motståndet varit, i tur och ordning: West Bromwich, Leverkusen, Bournemouth, Liverpool och Leicester. Formsvackor är oundvikliga i fotbollen, och som vi vet är form en färskvara medan klass är permanent. Men det lättar inte på känslan av oro som lagt sig som ett lock över Tottenham Hotspur Football Club. Jag skulle kunna rabbla klyschor om ”stolpe ut”, ”skador på fel spelare” och ”små marginaler” men då jag inte är anställd av Viasat så kan jag tala klarspråk: Spurs har tappat tron på sig själva och sin spelidé. Det som var så självklart under fjolårssäsongen är numer jobbigt och tungrott. Motståndarna parkerar sina bussar framför eget straffområde, befäster området med taggtråd, lera och finsk sisu och ser på medan Spurs offensiv oundvikligen kör fast i ingenmansland (jag spelar en del Battlefield 1 för stunden, märks det?). Men det är inte hela sanningen. Motståndarna pressar också Spurs högre än vad man är van vid. Särskilt Leverkusen dikterade villkoren under dubbelmötet och tog välförtjänt 4 av de 6 poängen.
Så vem plockar upp den liljevita fanan när den nu långsamt singlar ner mot marken? Vem leder det skadeskjutna och osäkra Tottenham mot våra värsta rivaler? Vem lägger det på sina axlar att bära det här laget ut ur deras största test hittills? Hjärnan säger Toby Alderweireld, men belgarens sargade knä (usch vilka otäcka associationer den meningen väcker) är inte redo för 90 minuter redan på söndag. Likaså är det osannolikt att Sonen, Harry Kane, ska orka. Därför vänder jag mig till Erik Lamela. Den ständigt betvivlade och ofta bespottade argentinaren som inte alls nått de höjder man (motvilligt) förväntat sig sedan han (äntligen) tystat sina tvivlare (tillfälligt). Lamela är inte utan fel, men hans inställning är alltid 100 %. Hans vilja att göra skillnad är outsinlig och hans kreativitet var det första jag skrek efter när jag bevittnade Moussa Sissokos totala meningslöshet på en fotbollsplan. Men, argentinaren har plågats av sjukdom och höftproblem och saknades ur matchtrupperna både mot Leicester och Leverkusen. Fan.
Det är den 6 november 2016. Tottenham ska spela fotbollsmatch mot Arsenal. Man har gått 7 matcher utan vinst, gjort 3 mål och saknar nästintill halva startelvan. Allting talar för hemmaseger för de rödvita. Matchen mot Arsenal är större än en match, jag tänker inte sticka under stolen med det. En förlust kan mycket väl krossa det lilla hopp vi har kvar till stordåd 2016/17. Det skulle kunna leda till en mörk novembermånad där Tottenham förlorar flera derbyn i rad, slås ut ur Champions League och återvänder (tillfälligt) till mittenskiktet i Premier League. Men det gör ingenting, för Tottenham Hotspur har ligans bästa manager (kom tillbaks när Klopp åstadkommit något i England, Merseyside – och detsamma gäller för Pep ”får allt han pekar på” Guardiola) och en ung trupp som lär sig något av varje käftsmäll.
Även om det värsta möjliga skulle hända, och vi åker till Emirates och lägger ännu en segerlös match till samlingen, så är framtidsutsikterna goda. Jag säger det igen så jag vet att ni hör mig: för Tottenham Hotspur Football Club har ligans bästa manager, en ung trupp och en blomstrande akademi. Jag ser röster höjas för att avlösa Mauricio från sin post om formen inte vänder och vill leta upp dessa människor och slå sönder deras router. Jag hör viskningar - startade av de som aldrig riktigt tagit till sig en liljevit manager sedan Harry fick foten – om hur Pochettino saknar en plan B när saker och ting inte går som planerat. Jag tittar tröstlöst på orden, flackar med blicken och tänker för mig själv: man saknar inte vad man har förrän man förlorat det.
