Schoolboy's Own Stuff - One man team

Schoolboy’s Own Stuff är mitt (Wallys) försök att sammanfatta händelserna den finare delen av stan, och ibland också på annat håll. OBS! Kan innehålla spår av ironi, sarkasm och bitterhet. Den här veckan dyrkar jag en vacker fransman, saknar Sandro och knäcker koden till framgång. Självklart analyseras våra grannar från södra Londons situation också. Feedback är som tidigare välkommet.

Lean on Me
Ju längre säsongen lider, ju tydligare blir det att sommarens viktigaste aktion på transferfronten varken handlar om Mauricio Pochettino, DeAndre “Bad Hair day” Yedlin, Swanseaduon vi fick som plåster på såren för rånet där vi blev av med Gylfi, eller Benjamin Stambouli. Nej, jag syftar givetvis på det magiska datum, den 10 juli, då det förkunnades att Hugo Lloris tecknat på ett nytt femårskontrakt. Detta trots förra säsongens stundtals huvudlösa backlinjespel som lämnade Lloris i sticket gång efter annan. Vi var förstås många som först reagerade med oro, hade fransmannen drabbats av sena komplikationer efter Lukakus knä mot huvudet? Nej, försäkrade Hugo:

"Everything is clear in my head and if I’ve signed a new contract it’s because I trust the Club and I’m sure we will progress in a positive way. Last season wasn’t the season we all hoped for but we were still able to finish sixth in the league. We know where we have to improve, the Club also knows and there is a feeling and a confident connection between the Club and the players.”

Med de senaste veckornas matcher på näthinnan blir det solklart att den franske landslagskaptenen utan någon som helst konkurrens är vår absolut viktigaste spelare. Några av räddningarna mot exempelvis Arsenal och Besiktas var rentav löjliga. Och folk kallade oss One man team när Gareth Bale räddade oss och vårt knackiga spel med individuella prestationer? Det här är på en annan nivå, och jag tror vi gör bäst i att passa på att njuta av Lloris så länge det varar. Hugo är så bra att det lär börja dyka upp erbjudanden om att bli samarbetsklubbar från flera håll snart.

I helgen cirkulerade det förresten jämförelser med David De Gea på sociala medier, där det diskuterades vem som håller högst kvalitet av de båda. Så det här med landslagsuppehåll är inte bara dåligt, nu får jag lite extra tid på mig att skratta färdigt innan nästa match.

Plastic Bertrand
Jag är inte förvånad, det är trots allt en av Chelseas 1 207 utlånade “talanger”. Men när motståndare delar ut den här typen av fega, Flaministiska tacklingar, då saknar jag Sandro mer än vanligt. Ryan Bertrand my friend, you're entering a world of pain.

The Golden Ratio
Efter en ojämn och stundtals skakig inledning av säsongen har det knorrats en del i leden med Spurssupportrar. De spelare som klarat sig undan kritik och diverse förolämpningar kan räknas på ena handens fingrar. För några veckor sedan skrev jag om teorin att det handlade om en konsekvens av Champions League-äventyret, som höjt förväntningarna till nivåer som nuvarande trupp har svårt att leva upp till. Efter att ha funderat över det hela lite mera sträcker jag urskuldande upp handen och erkänner att det var grovt förenklat.

När jag gick tillbaka i minnet och analyserade våra relativa framgångar under senare år konstaterade jag snart att CL förvisso säkert spelar in, men att deltagandet i denna eftertraktade turnering snarare är en konsekvens av det verkliga skälet till att vi under några vande oss vid ett visst mått av glory. Plötsligt lyste svaret upp framför mig i klara, rödvitrutiga färger. Det måste förstås handla om den sk kroatiska kvoten, alltså andelen kroater i truppen.

Efter en lite för bekant elfteplacering i ligan säsongen 07-08 måste Daniel Levy ha hört talas om nämnda kvot, då han plockade in Luka Modric och Vedran Corluka i laget. Förbättringen blev i och för sig tydlig med en åttondeplats, men Levy var sugen på mer och värvade säsongen efter in Niko Kranjcar.

Och se, nu klickade det! En fin fjärdeplats och därmed eftertraktat CL-spel. Inför denna turnering slog Levy och Harry Redknapp sina runda huvuden ihop och trodde att de hade knäckt koden. Fler kroater! Levy var visserligen tveksam till att behöva lägga ut onödigt med pengar, men det löste man genom att låna in Stipe Pletikosa. En kroatisk kvot på 4 borde göra Spurs i princip ostoppbara! Resultatet blev inte så dumt. Vi blev å ena sidan “bara” femma i ligan, men gjorde en väldigt fin CL-turnering och gick som debutanter ända till kvartsfinal, över alla förväntningar. Pletikosa åkte tillbaka till Ryssland, och ärligt talat var det nog en del supportrar som inte riktigt fattat att han någonsin varit i klubben (en sk Lex Bruno Uvini).

Säsongen 11-12 blev den sista med en kroatisk kvot i Tottenham, innan mörkret sänkte sig över norra London. Kvoten låg nu åter på tre, innan Corluka försvann på lån i januari och sänkte den ytterligare ett steg. Trots det blev det återigen en fjärdeplats i ligan.

När jag samlat ihop siffrorna och ritat upp grafer över säsongernas resultat var jag förbryllad. Det verkar inte finnas något mönster? En kroatisk kvot på 2 leder ett år bara till en åttondeplats, men några år senare till en fjärdeplacering? Kvoten 3 gav också en fjärdeplats och CL-spel, men en högre kvot ett sämre resultat i ligan? Och om det bara handlade om en hög kvot, borde inte Kroatien ha lyckats bättre i VM med ett helt gäng landsmän till Modric, Corluka, Pletikosa och Kra...Aha! EUREKA!!! Hoho!
Svaret fanns förstås rakt framför mig, det var nästan FÖR tydligt. Jag känner mig som Tom Hanks i Da Vinci-koden. Det finns ingen kroatisk kvot. Den är en myt, en vandringssägen som förvanskats på vägen. Det finns bara en förklaringsmodell, empiriskt och vetenskapligt förankrad som ovan, som visar en tydlig korrelation mellan topp 4-placeringar/framgång och kroatiskt spelsinne.

Kranjcar-kvoten. Harry vet. Nu är frågan om jag mailar denna upptäckt och en saltad faktura till Levy eller springer och satsar pengar på QPR som CL-deltagare nästa säsong?

Woolwichkollen

Här kliver jag helt sonika in och tar kontrollen över mackapären själv. Alla som steppar upp mot Mourinho är värda sin vikt i guld. Arsene har tröttnat, nu väntar vi bara på att media ska göra detsamma och sluta svansa efter den tröttsamme portugisen.