Schoolboy's Own Stuff - No Beast So Fierce
Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta händelserna den finare delen av stan, och ibland också på annat håll. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Den här veckan blir det mest fokus på gårdagens Transfer Deadline Day, men även lite Liverpool. Vi kollar även till våra grannar. Feedback är som tidigare välkommet.
Free love freeway
David Brent Rodgers och hans titeljagande (“They should be challenging for title after spending £100 million on players”) Liverpool kom på besök i norra London i helgen. Rodgers klargjorde tidigare i veckan att det var stor skillnad mellan klubbarnas sätt att försöka ersätta sina storstjärnor. Tottenham sålde sin bästa spelare och lade pengarna på nya spelare, medan Liverpool sålde sin bästa spelare och lade pengarna på nya spelare. Glasklart.
Kanske var det den skillnaden som gjorde att Liverpool till Viasats förtjusning lämnade White Hart Lane med alla poängen bekvämt i fickan, även om Spurs och Phil Dowd gjorde sitt bästa för att assistera i titeljakten. För att klargöra - nej, det är inte ett matchavgörande beslut när Dowd blåser för Joe Allens Suarez-lika balanssvårigheter, men om det är den nivån som gäller i Premier Leagues straffområden under den kommande säsongen så blir det en tuff kamp om skytteligasegern mellan Steven Gerrard och Roberto Soldado. Nåväl, efter 5-0 och 4-0 förra säsongen var ju detta ett fall framåt. 0-2, here we come!
Go, went, gone
Förra veckan tog vi farväl av Michael Dawson. Framför allt lyckades Alexander Berg Mattsson sätta ord på känslorna och skrev fint om vad Daws betytt och betyder för oss. Några dagar efter affären, när smärtan så sakteliga börjar lägga sig, byttes känslorna till oro igen. Det började sippra ut uppgifter om att andra trotjänare stod näst på tur.
Inte kunde vi väl göra oss av med Aaron och Sandro också? Inte samma fönster eller rentav samma vecka? Först själen, och sen benen och hjärtat. Jag vet inte om ni har sett Walking dead? Minns ni zombien som enbart bestod av en överkropp som ålade sig fram längs gatorna i jakt på en saftig vad eller två att hugga in på? Plötsligt dyker det upp fler liknelser med stapplande odöda, Younes Kaboul och Liverpoolmatcher.
Jag släpper zombierna och konstaterar att 324 matcher av Dawson och 348 matcher av Lennon är inget man skojar bort. Vi har ingen i truppen som ens är i närheten. Benny Assou-Ekotto med 200 matcher är närmast, och honom har ingen sett till utanför Adebayors box på White Hart Lane på mycket länge. Sandro har inte gjort lika många matcher, men var kanske den största publikfavoriten i truppen. Att höra QPR-fans stå och ropa Beeeaaaast känns, för att citera en annan saknad man, “fel, fel, fel”. Det dök upp bilder på brassen i QPR-tröja på nätet, och jag kunde inte titta. Det går inte. Tänk er att den mannen ska behöva spela bredvid Joey Barton.
Det är som bekant inte deadline day om inte vår käre Harry Redknapp rotar runt i sina gamla telefonböcker. I går morse rapporterades det att ‘Arry var sugen på att plocka in Sandro, Aaron Lennon, Jermaine Defoe och Niko Krancjar, och två av fyra lyckades Redknapp ro i hamn. Jag konstaterar att Harry Redknapp och jag har en gemensam egenskap, vi är båda mycket för nostalgi.
Om jag försöker sammanfatta Spurs fönster så skulle jag säga att Spurs, Levy och Pochetino är motsatsen till nostalgiska. Dawson, Sandro - chop, chop. Lägg till Lewis Holtby på det, och det är lätt att föreställa sig teamet bakom Spurs TV sittandes med ansiktena begravda i händerna i redigeringsrummet. Kyle Walker får nu dra ett tungt lass när det gäller spexandet framför kameran. Vi vinkade också adjö till Zeki Fryers som får försöka göra ett större avtryck i Crystal Palace. Nåja, det var kul att göra Ferguson förbannad.
Vad det gäller nyförvärv så blev det ingen Schneiderlin, men Pochetinos önskan om en slimmad trupp uppfylldes. Nyförvärven verkar kunna bidra, även om de inte ger våra konkurrenter skrämselhicka. På något sätt sattes en väldigt hög ribba när Spurs lyckades värva Rafael van der Vaart för kaffepengar för några år sedan, och sedan dess har fansen skyhöga förväntningar på deadline day. Förhoppningarna är i alla fall att Pochetino är nöjd och har bra förutsättningar att utveckla laget. Det är det jag intalar mig själv när jag svär över att killar som Dawson, Sandro och Holtby skeppas ut medan Benoit Assou-Ekotto står kvar på lönelistan. Hade Lennon försvunnit också hade jag inte klivit upp ur sängen idag. Skönt att fönstret är stängt för den här gången, men man börjar ju redan fundera över vilka targets vår kommande manager har i januari!
The National anthem
Efter tre långa omgångar är det så äntligen dags för det efterlängtade landslagsuppehållet! Och inte nog med att Danny Rose fått en tröja i Hodgons trupp, Erik Lamelas nyfunna form har gett honom platsen i Argentinas landslag tillbaka. Man blir förstås glad för Eriks skull. Sen inser man att han garanterat kommer åka på en jobbig skada och “floppa” medan han rehabiliteras.
Woolwichkollen
“Sign a f**king striker!!! Sign a f**king striker!!! Sign a f**king striker!!!”
“NOT HIM!!!”