Hello darkness, my old friend
"För varje match har en en förlorare och en vinnare. Är man inte med på den grundpremissen så borde man ju inte ens följa den här sporten som ändå mest består av förlorare av olika grad."
Hoppet är en risk som måste tas. Hoppet är. En risk. Som måste tas. Det är något med det där citatet som alltid tilltalat mig. Säkerligen för att jag hållit på Tottenham sedan mitten av 80-talet. När alla barn ombads skriva sitt namn på skolbänken skrev jag Clive Allen. Där och då var jag alldeles säkert inte medveten om Bill Nicholson och hans fotbollsfilosofi om att Tottenham ska vara ett modigt lag som vill vinna och förlorar vi så ska vi göra det med stil och med huvudet högt hållet.
“It is better to fail aiming high than to succeed aiming low. And we of Spurs have set our sights very high, so high in fact that even failure will have in it an echo of glory”
Citaten i sig passar ju bättre i den kontext som Bill levde i. Under 17 år som spelare vann han ligan en gång och Charity Shield därpå. Som tränare under 16 år vann han ligan en gång, FA-cupen tre gånger, ligacupen två gånger, Uefa- och Cupvinnarcupen en gång samt Charity Shield några gånger. Så, ja, det är såklart mycket lättare att uttala sig om att man siktar högt när man ändå är en av ligans bästa klubbar. För han sa också att om vi inte vinner någonting så har vi haft en dålig säsong.
Det var inte menat att dribbla bort mig i gamle Bill. Det som skedde då är under vår senaste och ja, egentligen enda storhetstid, snart en generation bort. Samtidigt så har Mauricio Pochettino väckt allt det här till liv igen. När han anslöt för fem år sedan sa han att han skulle göra allt för att fansen skulle vara stolta över klubben. Och där är vi väl ändå. Det tar tid att tvätta bort en förlorarstämpel och förändra omvärldens bild av klubben. Sakta men säkert har vi ändå fått en ny arena och en trupp som är redo att slåss med de bästa klubbarna i världen.
Även om de flesta av oss räknade med att förlora i lördags fanns det ju givetvis en strimma hopp hos oss alla. Tottenham har rest sig mot Barcelona, Dortmund, Manchester City, Ajax. Varför inte igen? Och om vi nu förlorar, då kan vi väl ändå förlora på ett värdigt sätt. En battle of the bridge, part two. Liverpool är ett bättre lag, men med rätt jävla inställning så kan det gå.
Fick vi se det? Nja. Och kanske är det detta som gör mest ont, plus Skomina som gjorde allt han kunde för att förstöra den här festen. Även om det fanns intentioner och ett gäng bra anfall, så fanns inte spetsen där i sista tredjedelen. Inte så konstigt när Pochettino valde två av fyra spelare där fram på grund av namnet på tröjan. Varken Dele Alli eller Harry Kane förtjänade en startplats, men fick det ändå och uträttade absolut ingenting. På ett sätt hedrar det väl Pochettino att han har ett orubbligt förtroende för Alli. Jag misstänker att Alli är en sån som verkligen behöver just det. Men på ett annat sätt var det ett rejält hån mot Lucas Moura att han inte fick chansen från start.
Christian Eriksen, Dele Alli och Harry Kane ska, tillsammans med Heung-Min Son som ändå försökte, bära vår offensiv. När vi summerar 90 minuter kunde alla tre lika gärna ha suttit på bänken hela matchen. De tillförde ingenting när spelarna hade en chans att bli inskrivna i historieböckerna för evigt.
Så hur fan tar man sig vidare från det här mentala mörkret som då i alla fall jag har befunnit mig i sen i lördags? För många är dessa tankar larviga. För varje match har en en förlorare och en vinnare. Är man inte med på den grundpremissen så borde man ju inte ens följa den här sporten som ändå mest består av förlorare av olika grad. Ett Champions League-lag vinner. 31 förlorar. Ett lag vinner Premier League, resten av lagen faller hårdare för varje placering förutom lagen i ingenmansland. Jag vet att ju det är så. Ändå vill jag inte se en enda leende Liverpoolspelare. Jag har avföljt allt med kopplingar till klubben. Eller i alla fall försökt. Jag vill inte ens förnya min offsideprenumeration, bara för att Anders Bengtsson är Liverpoolsupporter. Min sexåriga grabbs kompis farsa håller på Liverpool och därför gör även hans söner det. Jag vill inte träffa dem. Det är så jävla irrationellt och larvigt så jag inte ens skäms över det. Det är en så absurd känsla så den knappt är verklig.
Fan ta Liverpool! Fan ta fotbollen! Fan vet hur och ens om Tottenham kan orka ladda om till nästa säsong. För det mentala mörkret inbjuder såklart till tankar om att Mauricio Pochettino givetvis skriver på för Juventus vilken dag som helst. Vem skulle kunna klandra honom? Han har tackat nej till Real Madrid för vår skull. Men Juventus? Då han har släktband till staden? Hur går klubben vidare då? Går det ens?
Helst vill jag inte ens veta om när det händer. Nu vill jag bara stänga av och glömma bort sociala medier och allt som har att göra med fotboll. En avgiftning efter en lång och intensiv säsong med höga toppar och djupa dalar.
Dum som man är kommer man nog dock stå där i början av augusti igen och börja hoppas igen. För trots allt är det en risk som måste tas om man vill tillåta sig att drömma om att få uppleva något himmelskt.