Krönika: Tottenham, visst är det du
Vi är tillbaka där vi skall vara. Då tänker jag inte på Champions League, utan det faktum att vi fått tillbaka ett lag. I säsongens första krönika bryter jag ner det som varit, det som är och det som komma skall. Något i den stilen i alla fall. Trevlig läsning!
Med mindre än två veckor kvar tills ligan drar igång så infinner sig en optimism hos mig som inte funnits på flera år. Något ogreppbart och konkret på samma gång, i en kombination av nervositet och förväntan. För att säga det högt och göra det enkelt, det är något nytt. Färgstarkt, melodiöst och i sin renaste form. Förtroendet gror, spänningen stiger och självförtroendet börjar visa sig. Tilliten till processen och hoppet är tillbaka. Att gå in i en säsong med dessa känslor, när man enbart för mindre än ett år befann sig i det totalt motsatta, är precis allt jag behöver och allt jag vill ha.
När slutsignalen visslades på Carrow Road under den sista omgången i ligan och när Son fick sin Golden Boot så var jag klar. Emotionellt dränerad och genomlycklig i hela mitt liljevita hjärta. Det som just hade hänt hade precis inte hänt. Trots att Lucas Moura och Emerson Royal skriker in i kameran att vi är tillbaka i Champions League och vår nya skytteligavinnare (självklart delade, enbart till er Liverpoolfans) håller sitt tacktal så var det en motsträvigt frågande del i mig som inte kunde tro att det var sant. Tankegångarna ekade i den mycket långsamma hjärnomsättningshastigheten och fick mig att bli påmind - Tottenham, är det verkligen du?
Man trodde man hade upplevt alla sorts känslor när vi checkade ut från säsongen som Pochettino fick sparken och Mourinho tog över i. Inte nog säsongen efter den, när portugisen fick lämna över rodret och den engelska ligacupfinalen till Ryan Mason som fick bli den yngsta tränaren i Premier Leagues historia. Vid detta laget så hade ens egna supporterkonto för dramatiska och icke stillsamma händelser blivit en aning överskridit. Men ingen lugn och ro blev det. Vi klev in i ett uppehåll och transferfönster där allt blev det totala motsatsen till återhämtning. Försäsongen närmade sig och desperationen blev panikartad när man insåg att veckorna sprang iväg och att det knappt fanns en tränare på ledningens önskelista som ville ta över projektet Tottenham Hotspur. Inte nog den härja om Harry Kane, som än idag gör mig irriterad när jag tänker tillbaka på hur det spektaklet hanterades.
Trots serieledning inför det första landslagsuppehållet och en ´´Manager of the Month´´-utmärkelse senare så var vi i en kalabalik artat läge. Aldrig någonsin har det sett så katastrofalt ut på en fotbollsplan under min tid som supporter som tills Nunos avsked. Och sen stod vi där igen. Med byxorna nerdragna till ekvatorn så går vi in att hitta vår fjärde tränare på tre säsonger. Daniel Levy och Fabio Paratici hade enbart målet inställt på en person, den förlorade sonen från i somras. Ett kvartal senare gick övertalningen bättre, Antonio Conte checkade in på Enfield och tog över skutan i stormens värsta byvind.
Utan att ta i med för stora ord så är det enkelt och med fullaste rättvisa att säga att det var ett mirakel. Milens avstånd från vart truppen befann sig i början gentemot slutet av säsongen är knappt mätbart. Ett söndermalt, självförtroendelöst och splittrat lag som stod inför en resa som varken dem själva eller vi supportrar kunde våga tro på. Tillslut längs vägen blev det Champions League. Och på det blev vi en attraktiv klubb som spelare vill representera. Hitintills sex spelare detta transferfönster. Mitt i detta får vi supportrar det vi förtjänar mest. Tillit till processen och förhoppningar. Men till en av det vackraste, vi har fått tillbaka ett lag. En välmående, stark och hårt arbetande trupp som vill göra två saker. Arbeta hårt och vinna. För varandra och för oss fans. Och som vi förtjänar detta. Titel eller inte, jag struntar i vilket. Vi är tillbaka och vi är påväg mot något nytt. Något som jag inte kan sätta orden på. Men det känns både fysiskt, emotionellt och en del stunder nästan spirituellt. För Tottenham, visst tusan är det du.