Måste vi bli som alla andra för att lyckas?
Romelu Lukaku till Manchester United, £75 miljoner. Benjamin Mendy och Kyle Walker till Manchester City, dryga £100 miljoner (och då har man även värvat Ederson och Bernard Silva). Gylfi Sigurdsson ryktas på väg till Everton för summor norr om £45 miljoner. Samtidigt är den största nyheten i Spurs – Walkers övergång exkluderad i sammanhanget –att trotjänaren Danny Rose sjungit ut i The Sun om klubbens transferpolicy och, enligt andra, medföljande brist på ambition.
Låt oss inleda med en handfull konstateranden. Över de två senaste säsongerna så har Tottenham Hotspur tagit flest poäng i ligaspelet, men vunnit noll titlar. Man har en egenfostrad spelare som frontfigur som vunnit två raka Golden Boots. Mauricio Pochettino anför vad som förmodligen är den bästa elvan i klubbens Premier League-historia och man har en ny superarena på ingång samtidigt som talanger förädlas på träningsfaciliteter av yttersta världsklass. Men samtidigt har Spurs ett transferrekord på £30 miljoner och ligans sjätte högsta lönebudget (2016-17). Man förblir också den enda Premier League-klubben som i skrivande stund inte har värvat en spelare under sommaren 2017. De flesta nyhetskällor uppger att Tottenhams högst avlönade spelare – Harry Kane och Hugo Lloris – tjänar cirka £100 000 i veckan. Jämför detta med rapporterade löner uppemot det tredubbla för toppkonkurrenternas bästa spelare. Kontemplera då att Crystal Palace sätter in £120 000 på Christian Bentekes konto varje vecka och att West Hams nyförvärv Chicharito uppges lyfta £140 000, och ni förstår att det finns en viss diskrepans i vad Tottenham presterar på planen, och vad man betalar för framgång.
Men få nu inte för er att jag brister ut i klagosång över att Spurs är en underlägsen David i en värld full av själlösa Goliats. Det är bara halva sanningen. Tottenham har ett av ligans mer lukrativa sponsoravtal och från och med säsongen 2017-18 så är man en del av Nikes stall av storklubbar när det kommer till matchtröjor. Samtidigt regnar det tv-pengar över Premier League. Det som skiljer Tottenham och övriga toppklubbar just nu är att Spurs är den enda som bygger en ny arena för, i runda slängar, £800 miljoner. Så viss förståelse över den ekonomiska återhållsamheten måste det finnas. Och fram till det att Danny Rose gick ut i pressen så verkade de flesta nyckelfigurer (Läs: spelarna och managern Mauricio Pochettino) vara med på tåget. Vilket leder oss in på huvudspåret: måste Tottenham bli som alla andra för att lyckas? Och vad innebär det att lyckas egentligen? Baserat på den ekonomiska hierarkin – som tragiskt nog börjar bli alltmer synonym med den faktiska tabellen - så är det svårt att klassa Pochettinos sejour som något annat än lyckad, eftersom klubben gått från att vara en regelbunden topp 4-kandidat till att inför säsongen 2017-18 ses som en reell titelaspirant. Med tanke på pengarna konkurrenterna spenderar för att hålla Spurs (och övriga) bakom sig så är det ett betyg gott som något. Självfallet saknas kronan på verket i formen av en titel, men allt snack om att det är dags för Pochettino att ”vinna något” är på gränsen till infantilt enkelspårigt. Studera uppgifterna ovan och ni inser snabbt att Tottenham överpresterar sett till sin ekonomiska kostym. Men betyder det verkligen att klubben är ambitionslös?
Utanför planen så är det också svårt att förneka att Tottenham vuxit ett par storlekar. Om ni tänker tillbaka till Champions League-äventyret 2010-11 och segern mot AC Zlatan så minns ni säkert att flera av era bekanta eller dylikt helt plötsligt hade hjärnkoll på vilka Tottenham var. Snabbspola till fjolårets Champions League-deltagande och ord som ”fiasko” kastades runt bland både journalister och supportrar. Det är ett tydligt tecken på att kraven och förväntningarna på Tottenham har höjts, och att man därmed klättrat upp ett par pinnhål på fotbollsstegen. Om detta anekdotiska bevis inte duger, så kan vi ta upp att man numer kan köpa Tottenhamtröjor i svenska butiker. Går ni in på ett XXL-varuhus eller XXL.se och söker på ’Tottenham’ så hittar ni både matchtröjor och T-shirts att spendera era surt förvärvade pengar på. Något som tidigare varit omöjligt och som ger ännu en fingervisning över vilken status klubben numer har. Det större, och mer betydande, tecknet på klubbens nyfunna position i fotbollsvärlden är att det hela sommaren har snackats om att Tottenhams icke-spenderande är ett bevis på bristande ambition, samtidigt som samma röster påpekar att det är otroligt svårt att förbättra lagets startelva. Tottenham behöver alltså hitta fantastiska spelare, som inte kräver för hög lön och som köper Pochettinos devis att man skriver på för att träna och inte för att spela - annars är man ambitionslösa. Enkelt. Eller?
Men det som föranlett den här krönikan är inte att Tottenham egentligen mår väldigt bra, på och utanför planen, utan att när Danny Rose väljer att hänga ut klubbens smutstvätt i det offentliga – så signalerar det att Spurs ånyo befinner sig inför ett vägskäl. Ska man spränga sitt interna lönetak och skicka sitt eget transferrekord all världens väg för att visa ”ambition”, eller ska man fortsätta följa den alternativa väg till titlar som Mauricio Pochettino stakade ut när han kom till klubben? Den enkla lösningen på svåra problem tilltalar människan. Vi ser det överallt. I skolan, trafiken och politiken. Men att styra en fotbollsklubb är inte en enkel sak. Tottenham spenderar över 50 % av sin omsättning på löner i dagsläget, vilket är ungefär på samma nivå som övriga topplag (med undantag för Chelsea, 68 %). Så att helt sonika höja hela startelvans löner till ”marknadsnivå” är lättare sagt än gjort, även om Danny Rose verkar tro det. Spurs må vara på frammarsch både som fotbollslag och varumärke, men man har ett par årtionden av förlorad mark att ta igen på the so-called ’Big 4’. Resan har börjat, men Tottenham är inte i mål ännu. Samtidigt finns det mjukare värden i fotboll än de rent ekonomiska. Jag vill i alla fall tro det. Det finns en anledning till att Borussia Dortmund var hela världens poplag när man (högst temporärt) tog över tronen i Tyskland, eller när Atletico Madrid gjorde detsamma i Spanien. Anglofiler behöver ju inte titta längre än till Leicester 2015-16 för att inse att det känns fräsch och uppfriskande när en ’underdog’ går hela vägen. Tottenham är, paradoxalt nog, på många sätt en underdog med enorma krav på sig. Eller kanske är man bara en klubb som, när den tittar ut över den ofattbart smutsiga fotbollsvärlden 2017, väljer att ta en annan väg? En svårare väg. En väg som kommer leda till punkteringar och oväntade stopp. En väg som saknar GPS-koordinater. En väg som jag väljer varje dag i veckan för att för mig kommer fotboll alltid att vara två mål på en gräsmatta, där alla kan slå alla och inga drömmar är för stora. Det snackas ofta om att fotbollen är död, men för mig är det enda sättet för påståendet att bli sant om supportrarna – som ju finansierar den eskalerande marknaden – väljer att acceptera den moderna fotbollens devis att de klubbar som spenderar mest alltid vinner.
