Kärleken är naiv och obesvarad
Vecka efter vecka intalar vi oss att nu har vi löst problemen, nu kan vi gå vidare, nu ska det minsann dansas, och det ska visas upp konster till allas gillande, finess och fart, men så kommer helgen och med den lika säkert den där besvikelsen och kärleken känns så naiv och obesvarad.
Vi Tottenhamsupportrar har alla olika skäl till varför vi följer denna klubb, och vi alla har vår egen historia om hur det en gång begav sig när vi började följa Tottenham. Historier värda att nämna med jämna mellanrum över ett glas ale, inte minst för att påminna sig själv, vare sig det är inför en Spurssupporter eller en anhängare av en annan klubb. Kärleken till sin klubb har alltid varit berättelser värda att förtälja och lyssna till, även över rivaliserande gränser.
Säsongen 1980/81 började det för egen del, och jag kan ärligt säga det funnits tillfällen, långa perioder, rentav år, när kurviga former, grunge-koncerter och när oförskämt billiga biobiljetter lockade bort mig från de annars heliga matchdagarna till underhållning som sällan svek mig. Ni har säkert alla andra också haft era egna illojala utflykter, och minnen och upplevelser som inte bara kretsar kring den där derbyvinsten när man hade den goda lyckan av att vara på plats.
Men att vara Spurssupporter är inte lätt, och i synnerhet inte de senaste åren med defensivt inriktade och sällan proaktiva tränare som José Mourihno, Nuno Espirito Santo och nu senast Antonio Conte. Det är som vara tillsammans med någon, och man ser framemot en helg tillsammans, man glömmer liksom föregående helg, nedlåter sig åt en naiv liten charad, varför inte liksom? Det kan man väl unna sig? Sedan slutar det allt som oftast med att man känner sig sviken, blir arg och gör slut. Frågorna är många och man finner inga svar. Och sedan upprepar man det igen, detta kroniska självskadebeteende, redan nästa helg, igen och igen.
Trösten, eller gruppterapin, har ägt rum på forumet, inne på Shelfside, och man nickar igenkännande framför skärmen när man läser om hur de andra känner sig svikna av klubben, av den där kärleken som tycks allt mer distanserad och obesvarad.
Jag tror ingen följer klubben för ENICs skull, styrelsens, eller ens Levys, än mindre för ostbarens skull, eller för träningsfaciliteterna eller för vår ännu namnlösa arena. Tror inte jag heller har sett några nick/alias på Shelfside såsom Nunolicious, ConteBedsBronte eller MouMaster som en slags hyllning till tränarna med antydan att de skulle ha påverkat supporterskapet annat än negativt.
Vi lever alla våra egna liv, olika liv. Våra värderingar skiljer sig åt, precis som våra liv gör, men forumet visar ideligen på fin nivå, hög tolerans, en god moral och en uppvisning i välformulerade inlägg, dråpliga punchlines och oneliners, kunnigt folk, pålästa, faktabaserat input i debatten för att inte säga statistik, eller åsikter som är så väl uttryckta att ens egen åsikt vacklat. Vi kommer aldrig alla vara eniga, vare sig hur vi vill att klubben ska bedrivas (allt från ägarskap till spelarköp) eller vilka parametrar som vi vill spelet ska grundas på (allt från offensivt och hög press till taktiskt och titelsträvande).
Vår egen måttstock på vad underhållning är skiljer sig åt.
Och det ska den göra.
Det går inte att säga åt en annan vad den bör finna underhållande eller inte.
De som ville se en rebuild måste gå på tunga mediciner för att uthärda, ty de har väntat ända sedan de dagarna Mauricio Pochetttino lät vissa äldre griniga lämna klubben.
Inget har hänt sedan dess.
Jag vet folk som byggt klart hus sedan dess, gått klart långa utbildningar och fått barn som de nu följer till skolan. Rebuild är ett ord som ekade på gamla White Hart Lane och är nu begravt under betongen nära ostbaren för att dölja stanken av sveket.
De som tror på devisen om en stark centrallinje tvingas nu kolla på gamla Youtubbe-snuttar när Dembele ägde mittältet framför sina landsmän i backlinjen, för något sådant har Spurs inte haft sedan dess mer än i vår egen vilda fantasi.
Och visst är det förvånande till den grad att man blir mållös när de ända två som kan anses utgöra någon form av centrallinje i dagens Tottenham nu med mittfältaren Rodrigo Bentacur långtdisskadad; Harry Kane och Cristian Romero, ställs över i en viktig cupmatch?
De som vill se finnes och fart får hålla ut. Vi ser sammanlagt fem minuter i genomsnitt per match (jag gissar här, men tror den summan är överskattad ändå) av fart, finess och en touch av den där känslan av Waddle, Ginola, Berbatov, Modric, van der Vaart, Bale och Kulusevski - den när individen helt glömmer sin statiska taktik, överger den trotsigt likt man själv överger släktträffar och bara ger sig ut på äventyr. Vissa matcher har vi max 1-2 sådana aktioner. Are you not entertained, som Maximus skulle ha sagt.
I think not.
De som hoppas på ett lag som spelar på sitt eget lags styrkor och för att försvaga motståndarnas starka sidor måste känna av oroande håravfall när vi gång på gång ställer upp med 3-4-3-uppställning eller med två centrala mittfältare när vi möter tre centrala och äts upp som en pizza på fyllan – helt utan pardon. Allt som återstår är kanterna (läs kantspelet).
De som tror materialet är för dåligt och att uppsåtet till det magra spelet har sina orsaker där, hoppas så klart att pengar spenderas på spelarköp.
Och pengar har spenderats.
Men på vad?
Slösats skulle man kanske lite fräckt kunna påstå.
Ja, jag tar mig ton mot klubben jag älskar – vi ligger ändå inte med varandra längre, delar knappt sovrum nuförtiden.
Vi slog till på deadline day för länge, länge sedan och köpte Rafael van der Vaart för en struntsumma, precis den spelare laget behövde. Men vad hände sedan?
Yttrar med namn som börjar på N’nånting och levererade igenting, något vi aldrig behövde.
Högerbackar som staplas på hög i frysboxen när alla vet hur viktig Cristian Romero är och att en mittback inte på egen hand bildat varken radarpar eller mittlås.
Ett plus noll blir inte två.
Men mittback köper vi inte.
Vi byter målvakter bakom Lloris varannan säsong som för att visa att man gör något för bemöta kritiken, men han hade mått bra av att ha haft gedigen konkurrens om startplasten, en riktig sådan, minst de tre, fyra senaste säsongerna - laget hade också mått bra av detta, och jag och du hade mått bättre, eller åtminstone haft mindre högt hårfäste.
En backup till Kane är inte att hitta en liknande typ. Lycka till med det. En backup till Kane kan matchas ofta, och bör nyttjas för att lösa av Kane – inte ersätta rakt av. Man kan lyfta av Kane i 75:e till 80:e minuten någonstans och kasta in en vindsnabb sniper, eller en target som helst cyniskt dansar bort minuter vid hörnflaggan - för inte spelar man utan Kane om man behöver göra mål eller vill vinna?
Det är ju korkat. Kanske bara något envisa män skulle komma på att göra under en cupmatch.
Och visst är det nyttigt när Kane går ner och hämtar boll och styr anfallet - ett anfall han själv borde ingå i större utsträckning än i dagsläget.
Men är inte detta ett underbetyg till den kvalité som finns på mittfältet?
Eller brist på densamma?
Är detta inte en signal till vad man behöver lägga pengarna på?
Vad gjorde styrelsen när Mousa Dembélé ägde mittfältet?
Tittade de inte? Såg de inte betydelsen av en eminent mittfältare och en stark centrallinje?
Vad de i Dubai eller med Lewis och lekte skatteparadis med Daniel Levy som Fredag, helt avskurna verkligheten?
Vad som är anmärkningsvärt med Tottenham 2023 är att det är så många som är missnöjda, i alla led märkar jag missnöje, över hela internet, och oavsett vad man vill ha ut av sitt supporterskap är det ett stort underbetyg till dagens ägare och ledning, och med ledning menar jag inte bara de som driver klubben utanför planen utan också den ledning som ansvarar för hur det ser ut på planen.
Min kärlek är obesvarad, och jag känner mig så naiv som hela tiden försvarar den. Kanske blir det bättre nästa helg?
TV: Spurs föll mot Wolves
