"If I cannot do great things, I can do small things in a great way"

"Vad är egentligen fotboll eller idrott över huvudtaget att bli upprörd över? Vem är jag att bli arg över ett felpass, då människor 200 mil bort står i ett helvetesregn och blir slagen av makedonska polismäns batonger?"

“Vad härligt att Premier League-säsongen är igång igen”. Hon tittar på mig och säger det med sitt evigt blommande leende. Instinktivt tänker jag att hon är ironisk och jag frågar om så är fallet. För jag sitter ju egentligen och våndas i soffan från augusti till maj. Humöret påverkas och jag försöker att vara en bra och tålmodig pappa och make samtidigt som jag kollar 22 män som jagar en boll.

Men hon är bara innerlig. “Det är ju kul för dig!” Kul. Nåja, jag får vara glad för att jag har en förstående fru som under våra 12 år tillsammans aldrig har ifrågasatt mitt betraktande av ekorrhjulet som snurrar frenetiskt år efter år. Som får oss att glömma världen utanför, om så bara för bara 90 minuter.

Sonen tävlar med leksaksbilar längs med TV-bänken. Gång på gång frågar han: “Vem vinner pappa?!”. Jag försöker variera svaren, försöker svara med en snäll ton. “Forden!”. “Mustangen!” “Holly Blinkers!”. “Francesco Bernoulli!” Men det blir allt mer svårt samtidigt som jag tittar på ett krampaktigt fotbollslag som jag följt i snart 30 år.

I famnen har jag dessutom efterföljaren, fem veckor gammal. En liten figur som bara äter, bajsar och sover. Lyckligt ovetandes om världen utanför och hur mycket pappa våndas just nu, som fotbollssupporter, som medmänniska.

Den första tiden är alltid svår som pappa. Man får inte samma band till barnet som mamman. Man är mest en hållplats, blöjbytare, två bröst utan innehåll. Ibland känns det som att ha en hackspett på bröstet som tröstlöst försöker leta sig fram. Men jag vet att det vänder så småningom. Ett leende speglas i barnet för första gången, en kemisk reaktion påbörjas och ett livslångt band börjar tvinnas samman.

“Vem vinner pappa!?” Tvååringen upprepar frasen för hundrade gången under andra halvlek. “Fiaten vinner”, svarar jag med sammanbiten min. “Vilken Fiat!?”, svarar han trots att han bara har en på bordet. Jag andas djupt och tittar bedjande på min fru. “Den orange”, säger jag så snällt jag bara förmår samtidigt som jag ser Harry Kane slarva bort ännu ett anfall.

“Vilken orange?!”. Dialog för dialogens skull. Han vet mycket väl vilken som är orange, vilken som är en Fiat, vilken som är en Mustang. Jag får plötsligt lite dåligt samvete och svarar med så len röst som möjligt efter att ha sett Tottenham spela gåfotboll i 75 minuter.

Bebisen slumrar lätt i min famn. Jag tänker på hur lyckligt lottad jag och han är. Samma dag drunknar 34 utanför Grekland. Fyra av dem bebisar. Sånt är så svårt att ta in sen jag själv blev förälder. Det värker och bultar i hela mitt väsen. Jag har till och med slutat titta på nyheterna, jag har avinstallerat Facebook- och Twitterappen.

Vad är egentligen fotboll eller idrott över huvudtaget att bli upprörd över? Vem är jag att bli arg över ett felpass, då människor 200 mil bort står i ett helvetesregn och blir slagen av makedonska polismäns batonger? Det är nog med den vanliga känslan av otillräcklighet som nog varenda förälder bär på. Nu sköljs vi över av tragiska människoöden och man önskar att man kunde göra något vettigt för sina medmänniskor.

Jag tänker på den altruistiske Martin Luther King och hans sista tal som i efterhand fått namnet: “I’ve been to the Mountain top”. Jag är själv ingen troende man. Men jag förstår att människor i svåra tider söker sig till den tryggheten, tanken att det finns en mening med allt. I talet säger han att om han fick chansen att uppleva hela människorhistorien igen, så skulle han ändå vilja återuppleva andra halvan av 1900-talet.

“Strangely enough, I would turn to the Almighty, and say, "If you allow me to live just a few years in the second half of the 20th century, I will be happy." Now that's a strange statement to make, because the world is all messed up. The nation is sick. Trouble is in the land; confusion all around. That's a strange statement. But I know, somehow, that only when it is dark enough can you see the stars. And I see God working in this period of the twentieth century in a way that men, in some strange way, are responding.”

Internet kom när jag började gymnasiet. Mina barn kommer att växa upp i en värld där hela världen bara är en knapp bort. Det mest otäcka jag själv såg under mina 15 första år var Schindler's list. Idag kan grannens tioåring stöta på lemlestade och korsfästa barn utan att ens ha letat efter det.

Ingen enskild människa kan påverka eller orka med att ta in hela världens olycka. Men om den olycka som sköljer över oss får oss att bli mer altruistiska och tacksamma för det vi har så kanske det ändå finns en mening med allt.

Och kanske behöver man inte skämmas över att man blir arg över och oroas av gåfotboll från ens favoritlag? Kanske är det ok att ängsligt konstatera att härnäst väntar Crystal Palace och Manchester City? Jag är bara människa som råkar älska ett lag som gör det så förbannat svårt för sig år efter år.

Åttiotvå minuter på klockan. Ryan Mason verkar ledsna på att ingenting händer. Han driver framåt och passar Harry Kane samtidigt som han fortsätter framåt. Kane har lockat med sig Kaboul i ryggen och släpper direkt på Erik Lamela, som delikat hittar Ryan Mason igen. Enkel chipp. 0-1.

Jag jublar så mycket man kan med en femveckors bebis i famnen. “YES!”, ropar jag. Sonen vänder sig glatt om till mig. “High five!”, skriker jag och han kommer fram och skriker “Yes!” och ger mig high-five gång på gång. Fem sekunders magi av Tottenham har förändrat stämningen i vardagsrummet helt och hållet.

Jag tittar ner på sonen i min famn och ser det första leendet som inte har att göra med en bajs. Varje gång vi gör high-five och säger “Yes” ler han. Nästan så att jag till och med hör ett litet belåtet ljud.

Tvååringen kryper upp i famnen bredvid oss.Värmen sprider sig i hjärtat och jag inser att man får ta tillvara på den glädje som finns i livet, även om den ibland orsakas av något så trivialt som fotboll. Och så får man fösöka att vara en så bra människa som man bara kan. Som han sa, den gode pastorn:

“If I cannot do great things, I can do small things in a great way”