It came from the Marshes - May the 4th be with you, Arsene
En konversation med stundtals oklar koppling till Tottenham Hotspur.
Wally: Det där gick ju plättlätt.
Nils Wilénius: Vadå? Har vi spelat match nu igen?
Wally: Det har vi. Det var krävande, dagarna och timmarna som ledde fram till avspark. Sen nedförsbacke. Kan det ha varit första gången sedan Woolwichs dominans för många år sedan som derbyt såg ut och slutade precis som man tänkte sig på förhand?
Nils Wilénius: Om jag ska vara riktigt ärlig så kändes det som ett väldigt bra lag mötte ett okej lag. Det kändes som grabbarna i vitt var numret större och när målen (äntligen) ramlade in så kändes det aldrig direkt oroligt. Vi är helt enkelt ett bättre fotbollslag säsongen 2016/17, och det har varit på gång ganska länge. Någon gång skulle deras magiska spurtar inte matchas av en systemkollaps hos Spurs. Det låg i luften som man säger.
Wally: Jag skulle säga att det är det viktigaste jag tar med mig från helgens derby. Vi har gått framåt och hållit hyfsat jämna steg med topplagen under några säsonger, men utan att man kunnat lita på att det håller på riktigt. Vi har aldrig haft långt till en kollaps under press. Så har känslan varit. Inte nog med att vi nu var favoriter i ett NLD, vi gick också ut och presterade och spelade av matchen utan att egentligen behöva genomföra några utomjordiska prestationer likt Kanes drömmål förra säsongen eller Bentleys halvaplansvolley. Det var nästan som en vanlig match. Märkligt.
Nils Wilénius: Ja, det enda som tydligt visade att det var ett NLD med mycket på spel (titeljakt för oss och topp 4 för dem, säger det igen: titeljakt för oss, och topp 4 för dem) var att stämningen på WHL var ovanligt tryckt. Det var inte feststämning på läktaren första 53 minuterna - men sen lyfte taket. Då släppte anspänningen. Och som vanligt var det Harry Kane som förlöste klubben i sitt hjärta. Dele Alli må ha gjort 1-0 - men inte ens den mest blåögde Spursare trodde det var klart då - men det var Harry Kane som begravde allt hopp för den oinbjudne grannen.
Wally: Att Harry avgör är man ju mer eller mindre van vid. Det kan däremot inte sägas om elefanten som stövlade in i rummet när domaren satte pipan i munnen och blåste av matchen. Vi slutar före Woolwich i tabellen för första gången sedan kvarnen brann. Det har ju diskuterats friskt på olika håll, men jag frågar ändå - vad betyder det? Betyder det något alls?
Nils Wilénius: Det betyder mycket. Främst för oss supportrar, såklart. Självklart bryr sig spelarna också, men jag tycker sättet de icke-firade segern (du vet, noll selfies eller scoreboard-fingrande mot motståndarsupportrarna) visar att det här laget är större än så. En aspekt som är extremt viktig med segern är dock att Poch nu sprängt en enorm barriär. Nu slipper vi snacket varje vår om huruvida det här är säsongen vi äntligen går om. För nu är det gjort. Men vi har satt våra mål så högt att även vid misslyckande så ger det ett eko av glory… Det här laget är bara nöjt när de vinner något, och det ska vi vara jävligt glada över. För annars hade vi kunnat avsluta säsongen här och nu. Det blir, tyvärr, inte bättre än såhär i år. Poängrekord och kungar i Norra London, men vi vill vara kungar över hela landet. Men det kommer.
Wally: Jag är inte så jävla säker, faktiskt. Alltså, jag förstår ju grejen. Vi har varit sämre alldeles för länge, och det var på tiden på alla sätt och vis. Men om jag utgår från mig själv så kändes det inte så mycket alls efter matchen. Här har jag gått och stått ut med hån och tråkningar i åratal. Alltså, de bryr sig ju inte numer, men förr i tiden (innan i söndags), så var det så viktigt för dem att de skapade en egen dag för att fira att de slutat före oss. Jag har fått gliringar och diverse skit kastat på mig från Arsenalsupportrar under många långa år, även om det på senare tid har varit med darr på rösten de vågat sig fram i slutet på maj. Under alla dessa år har jag längtat efter den här dagen, jag har formulerat hånfulla kommentarer i huvudet och sparat dem för framtida bruk, jag har...ja du fattar. Och så kommer äntligen ögonblicket. Och min känsla är “whatever, jag vill ha titlar”. Jag känner mig faktiskt lite blåst på konfekten.
Nils Wilénius: Jag sammanfattar det som att du/vi helt enkelt inte är så jäkla förvånade över att vi gått förbi Arsenal. Vi har ju varit inom ett par poängs avstånd rätt länge så det var ganska väntat att det skulle ske till slut. Jag har raljerat i år över att vi rört oss uppåt medan de stagnerat, och det här är bara ett slutgiligt bevis på det. Men jag är med dig. Likt i fjol har jag svårt att glädjas över vad som faktiskt är tomma framsteg så länge troféerna lyser med sin frånvaro. I’m not in the business of celebrating andraplatser. Klart jag njöt i söndags, men det var mer en lättnadskänsla än ett segerrus.
Wally: Det är Pochs fel. Han har med all tydlighet visat att det inte räcker med att vara nöjd över en fjärde-, tredje- eller ens andraplats. Och därmed delvis förstört en dag som vi längtat efter.
Nils Wilénius: Jag väntar bara på Chelseas snedtramp. Jag försöker inte förringa bedriften eller glädjen på något sätt, men just nu är man rätt sugen på den där titeln som hägrar i horisonten…. För det känns fortfarande som den är inom räckhåll. Men spelschemat är tufft, ack så tufft. Orolig för pyspunka på fredag. Mot West Ham. Och medias efterföljande narrativ om “one derby too many” eller hur West Ham snuvade oss på den titel vi aldrig haft i våra egna händer.
Wally: Typiskt att vi sumpade titeln som vi aldrig hade i våra händer även i år.
Nils Wilénius: Ja, det är ju förjävligt att vi på något sätt återigen är säsongens stora förlorare när vi egentligen överpresterat sett till truppens pris och tar tydliga steg framåt säsong efter säsong. Är ju konstigt hur det där går ihop. Ungefär lika logiskt som att media försöker göra en grej av att Judas inte är inbjuden till vår avskedsmatch på the Lane.
Wally: Judas fick ingen inbjudan. In other news, water is wet.
Nils Wilénius: Obegripligt att det görs rubriker i SVENSK press om det faktum att en egenfostrad lagkapten som för sin klubb bakom ljuset för att sedermera skriva på för värsta rivalen som bosman, INTE bjuds in till klubbens firande efter sista ligamatchen på sin 118-åriga arena. Vem fan bedömer det som nyhetsvärdigt? Hade ju varit mer förståeligt om rubriker skrivits ifall han blivit inbjuden.
Wally: Andas…
Nils Wilénius: Stannar där före jag får hjärtinfarkt alternativt spränger pulsådern. Idioti!
Wally: Jag läste idag att Tim Sherwood inte heller är bjuden. Bör vi oroa oss för Håkmans pulsåder nu?
Nils Wilénius: Tycker ändå det är rätt passande sällskap för Tim. Han passar bra i den oinbjudna boxen tillsammans med Judas. Han har hittat sin plats i klubbens historia nu.
Wally: Shots fired!
Nils Wilénius: Nu har jag ju två val. Antingen backtrackar jag och kvalificerar uttalandet, eller så kör jag på som en bulldozer och avslutar med: skit ska skit ha. Jag väljer det sistnämnda.
Wally: “Guts”, som Tim skulle säga.
Nils Wilénius: Fick AVB en inbjudan? Nej. Då ska fan inte gubben som stack kniven i ryggen på honom eller ha det. Även om man gillade modet att spela Nacer Chadli som central fältare, det gjorde man ju.
Wally: Haha, jag har aldrig mått så dåligt och så bra som supporter på samma gång som när jag såg den elvan. Herregud. Tack för påminnelsen. Bara den är värd både en inbjudan och en dörrvakt som brottar ner honom och kör polisgreppet när han försöker närvara.
Nils Wilénius: Ändå fint på något sätt att vi ramlar in på Sir Tim. Hans “era” är liksom symbolen för hur långt vi kommit under Poch. Det är sant som man säger: man måste dö några gånger innan man kan leva! Under Tim ruttnade vi och dog. Nu har vi hittat glädjen i livet igen. Det är Poch. Det är hans Spurs. Det är resan vi är på just nu. Och i filmen om Pochettinos blåvita armé så spelar Tim alltid despoten på tronen som störtas av folket, anförda av en (relativt) hårfager revolutionär från Argentina.
Wally: Poetiskt. Jag hoppas den hårfagre revolutionärens blåvita armé gillar fredagsmatcher. Det må vara över, men jag skulle ändå gilla ett avstånd på endast en poäng, endast för att känna doften av rädsla tillta på Chelseaforumet. Lite fler dagar med nerver kan de allt få känna på innan de utropar sig till segrare, och truppen som för ett år sen inte kände för att anstränga sig åter blir hjältar. Vi får se vad helgen bjuder på.
Nils Wilénius: Vad som än händer, så är vi åtminstone inte Chelsea. Det tål att upprepas. Oavsett resultat på fredag, så är vi åtminstone inte dem. We is us.
Wally: Det är nästan mer värt än en titel. Hörs snart, vetja!
Nils Wilénius: May the 4th be with you!
