Krönika: Vart är vi påväg?

Det må vara fem poäng från serieledning men känslan känns som fem tusen mil från att vinna någon typ av titel. Jag vet inte i hur många månader eller snarare år jag har ställt mig den dagliga frågeställningen, vart är Tottenham påväg?

Funderingarna och grubblandet planterades precis efter slutsignalen efter den förlorade Champions League finalen. Oron och sorgen kom sekunden efter att jag nåddes av nyheten att Pochettino fick sparken. Ångesten, den där ångesten med ett svart hål inkluderat, kom morgonen efter när Mourinho blev kapten för besättningen Tottenham Hotspur. Därefter har det varit som att man befunnit sig i ett av vakuum som varit fyllt av oro, sorg, förtvivlan och små glimtar av hopp och glädje. Resten är historia och den berättelsen är något som vi alla Tottenham-supportrar kan relatera till. Vi har levt och varit en del av den. Och just den historien vill jag skriva om, känslorna som flödar och hoppet som förtvinas. Hur känner vi supportrar och vad upplever vi i våra Spurs-hjärtan. Hur, var, när och varför. Vi måste ställa oss På Spåret-frågan och ifrågasätta i vilken riktning vart vi är påväg. Och när vi gjort det kanske vi blir klokare. Kanske, kanske inte.

Tottenham, vårt älskade Spurs. Alla som känner mig vet vilken enorm plats i hjärtat denna klubb har. Utan överdrift är Tottenham är bland det första jag tänker på när jag vaknar och likväl sista innan jag faller till sömns varje dag. Fotbollen har alltid fått vara min frizon där man inte behöver förklara sig och att det är totalt prestigelöst. Tottenham-sagan började när jag var nio år och min pappa och bror försökte övertala mig att börja hålla på Liverpool. Självklart ville inte jag hålla på samma lag som dem så jag valde Tottenham, och det enbart för att jag inte kände någon annan som höll på dem. Inte lång tid därefter blev jag kär i min första fotbollsspelare. Dimitar Berbatov, vilken spelare och vilken profil. Den dagen Pochettino fick sparken var bland de värsta fotbollsrelaterade känslorna jag upplevt, men det slog inte när Berbatov gick till Manchester United. Jag grät i sex dagar.

Jag har alltid trott att mina känslor för klubben och att mitt supporterskap inte kan expandera, men för varje gångna säsong blir det alltid större. En stor kärlek som gror ju mer tiden går och känslorna tar inte hänsyn till två passerade säsonger med uteblivna resultat. För dessa två åren har knappast varit enkla, det tror jag många spurs-supportrar är eniga om. Sedan dagen Pochettino fick sparken så upplever jag att klubben har varit en enda stor röra. Ledningen tog hem Mourinho för att vinna titlar och det misslyckades markant. Nuno Espirito Santo kom in och man fick veta samma dag att klubben inte tänker långsiktigt då han varken var ledningens första, andra eller tredjehandsval. Det är en trupp som inte haft någon typ av tryggt och stabilt ledarskap sedan Pochettino fick gå. Vi har ingen spelidé som skall klassa sig som vårt “DNA” och faktiskt inte ens en spelidé på plan. Om vi tar den senaste matchen mot Vitesse i Europa Conference League som ett exempel. Allt är skört, ingen spelare har någon som helst aning hur de skall bete sig, vår tränare har ingen back-up att kasta in på plan. Taktiken är obefintlig och fruktansvärt naiv. Ett exempel på hur det blir i praktiken när vi inte har grunderna för att bygga en solid och stabil trupp. För vi kommer aldrig kunna bygga ett lag utan ett stabilt ledarskap. Vi kommer aldrig vinna en fotbollsmatch utan en spelidé. Vi supportrar kommer känna ett konstant tomrum tills dessa hål är ifyllda. Och det är allt till det motsatta jag som supporter vill känna, se och uppleva - men det är precis allt jag som supporter inte får känna, se och uppleva.

För att dämpa förtvivlan är supporterskapet är räddningen. Tottenhams supportrar. Till alla som skriver artiklar, poddar, tweetar åsikter och skämtar om misären, gud vad ni gör det enklare. Efter en fruktansvärt förlust eller overkligt skön seger så finner jag det alltid lika skönt att lyssna och höras andras tankar.

Tottenhampodden är ett exempel. Eric och Henke har en otrolig kemi och har ett enormt genuint intresse för att både bedriva deras podd på ett professionellt sätt med utveckling av segment men även om allt som sker inom Tottenham. Peter Hecktor är en annan person som alltid hittar de rätta formuleringarna och summerar allt kring Tottenham på punkt och pricka. En sanslös kunnig supporter som jag är väldigt glad över att få prata Spurs med. Sedan till sist har vi BM ifrån Ledley Kings Knä. Alltid på spets, alltid redo med sina åsikter. Budskapet är alltid glasklart och känslorna är alltid relaterbara. En trogen supporter som jag verkligen uppskattar att lyssna till.

Jag tog mig friheten och ställde samma frågor till Henke, Peter och BM som jag ställt mig själv - Vart är vi påväg och vart är vi idag? Hur känns det kring dagens Tottenham och deras spelidé? Samt att beskriva känslorna kring att Nuno står vid styret och vad krävs för att titlarna skall bärgas hem -. För jag kan fortsätta att skriva denna krönika om just precis allt jag känner och upplever men jag tänker faktiskt mest, vem vill lyssna på hela den harangen. Istället fick jag läsa och diskutera med gubbarna nedan om deras åsikter och jisses vad bra det blev. Jag känner att jag därav avrundar mina ord och lämnar över rodret till er. Tack att ni Tottenham-supportrar finns.

Henrik Ericsson:
“Känsla kring Nuno och Tottenham:
Min känsla kring Nuno är väl 2+ (godkänd i mitt plus-system) om jag ska vara helt ärlig. För mig är det viktigt att Nuno är en ”bra gubbe” med en fräsch identitet. Det som gör att han inte når högre höjder är väl för att vi nog aldrig under modern historia haft en lika ointressant tränare. För mig handlar supporterskapet mycket om att drömma och att se långsiktigt på saker och ting. Det upplever jag inte riktigt att jag själv gör just nu. Vi har för första gången under min livstid en tränare som klubben inte tror på ur ett längre perspektiv. Tottenham just nu känns som ett mellanting. Vi är inte kaxiga uppstickare, vi är inte ute på en spännande resa och vi är inte under en ombyggnation. Vi är väldigt otroligt mycket mellanmjölk.
Kaxiga utmanare:
2008-2012 (Redknapp-åren) Här var vi den kaxiga outsidern som spelade kanske roligast fotboll i ligan med ett flertal profiler.
Spännande resa:
2012-2014 (AVB-åren) En väldigt spännande tid då ”Lilla Tottenham” ändå rekryterade spännande Andre Villas-Boas och byggde något. Även ifall vi kraschlandade var detta en period som väckte känslor och minnen.
Spännande resa/ombyggnation
2014-2018 (Pochettino)
Jag är rädd att jag aldrig igen kommer må lika bra och tänka lika mycket på Tottenham som jag gjorde under denna tid. Jag utvecklade någon form av positivt-psykiskt beteende till Spurs där jag identifierade mig själv som Tottenham. Allting jag gjorde handlade om Tottenham och jag tyckte verkligen om det.
Släcka bränder resa
2019-2021 (Mourinho)
Gareth Bale kom hem och det var väl ungefär det enda positiva enligt mig. Jag hade alltid svårt att ta till mig Mourinho och jag tror rekryteringen (lätt att säga i efterhand) skadade Tottenham mycket mer än vad man tror.
Vi får väl se hur framtiden blir men det är ju tyvärr ingen lågoddsare att vi blir sexa i år och att Harry Kane återigen vill lämna även nästa sommar. Hade vi istället rekryterat en spännande tränare och satt en spelide som hela klubben tror på hade kanske en sjundeplats känts spännande bara för vi ”haft något på gång”. För mig är inte Champions League spel så viktigt, för mig handlar det om veta vad klubben står för och ha en tydlig plan på hur man vill vara och så tar vi det därifrån. Med det sagt kommer jag stötta Nuno tills den dagen han satt sin sista potatis på White Hart Lane. Det är han värd och jag hoppas han får samma stöttning av fansen i England och av Levy/Paratici.
Vad behöver ske för att titlarna ska komma:
Om vi ska titta på Tottenham och dess titelchanser ur ett nyktert perspektiv så finns det bra chanser att plocka hem en titel redan denna säsong.
Jag är nog ”känd” som optimist men även jag förstår att vi inte kommer vinna Premier League denna säsongen och troligtvis inte inom de kommande åren heller. Däremot har vi sedan 2008 (då vi plockade den senaste titeln) haft goda möjligheter att vinna titlar varje säsong. Om vi kollar på statistiken och gör någon form av ”expected titles” borde Tottenham vara de laget som underpresterar mest då vi sedan 2008 har varit i fyra finaler och fem semifinaler.
Det som Nuno borde göra är att satsa stenhårt på Ligacupen och FA-cupen. Jag är trött på att behandla de inhemska cuperna som allmänhetens åkning (Vorm som målvakt i semifinalen av FA-cupen 2018 och Vorm som målvakt i Åttondelen av samma cup 2020). Vi måste inse att våra chanser att vinna titlar hör till i Ligacupen och FA-cupen och vissa magiska år kan vi utmana om ligan och Champions League vilket vi gjort under den senaste femårsperioden.”

Peter Hecktor:
“Jag började heja på Spurs i tonåren (2004), ett frejdigt lag med lika många mål framåt som bakåt. Man skämdes bort med spelare som Keane, Berbatov, Defoe, Lennon, Bale och Modric m.fl. Man visste att om man släpper in 0-1 tidigt i matchen så hinner vi göra både tre och fyra mål framåt. Det kunde såklart sluta 0-4 också men på något sätt var detta charmen med det hela.
Pochettinos intåg i klubben betydde mer stabilitet trots en otroligt offensiv fotboll. Man blev bortskämd med den borg som White Hart Lane blev under ”Poch” och egna produkter slussades in på löpande band. Det enda som saknades var titlarna.
Efter att Pochettino inte vunnit en match på bortaplan under de senaste nio månaderna så förstod man att något inte stod rätt till. Där och då hade vi ett lag på pappret som skulle kunna utmana om titlar och vem är bättre lämpad att lösa det än José Mourinho? Jag förstod rekryteringen och det första året var fantastiskt med portugisen där vi ledde Premier League vid jul.
Resten är historia och med Nuno vid rodret har vi fått in en varmare person som verkar ha hela gruppen med sig. Något som inte ska underskattas alls. Vi har fått se ett kompakt försvar i inledningen men totala genomklappningar mot både Palace och Chelsea gör att skutan börjat ta in lite vatten. Jag hoppas Nuno är rätt man att få ordning på hela bygget men jag tvivlar. Dock ligger min största besvikelse på Paratici som inte plockade in en nia i somras som kan avlasta Kane. Med Premier League, Ligacupen, UEFA Conference League och FA-Cupen på sikt så kommer det vara en tidsfråga innan Kane går sönder. Vi har inte råd med det!”

BM:
“Mina känslor kring Tottenhams spel idag är densamma som kring klubben i stort; alltså frustration. För mig känns det som att Spurs, och därmed oss supportrar, levt i permanent identitetskris sedan den där ödesdigra dagen i november 2019. Under Pochettino var det så självklart hur Tottenham ville spela och det är idag svårt att urskilja ”the Tottenham way” från ”the Pochettino way”. Att hans ersättare blev José Mourinho var ett hån mot Pochettino, även om jag kunde förstå tankegången i teorin.
Mourinhos 18 månader vid rodret är tveklöst - tveklöst! - dem värsta period jag genomlevt som supporter. Identitetskrisen intensifierades markant under Mourinho som är ungefär så långt ifrån ”Spurs DNA” man kan komma och hans fotboll förutsätter resultat för att kunna tolereras. Med andra ord kan man säga att om Pochettino var synonymt med ett bra Spurs, så var Mourinho det motsatta vilket leder oss in på Nuno. Denne tilltänkta hybrid av de två ovan nämnda tränarna som Levy behövde övertalas för att anställa.
Idag skulle jag placera Nunos fotboll i Mourinhos vågskål. Det är fortfarande reaktivt, räddhågset och utformat för att neutralisera motståndarnas hot snarare än att framhäva Tottenhams dito. Men det finns hopp! Mot Chelsea visade Nuno mod, vilja och flärd och även om vissa inslag från Pochettinos era (bollinnehav främst) så var sinnesstämningen densamma; att våga är att göra. Nuno kan fortfarande hitta en blandning av så han vill spela och hur tottenham-supportrar vill att Spurs ska spela. Oavsett vad så måste Nuno, och framförallt klubben som helhet, välja väg och våga forma en ny identitet om så krävs.”