Patience is a virtue
Tottenhamfansen har utvecklats till ett sannerligen otålmodigt släkte under 2000-talet. Nu har en ny resa påbörjats, med en Mauricio Pochettino vid rodret. Kan vi inte ge honom lite arbetsro längs vad som är en sannolikt jäkligt jobbig seglats?
Är det inte en lasagne, som konstigt nog råkar göra Tottenhamspelarna magsjuka så att Arsenal med miljardprojektarenan kan nå Champions League, så är det en ungrare som för dagen helt plötsligt kastar in bollen i eget mål. Varje säsong brukar sluta likadant, även om vägen dit ser lite olika ut. Arsenal kommer före Tottenham, och så även ett gäng andra klubbar och Tottenham missar Champions League. Och blir vi fyra, så kommer ett annat lag från London och tar vår rättmätiga plats.
Så är verkligheten, även om det är lite svårt att acceptera längs den 38 steg långa trappan av hopp, ångest, glädje och oro. Det är en ojämn fajt med Arsenal, som äger sin arena som dessutom säljer 25 000 dyra biljetter fler än oss, 19 gånger per år. Vi kan inte slåss mot Manchester United, som tar in mer än dubbelt så många åskådare per match och vi kan inte slåss mot Chelsea och Manchester City, som har djupa oljekällor som göder ägarnas jakt på titlar.
Jag började ”heja” på Tottenham som 7-8 åring. Men världen såg lite mer annorlunda ut i mitten av 80-talet, så säg att jag började ”följa” dem från 90-talet och framåt. Det ger oss dessa slutplaceringar:
10, 15, 8, 15, 7, 8, 10, 15, 11, 10, 12, 9, 10, 14, 9. Sen fick vi Martin Jol och lasagnen och 2*5, en elfteplats, en åttondeplats. ’Arry, AVB och Tim och 4, 5, 4, 5, 6.
Den positiva utvecklingen under 2000-talet har skapat en orimlig förväntan. Tålamodet bland fansen och svängrummet för managern är lika obefintligt. Detta illustrerades väl när Tottenham åkte till Cypern förra veckan.
AEL Limassol tog ledningen och överallt jag traskade i dessa osociala medier så haglade glåporden. Det var en präktig skandal att ”ett jävla lag från Cypern” inte kunde avverkas. Nu skulle den här säsongen också gå åt den berömda pipsvängen, bara se på eländet!
Detta sägs alltså tävlingsmatch två av, förhoppningsvis, 60+ matcher under Mauricio Pochettinos ledning. Efter att han fått ha alla sina spelare tillgodo i en vecka, eller två. Som ungdomarna brukar säga (skriva): LMAO! (Skrattar arslet av mig)
Detta sägs när vi möter ett AEL Limassol som tre veckor tidigare slog ett Zenit St. Petersburg med Criscito, Hulk, Kerzhakov, Garay, Witsel och Danny i startelvan. Ett jävla lag från Cypern, var det ja.
Ibland känns det verkligen som att vi fotbollsfans inte hänger med när Europa utvidgas och oljemiljardärer tar över klubbar var och varstans. När jag följde Livescore.com i torsdags, såg jag att Zarja Lugansk tog emot Feyenoord och ledde ett tiotal minuter. Karabach Agdam fick 0-0 mot Twente. Handen upp de som kände till dessa lag?
En timme efter att lynchstämningen påbörjades har Erik Lamela visat upp sina Romatakter och Tottenham har avverkat det-där-jäkla-laget och skaffat ett guldläge för avancemang. De rabiata fansen, som likt politiker verkar trivas allra bäst i försmådd opposition, blev åter tysta, bara för att åter krypa fram ur sina mörka hålor igår när Tottenham tog sig an Queens Park Rangers.
Nacer Chadli? Vad gör han i laget? Han är värdelös! In med Townsend! Nu kommer det gå åt helvete! 1-2 blir det! Dunne gör självmål! Fan också!
Med bara en vecka kvar innan transferfönstret stänger går diskussionerna vilda om hur Mauricio Pochettinos Tottenham ska se ut. Det sörjs över att spelare som visar hjärta, som Lewis Holtby och Michael Dawson, sannolikt är på väg bort och att spelare som Andros Townsend och Aaron Lennon sällan får chansen.
Jag tycker det är fint med klubbikoner, spelare som bär fanan och som fansen kan identifiera sig med. Det är kanske den allra viktigaste ingrediensen hos en framgångsrik fotbollsförening. Men någonstans känns det som att vi Tottenhamfans oftast förblindas av detta.
Dawson skulle rykt förrförra sommaren, Andros Townsend spelar oftast som en huvudlös höna, Aaron Lennon producerar ingenting numera. Visst, de är engelsmän och det är nog så viktigt med FFP, Homegrownregler etc. Men vi kan inte behålla medelmåttor och samtidigt sitta och spy galla över att laget inte når topp fyra i slutet säsongen.
Managern ser spelarna vecka in, vecka ut. Låt oss lita på honom! Visst, jag kan bli galen på Nabil Bentalebs felpass ibland, men ”Poch” har sannolikt en tanke att låta grabben få växa och utvecklas i Spurs och han, precis som Tim Sherwood, verkar se en enorm potential i den unge algerien.
Andre Villas Boas blev utbuad i sin första hemmamatch på White Hart Lane, när vi fick oavgjort mot West Bromwich. Absolut ingen gagnas av detta. Även om Daniel Levy kanske inte sitter med ett slickat finger i vädret varje dag, så känner han givetvis av vart vindarna blåser bland de otåliga fansen. Buande fans eldar på medier som eldar på ägarna som eldar på Daniel Levy.
Jag skulle bli glad om Mauricio Pochettino fick lite arbetsro och svängrum med sig på sin nya arbetsplats.