England - Danmark
Nothing else matters
Så var dagen kommen. Medan säsongen 2015/16 gör sig redo för att förpassas till historieböckerna laddar Spurs upp för sin bästa placering i ligaspel sedan 1989/90 (3:a). För motståndet står redan nedflyttade Newcastle och Spurs har revansch att utkräva och mycket att bevisa – främst för sig själva.
Detta kommer inte bli en vanlig införrapport, för det här har inte varit någon vanlig säsong. Men vi städar av informationen snabbt: saknas i Spurs gör Mousa Dembélé och Dele Alli på grund av avstängning samt Nabil Bentaleb (skadad). Med andra ord kommer det med största sannolikhet läggas på samma ”gamla” gardes axlar att leda Spurs till andraplatsen. Hugo Lloris i mål, en backlinje bestående av två engelska landslagsmän och två belgiska mittbacksgiganter. Eric Dier agerar sköld medan Ryan Mason jagar livet ur motståndare. Längst fram återfinns Harry Kane och bakom honom skapar Erik Lamela, Christian Eriksen och Heung-Min Son oreda. Det är 9/11 av det lag vi lärt oss älska och som våra motståndare lärt sig att frukta.
***
Det är augusti 2015. Tottenham har inlett säsongen med fyra raka matcher utan vinst (3 kryss, 1 förlust). Truppen, som av undertecknad kallats ”den mest mediokra jag sett sedan Jol”, är ung och orutinerad. Dele Alli har knappt fått spela ännu och Mousa Dembélé spelar till höger i den offensiva trean. September blir vändpunkten. Spurs vinner tre av tre matcher i ligan och den 26 september tvålas Manchester City dit med 4-1 på the Lane. Harry Kane gör mål. Erik Lamela är briljant. Spurs marscherar raka vägen till 14 matcher utan förlust före man springer raka vägen i Newcastle United och förlorar. På hemmaplan. Rubrikerna efter matchen handlar om hur Newcastle är på uppgång och att Spurs förmodligen tagit det så långt man kunde.
***
För det var ju så det var. Det var ingen (bortsett från SvenskaFans-HoF:ern Noa Bachner) som trodde Spurs var annat än en pretender. Inte när Chelseas stjärnor bestämde sig för att deras vilja att bli av med Mourinho gick före en ny titeljakt. Inte heller när City bestämde sig för att dra undan mattan för Pellegrini (United och Liverpool var liksom aldrig med riktigt i år). Men likväl var det Spurs som hängde i längst. Inte förrän Eden Hazard gjorde 2-2 i slaget på Stamford Bridge i omgång 36 var loppet kört för Pochettinos unga manskap. Och som det jublades på Stamford Bridge. Veckan efter hade Spurs chansen att säkra andraplatsen och samtidigt se till att man slutade före Arsenal i ligan för första gången sedan Moses köpte tjock-TV och Dele Alli kröp runt i blöja, typ. Tottenham tog inte den chansen och helt plötsligt vaknade fansen till den – mer eller mindre nyinflyttade – norra London-klubben upp ur sviterna av sin senaste ”Wenger IN, Wenger OUT”-bender.
***
Förutsättningarna är glasklara. Tottenham har 70 poäng. Arsenal 68. Vinst för Spurs och andraplatsen (samt det interna poängrekordet) är liljevit. Kryss för Spurs och Arsenal behöver peppra Aston Villas mål med bollar. Förlust för Spurs så räcker det med vinst för grannen. Men skulle så bli fallet skulle jag knappt förlora någon sömn över det (jag säger knappt för jag är trots allt en småsint människa som skulle älska att sluta före grannen). För vi skulle ju inte vara såhär bra än. Vi skulle ju på sin höjd slåss om Europa League och om allt klaffade, topp 4. I stället var vi den contender som åtminstone stod på benen till tionde rundan när ett överlägset Leicester (faktiskt) vevade hejvilt. Oavsett hur det slutar så kommer du, jag och alla andra liljevita se tillbaka på den här säsongen med stolthet i blicken. Säsongen är redan en framgångssaga för Pochettino – låt oss nu sätta pricken över i:et.
***
“We want to go to Newcastle and win, nothing else matters” – Eric Dier.