Gästkrönika: Har vi inte rätt att klaga?
När jag på Twitter ställde frågan om hur stort förtroende det egentligen finns för AVB fick jag snabbt mothugg. Jag skulle sansa mig. Vi ligger ju bara tre poäng från en fjärdeplats. Om det nu vore så väl att det är just poängskörden vi är oroade för.
Harry Redknapp var vår magiker som räddade oss från spanskt kaos till Champions League. Harry Houdini, en skön gubbe som fick Scott Parker och Michael Dawson att se gråtfärdiga ut när de berättade hur mycket de saknade honom när tränaren missade matcher på grund av rättegångarna emot honom.
Jag minns inte vilken match det var efter, men den intervjun fastnade starkt i mitt minne och kontrasterar samtidigt enormt mycket mot de historier vi tidigare har fått från svenskt håll.
Anders Svensson har sagt att han har många skrämmande historier om Harry Redknapp. I en intervju 2008 berättade Svensson om hur Southampton laddade inför det som på förhand porträtterades som lagets viktigaste match på 27 år.
De kom till arenan en timme och fem minuter före matchen. Någon genomgång behövdes inte. Harry bara sa att "De här är inte så bra, gör vi vårt jobb ska vi slå dem". Southampton åkte ut ur högsta divisionen samma eftermiddag, för första gången på 27 år.
När vi leddes av Redknapp och inte kunde ta "nästa steg" så pekade många på hans taktiska brister. Det räcker inte att ledas av en mysfarbror för att bli en vinnande klubb som etablerar sig i toppen.
In kom Andre Villas Boas, Mourinhos protegé och mannen som blev känd för att hjälpa Mourinho analysera motståndare. Han brukade ge Mourinho en gedigen dossier inför varje match och spelarna brukade också få personliga DVD:s där deras motståndare var noggrannt analyserade.
Villas Boas har till och med erkänt att han brukade försöka se motståndarnas träningar i smyg, om han fick möjlighet.
- Mitt jobb gör att José vet exakt när en spelare från moståndarlaget är som bäst eller som sämst. Jag åker ofta till träningsanläggningar inkognito och tittar på hur spelarna verkar både psykiskt och fysiskt innan jag drar mina slutsatser. José lämnar inget åt slumpen.
Med Villas Boas vid rodret har jag sovit gott med tanken att vi äntligen har en tränare som vet vad han gör, en tränare som har en plan och en plan B. Men tolv ligamatcher in i den här säsongen så börjar jag undra hur den planen egentligen ser ut?
Vi var inte bra förra säsongen. Gareth Bale var en utomjording och dolde hur ineffektiva och förutsägbara vi ofta var. Bale blev galaktisk, in om en hel armé av ersättare som Villas Boas fick att laborera med.
Nyförvärven andades soffamanager i FIFA. Tottenham satt på tre kompetenta yttrar i Sigurdsson, Lennon och Townsend. Ändå plockades Chadli och Lamela in och nu har vi fem spelare som slåss om två platser. På mitten tappade Tottenham markant när Sandro gick sönder förra säsongen. Därför plockades Capoue och Paulinho in som starka uppgraderingar till Huddlestone, Parker och Livermore. En kreatör har saknats sen Luka Modric försvann, därför plockades Holtby in i januari och dessutom Christian Eriksen i augusti.
Under 2011 har elva spelare plockats in. Under Villas Boas dryga år i Tottenham har 15 nya namn plockats in. Femton! Och här sitter vi och är förvånade över att laget inte är samspelt?
Känner du också ett sting av dåligt samvete just nu? Vilka är vi att sitta i tevesoffan och förbanna vår tränare? Jag inbillar mig att många med mig inte riktigt vet vad man "ska" och vad man "får" känna.
Har man följt Tottenham i 10-20 år så är man van vid att klubben blandar och ger. Det finns en uttalad ambition om att våga är att göra och att vi ska spela vacker fotboll. Det är först de senaste fem åren vi börjat nosa rejält på Champions League och det är lite som att ha den där godisskålen på bordet framför dig, men du når inte riktigt fram.
Jag vill tro på Villas Boas. Jag vill ge honom tid. Jag vill inte vara supporter till en klubb som sparkar sin tränare efter 1,5-2 säsonger. Men den stora frågan är: har vi blivit ett bättre lag under Villas Boas? Nej. Ok, vi tar fram alibit med 15 nya spelare och en Ledley King, en Gareth Bale, en Luka Modric och Rafael van der Vaart som har lämnat.
Det ironiska är att det inte känns långsökt att påstå att Redknapp hade gjort något bättre med detta Tottenham, sprängfullt av massa ny talang. En farbror som bara säger åt dem att ha kul så löser det sig.
I stället har vi en tränare som många menar överanalyserar allting. Men ibland har jag svårt att förstå detta påstående. För om man är en manager som analyserar allt till förbannelse, hur har man då tänkt med en spelare som Roberto Soldado? Man värvar en uppgradering av Jermaine Defoe och på tolv matcher har man inte hittat ett system som gör att han får en enda boll att jobba på. På bänken sitter en Soldado light och erbjuder sval variation. Den spelare som kunde erbjuda något annorlunda har varit utfryst av någon anledning.
Hur tänker man när man skeppar iväg Benoit Assou-Ekotto och låter Danny Rose ta platsen, utan någon egentlig backup? Varför försätter man sig i en situation där man spelar Jan Vertonghen vänsterback, som medialt sagt att han inte vill spela på kanten, mot en av världens snabbaste yttrar?
Hur tänker man när man har fem duktiga yttrar som ska slåss om två platser? Hur resonerar man när man skaffar sig sex centrala spelare av hög klass, men bara använder 2-3 stycken?
Varför fryser man ut Heurelho Gomes och låter en 42-åring vakta stolparna om det skulle skita sig med sin världsmålvakt? Varför ger man Michael Dawson kaptensbindeln när man har en uttalad önskan om bollsäkra mittbackar?
Varf…
När van der Vaart briljerade i klubben var han 28 år. Bale hade sin sinnessjuka säsong när han skulle fylla 24. Luca Modric lämnade oss som 26-åring.
Våra äldsta mittfältare är 26 (Lennon och Dembélé). Lamela och Eriksen är 21, Holtby är nyss fyllda 23. Townsend är 22. Vår mittfältsklippa Sandro är bara 24. Paulinho är 25. Med andra ord finns det en uppsjö av talang och framtidskapital i klubben. Det ger mig viss ro och tillförsikt.
Men vi fans lever i nuet och faktum är att vi har förbannat svårt att göra mål och leverera något som kan rättfärdiga att publiken betalar för sin matchbiljett. Det vi presterat kunde lika gärna vilket mittenlag som helst också ha gjort. Jag har svårt att släppa tanken att Villas Boas har tappat truppens förtroende. Många fans börjar vika honom ryggen. Spelbolagen börjar erbjuda odds på om han får gå innan jul.
Visst, det är fyra poäng till andraplatsen. Tre till Champions Leagueplats. På pappret är det långt ifrån kört ännu. Men så nedstämd som jag varit av att se Tottenham spela fotboll har jag inte varit på många år. Det var inte det här Tottenham jag tänkte mig när vi värvade en av världens mest eftertraktade managers. Det var inte den här fotbollen jag visualiserade mig när vi på pappret har ett lag som kan slå vilka som helst.
